Ovälkommen till Europa!

Efter flyktingkrisen 2015 har EU gjort stora satsningar på att stänga migranter ute. Gränsbevakningen har allt mer lagts ut på auktoritära stater längs rutterna på väg mot Europa. Förra året var ett av de dödligaste för migranter, över 3 000 dog eller försvann på Medelhavet. Nu väntar snabbutredningar vid EU:s gräns.

Italienska kustbevakningen på väg in till hamnen på den lilla ön Lampedusa, efter en räddningsinsats, sommaren 2023 Foto: Johan Persson

Det fläktar knappt i sommarsolen och vattnet är lika varmt som luften. Måsarna kretsar över turkosblått hav och en skog av färgglada parasoll på Cala Guitgia beach på italienska Lampedusa. Från bergsknallen ovanför hamnen påminner utsikten om en klyschig vykortsbild.

Men strax utanför pirarna tvingas de bländvita yachterna väja för en tom stålbåt på drift. I horisonten syns siluetten av Monta Spirone – ett 58 meter långt fartyg från italienska polisstyrkan Guardia di Finanza. Ambulanssirenernas klagan studsar mellan gränderna när en höggravid kvinna körs från piren, samtidigt som hundratals utmattade människor från olika länder i Afrika lastas ombord på vita bussar.

Det är sommar 2023 och det har inte kommit så här många människor över Medelhavet till Europa sedan 2016. Lilla Lampedusa – den europeiska ö som ligger närmast Afrika – har än en gång hamnat i strålkastarljuset. Efter flera år av sinande migrantströmmar, har fästning Europa sprungit läck igen.

Det vore fel att säga att något alls började då, men det var i alla fall i samband med den så kallade flyktingkrisen 2015 som migrationspolitiken seglade upp i topp på EU:s agenda på allvar. Den våren cyklade min kollega Johan Persson mil efter mil i morgonrodnaden på den grekiska ön Lesbos, för att skildra hur gummibåtar fyllda med människor från Syrien och Afghanistan anlände från Turkiet.

Nafiseh och Sultan, från Afghanistan, kom med gummibåt till grekiska Kos sommaren 2015, med barnen Hasti, 4 och Hesam, 2. Ingen i familjen kan simma. Foto: Johan Persson

Några av dem som fick europeisk mark under fötterna en sådan morgon, var Nafiseh, maken Sultan och barnen Hasti, 4 och Hesam, 2, från Afghanistan. De hade aldrig suttit i en båt före det, och Nafiseh berättade att hon trodde att gummibåten skulle kantra när de la ut från land.

– Jag var livrädd och skrek på hjälp när vågorna kom emot oss. Vi satt där i mörkret med två små barn och ingen av oss kan simma, berättade hon.

Det året kom över en miljon människor över havet till Europa. Grekland och Italien släppte taget och lät människor resa vidare ut i Europa, utan att först registreras. På livesända tv-bilder kunde vi se hur tusentals människor gick till fots genom skogar, längs med tågräls och motorvägar. Nöden – och döden – nådde vardagsrummen.

Över 5 000 människor drunknade det året, och för en kort stund fick den tvåårige pojken Alan Kurdis livlösa kropp på en turiststrand, symbolisera allt som ansågs vara trasigt med den europeiska migrationspolitiken: avsaknaden av fungerande räddningsinsatser på Medelhavet, bristen på lagliga vägar till Europa för den som söker skydd – och den fundamentala oviljan inom EU att ta ett gemensamt ansvar för de människor som sökte sig hit.

Den sommaren fick hjälporganisationerna rekorddonationer, det anordnades frivilliga räddningsinsatser på havet, privatpersoner organiserade soppkök och provisoriska härbärgen. Sveriges statsminister Stefan Löfven deklarerade att ”mitt Europa bygger inga murar”. Tysklands kansler Angela Merkel försäkrade folket att ”wir schaffen das”. Vi klarar det. Men innan året var slut hade opinionen vänt. I den politiska retoriken blev 2015 snart synonymt med okontrollerad migration, och Europas makthavare svor att aldrig förlora kontrollen på samma vis igen.

Migranter bevakas i väntan på att få gå ombord på en färja mot fastlandet, Lampedusa, 2023 Foto: Johan Persson

Hösten 2017 reste jag och Johan till Abidjan i Elfenbenskusten, för att skildra ett toppmöte mellan Afrikanska unionen och EU. Där, i Hôtel Ivoires luftkonditionerade salar, klapprade kostymskor och pumps fram på glänsande marmorgolv, bara ett par kilometer från stadens fattigare delar, där unga ivorianer drömde om ett annat liv.

Det officiella temat för mötet var ”investera i ungdomen för en hållbar framtid” och pressmaterialet var strösslat med siffror: 60 procent av afrikanerna är under 25 år. År 2050 beräknas den afrikanska kontinentens befolkning ha fördubblats till 2,4 miljarder människor – 18 miljoner nya jobb måste skapas varje år.

”Enorma utmaningar” kallades det i de glättiga foldrarna. ”Hot” var den verkliga känslan hos EU-företrädarna, när de stängde in sig i mötesrummen med sina afrikanska motsvarigheter. Den europeiska oron över att all den där fattigdomen och frustrationen skulle ta sikte på närmsta EU-anslutna kust, genomsyrade allt.

– Under många år har EU misslyckats med att ge Afrika den uppmärksamhet det förtjänar. Vi insåg inte att det som händer i Afrika är av enormt strategiskt intresse för oss, konstaterade Europaparlamentets dåvarande talman Antonio Tajani.

Ett av EU:s allra viktigaste verktyg i kampen mot den irreguljära migrationen efter 2015, blev att sluta avtal och inleda samarbeten med länder längs med migrationsrutterna mot Europa. Målet var att få dessa länder att stoppa migranter och flyktingar innan de gav sig av mot unionen. EU började koppla samman bistånd med migrationsbekämpning och länder som samarbetade lovades ekonomisk kompensation.

Det var inte något alldeles nytt – Spanien hade betalat ursprungsländer för att stävja migration ända sedan i början av 2000-talet, då allt fler västafrikaner började anlända till Kanarieöarna – men efter 2015 växlades politiken upp.

Avtalet mellan EU och Turkiet 2016, där Turkiet fick sex miljarder euro i utbyte mot att gränserna mot Syrien och Grekland stängdes, är kanske det mest kända exemplet. Liknande politik har dock utövats på en lång rad platser längs med migrationsrutterna sedan 2015. Det utfattiga och korrupta Niger, som blivit en hubb för västafrikaners migration norrut mot Libyen, fick en miljard euro rakt in i statskassan det året, som belöning för att man stiftade en lag som förbjöd utlänningar att färdas norr om ökenstaden Agadez.

Sedan 2016 har EU också, med Italien i främsta ledet, byggt upp hela västra Libyens kustbevakning och börjat patrullera dess luftrum, för att migranter ska kunna gripas på havet och skickas tillbaka.

När migrationen från Tunisien till Italien ökade med 200 procent förra sommaren, reste EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i ilfart till Tunis och lät sig fotograferas sida vid sida med landets allt mer auktoritäre president Kaïs Saïed. Med sig hade hon löften om en miljard euro i bistånd för att stärka ekonomin och 105 miljoner euro till gränskontroll, i utbyte mot att landet täppte till sina gränser.

I februari i år gick resan till Mauretanien (210 miljoner euro) och i mars var det Egyptens tur: 7.4 miljarder euro i lån, investeringar och bistånd, som tack för gott samarbete i migrationsfrågan.

Inom migrationsforskningen kallas den här politiken ”externalisering” – ett slags outsourcing av gränskontroll i utbyte mot pengar, utrustning och utbildning till avfärds- och transitländerna. Även inom psykologin är externalisering ett begrepp. Då handlar det om att förlägga något inre till det yttre – de egna problemen till omvärlden.

27-åriga Lam Magok flydde från Sydsudan. Efter flera misslyckade försök att korsa Medelhavet tvångsrekryterades han till en milisgrupp i Libyen Foto: Johan Persson

En kväll i februari 2020, ringde min mobil. Det var Lam Magok, 27 år från Sydsudan, som jag och Johan lärt känna i Libyen.

– Vi är på stranden. De håller på att pumpa upp gummibåtarna. Jag tror att vi kommer att korsa havet i natt.

Därefter: tystnad. Oro. Kvart i nio nästa morgon kom ett meddelande:

”Vi nådde internationellt vatten, men drogs tillbaka av libyska kustbevakningen. Vi är nu i fängelse i Tripoli.”

Ett EU-flygplan hade sett Lams gummibåt, italienarna försåg kustbevakningen med koordinaterna, passagerarna drogs tillbaka och låstes in. Det tog många månader innan vi hittade Lam Magok igen. Då hade han tvångsrekryterats från fängelset av en regeringstrogen milis, tvingats strida i det libyska inbördeskriget, för att till sist slavarbeta med återuppbyggnaden av flygplatsen i Tripoli. Där stod han och staplade lecablock under gevärshot, samtidigt som EU-kommissionens vice ordförande Josep Borells plan landade några hundra meter därifrån, för fredsförhandlingar och en diskussion om migrationssamarbete med den libyske premiärministern.

När människorättsgrupper såsom Amnesty och Läkare utan gränser kritiserar externaliseringspolitiken, ligger fokus ofta på öden som Lam Magoks – de mänskliga konsekvenserna. Europadomstolen har slagit fast att det är olagligt att skicka tillbaka migranter som räddas på havet till Libyen, eftersom landet saknar såväl asylsystem som respekt för mänskliga rättigheter. Däremot verkar ingen juridik kunna stoppa EU från att betala libyerna för att göra det åt oss.

– Vi delegerar arbetet med att kontrollera våra yttre gränser till andra länder, så att vi slipper se brotten som begås och slipper hållas ansvariga för dem, konstaterar danska europaparlamentarikern Karen Melchior, som är koordinator i utskottet för rättsliga frågor.

Att människor misshandlas till döds i libyskt förvar, menar hon, är liksom inget vi känner ansvar för i Europa. Inte heller att människor törstar ihjäl efter att ha tagit smuggelvägar genom Sahara, när migrationen över en natt blivit olaglig.

Karen Melchior har på sistone också uttalat sig kritiskt mot EU-avtalen med Tunisien och Egypten. Hon menar att dessa legitimerar och direktfinansierar diktatorer och auktoritära ledare. De ger maktens män ett kraftfullt vapen mot EU. De senaste åren har såväl Turkiet som Marocko tillfälligt öppnat gränserna, när europeisk politik inte har fallit dem i smaken. Det finns i EU därför en överhängande rädsla att till exempel Egypten, som härbärgerar nio miljoner flyktingar i landet, skulle kunna göra samma sak, om vi inte håller dess ledare på gott humör. Melchior menar att EU i och med detta gör sig till diktatorernas gisslan.

– Det är som att lifta över floden med en krokodil efter att ha kommit överens med krokodilen om att den inte ska äta upp dig. Den överenskommelsen fungerar – tills krokodilen bestämmer sig för något annat.

Migranter på väg genom Sahara, Niger, Agadez, 2019. Foto: Johan Persson

Det finns också en oro för att den här sortens avtal ska destabilisera transit- och avfärdsländerna. Den lag som Niger stiftade åt EU 2015, gjorde i praktiken migrationen genom Sahara mot Libyen olaglig, och var till exempel djupt impopulär både hos befolkningen och militären, eftersom den slog ut en så viktig del av ekonomin. Över en natt förlorade restaurang- och hotellägare sitt levebröd och soldaterna sina mutintäkter. De EU-pengar som utlovats som kompensation till lokalsamhället räckte inte till, och chaufförerna som transporterat migranter klassades plötsligt som kriminella.

När Nigers president störtades i en militärkupp förra sommaren, var ett av de första besluten som de nya styrande fattade att avskaffa migrationslagen. I ett uttalande från juntan meddelades att lagen inte ”tog hänsyn till Nigers eller dess invånares intressen”. EU-politiken har alltså sedan 2015 fokuserat på att stoppa migranter och flyktingar redan innan de når havet – och om inte det går – stoppa dem på havet. Och för ett par år såg det faktiskt ut att fungera. Mellan 2015 och 2020 minskade den irreguljära migrationen till Europa med över 90 procent. På bara ett par år har den EU-finansierade, libyska kustbevakningen gripit över 100 000 migranter på havet.

Migrationsforskare och experter har dock, gång efter annan, påtalat kortsiktigheten i en sådan politik – man kan inte stoppa människor från att röra på sig, med murar. När vi träffade UNHCR:s landchef Alessandra Morelli i Niger 2019, liknade hon migrantflödena i världen vid en klick nötkräm mellan två kex: om du klämmer till den på mitten så minskar naturligtvis mängden kräm just där, men den flödar samtidigt ut på kanterna i stället – på ett sätt som är betydligt mer oförutsägbart.

Att migrationen från Tunisien till Italien ökade så kraftigt förra sommaren, berodde till stor del på ekonomiskt och politiskt kaos i landet, i kombination med hatretorik och våldsdåd mot migranter. Men det var också en konsekvens av att det blivit så svårt för migranter att ta sig över till Europa från Libyen. När styret började svaja i Tunisien, gav sig många migranter som fastnat i Libyen över dit. För första gången på många år, gick Tunisien om Libyen som främsta avfärdsland för migranter till Europa. Samtidigt har gamla, livsfarliga rutter från Västafrika till Kanarieöarna, börjat trafikeras igen. Inte sedan 2006 har så många migranter anlänt den vägen till de spanska öarna. Nötkrämen sipprar ut längs med kanterna.

Det råder idag en bred politisk koncensus inom EU, om att externalisering och stärkta gränser är den rätta vägen att gå. Efter åtta år av våndor och kraschade förhandlingar, röstade Europaparlamentet så i våras igenom EU:s nya migrationspakt. Utöver att stoppa människor i öknen och på havet, så mejslas där ut ett tredje och sista steg i den europeiska migrationspolitiken: migrantförvar vid EU:s externa gränser och snabbspår för avvisningar av människor från länder där man vanligtvis saknar asylskäl.

Migrationsforskaren Jesper Bjarnesen, på Nordiska Afrikainstitutet, ser det som ännu ett sätt att signalera att fort Europa håller stängt.

– Man tänker väl att det inte är så många som kommer om de vet att de bara hamnar i ett flyktingläger vid gränsen, säger han.

Migranter och flyktingar motas bort vid gränsen mellan dagens Nordmakedonien och Grekland, sommaren 2015. Foto: Johan Persson

Tron på att den här sortens politik skulle avskräcka migranter och flyktingar från att ta sig till Europa, bygger på idén om ”pull factors” – att människor lockas att ta sig hit irreguljärt, om det är enkelt och de får ett gott liv. Det resonemanget ligger också bakom Europas nedbantade räddningsinsatser på Medelhavet, där över 3 000 migranter drunknade bara förra året. Men inom forskningen är man relativt överens om att migrationens drivkrafter är mer komplexa än så.

– Även om människor lever som papperslösa under dåliga förhållanden, så tjänar de fortfarande mer på att stanna kvar än att resa hem, säger Bjarnesen.

Han hänvisar också till den rapport som FN:s utvecklingsorgan undp släppte 2019 –”Scaling fences” – där över 3 000 afrikanska migranter från 43 länder som lyckats ta sig till Europa irreguljärt, intervjuats.

Bland staplar och pajdiagram framträder de människor som jag och Johan har mött längs med migrationsvägarna genom åren, och de myriader av skäl de har haft för att ge sig av: Föräldralösa Baldè från Guinea, som slet som ett djur för sin examen, men inte fick jobb eftersom han saknade kontakter. Lam som flydde inbördeskrigets Sydsudan för att bygga en framtid åt sin son. Nigerianska Dieya som lovades arbete men såldes som sexslav. Musa, som tjänat pengar i diamantindustrin och satsat allt han ägde på att ta sig till Europa. Malak som lämnade diktaturen i Eritrea för att kunna andas.

Människorna som intervjuades i rapporten var väl medvetna om riskerna de utsatte sig för. Ändå hade mindre än en femtedel försökt att ta sig till Europa den ”lagliga vägen”, via till exempel arbetsvisum, familjeåterförening eller studentutbyten. Det ansågs helt enkelt inte möjligt.

För att människor ska sluta riskera sina liv för en bättre framtid, är forskarkåren i stället relativt överens om att det behöver bli lättare, snarare än svårare, att ta sig till Europa. Lagliga alternativ – helt enkelt. Även de europeiska ledarna är medvetna om det. Utfästelser om att skapa lagliga vägar in i EU har funnits med i så gott som alla migrationspolitiska diskussioner de senaste åren. Migrationskommissionär Ylva Johansson pratade om det när vi intervjuade henne för fyra år sedan. Mycket lite har hänt.

– Det finns en väldigt stark enighet om fler och starkare gränskontroller, men för lagliga vägar finns helt enkelt för liten politisk vilja, konstaterar Jesper Bjarnesen.

Han forskade på migration och migrationsbekämpning i Senegal redan 2008. Han har sett migrationsflödena öka, därefter minska, för att sedan öka igen. Han har sett vägar förändras, sett kexet pressas ihop.

– Vi kommer nog att ha det här samtalet om fem år också.

I nio år har journalisten Anna Roxvall och fotografen Johan Persson följt i den europeiska migrationspolitikens spår i Afrika och på Medelhavet. Det här är berättelsen om byggandet av fästning Europa. Tillsammans kar de skrivit boken "Till varje pris"

LÄS MER:

Engagerande reportagebok av Anna Roxvall och Johan Persson

Hårdhänta tag i Grekland

Europa ska hålla stängt