ALMEDALEN2017: ”Styr migrationen med hopp – inte murar”

EU har ett stort behov av arbetskraft. Ändå läggs kraft och resurser på att hålla människor utanför gränserna. Politikerna måste styra rörligheten med hopp, inte repression. Det sade statsvetaren Lisa Pelling på Amnestys seminarium "Europa stängt för dagen. Välkommen åter? Om rätten att söka asyl" på torsdagen.

reportage | 2017-07-08
Av: Jennie Aquilonius

UNHCR:s chef Filippo Grandi besökte 21 maj Libyen. Han besökte då förvaret Tariq al-Sikka i huvudstaden Tripoli där migranter hålls. Foto: UNHCR/Iason Foounten

Hårresande historier om våld, tortyr, människohandel och våldtäkter. Det möter Läkare utan gränser när de räddar människor ur Medelhavet som har flytt från Libyen.

Landet plågas av inbördeskrig sedan diktatorn Moammar Khadaffi störtades under den arabiska våren 2011 då rebeller med stöd av Nato och dess allierade inledde ett uppror.

– Det här brutala utnyttjandet av människor är inte nytt, men det har varit en obehaglig och våldsam spiral, och ytterligare kollaps på många nivåer i Libyen. De medicinska konsekvenserna vi möter i flyktinglägren är bland annat undernäring hos vuxna, infektionssjukdomar och psykisk ohälsa, säger Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare utan gränser.

Hon tycker att det är tungt att prata om ämnet samtidigt som EU:s migrationsministrar möts i Estlands huvudstad Tallinn för att diskutera flyktingsituationen vid Medelhavet.

– Polletten trillar inte ner hos beslutsfattarna, säger hon frustrerat.

Didar, 23, och Fatma, 20, ett syriskt-kurdiskt par från Aleppo i Syrien som under sommaren 2016 hamnade i flyktinglägret Softex vid grekiska gränsen till Makedonien sedan de hade tvingats lämna Idomeni. Foto: Richard Burton/Amnesty International

Förra vintern stod Anna Sjöblom i ett flyktingläger vid den grekiska byn Idomeni, vid gränsen mot Makedonien. Då hade hon aldrig kunnat föreställa sig att den gränsen skulle bli tvärstängd. Då kunde fortfarande människor från Syrien, Irak och Afghanistan ta sig vidare.

– Vi kunde verkligen inte förstå att det skulle ske så snabbt, och inte heller att EU skulle göra ett avtal med Turkiet. Vi kunde inte heller drömma om att EU skulle utveckla en överenskommelse med Libyen om att hålla människor kvar i den situationen.

I mars 2016 slöt EU en politisk överenskommelse med Turkiet om att alla migranter som kom till Grekland utan fullständiga resehandlingar skulle skickas tillbaka. Avtalet fick skarp kritik, bland annat av Amnesty International.

EU har också genom Italien gjort en överenskommelse med Libyen om att bland annat stärka den libyska kustbevakningen.

Madelaine Seidlitz (t h), ansvarig flykting-och migrationsfrågor på svenska Amnesty International, och Lisa Pelling, Arena Idé. Foto: Jennie Aquilonius

Moderator Madelaine Seidlitz, ansvarig för flykting- och migrationsfrågor på Amnesty International, berättar att Amnesty i dagarna kommit med en ny rapport A Perfect Storm – The Failure of European Policies in the Central Maediterranean.

– Vi har med vittnesmål från personer som befinner sig i Libyen, som är ett av de farligaste länderna, kanske det farligaste landet, i världen just nu för flyktingar och migranter. Där EU då vill hålla kvar personer, säger hon.

Madelaine Seidlitz undrar hur det kan komma sig att Europa lägger så mycket resurser på att stoppa människor, samtidigt som Europa har ett stort behov av arbetskraft.

Lisa Pelling, statsvetare och utredningschef för Arena Idé, menar att ett grundläggande problem är att beslutsfattare försöker kontrollera människors rörlighet över gränser med repression. De styr med kontroller, murar, stängsel och hinder, i stället för med hopp. Hon refererar till socialantropologens Ruben Anderssons bok Illegality, Inc.: Clandestine migration and the business of bordering Europe som beskriver läget vid EU:s gränser och vad som händer när politiker försöker kontrollera rörligheten med hjälp av repression.

– En förutsägelse han gör är att om människor upplever att det inte finns hopp om att på laglig väg kunna uppfylla sina livsdrömmar, försörja sin familj eller leva i demokrati och frihet, då återstår bara att klättra över muren, klippa ett hål i taggtrådsstängslet eller ge sig ut på Medelhavet.

Konsekvenserna, säger Lisa Pelling, är att migrationen blir allt svårare att kontrollera. När det går ett litet rykte, som det gjorde sensommaren 2015, att det finns en väg, inte bara till de grekiska öarna, utan också vidare ut i EU, då kommer många människor att försöka ta chansen.

– Då uppfattar vi i Europa situationen som okontrollerbar, att det är människomassor som inte går att styra, att vi översköljs. Och det kommer att upprepas igen och igen och igen, så länge vi inte har ett annat sätt att hantera människors rörlighet över gränser. Och arbetskraftsinvandringen måste vara en del av det, säger Lisa Pelling.

Mikael Ribbenvik, generaldirektör, Migrationsverket och Lisa Pelling från Arena idé. Foto: Jennie Aquilonius

Lisa Pelling berättar att det enda hopp som finns i dag är ett så kallat blue card, ett arbetstillstånd för högkvalificerad arbetskraft. Hon tycker att EU borde införa någon form av ”skills card”, en möjlighet för yrkesutbildade personer som inte har en doktorshatt men som kan ta ett jobb som behövs i Europa:

– OECD klassar det svenska systemet för arbetskraftsinvandring som ett av de mest öppna. Men vi kämpar med delar av systemet. Det finns problem, det krävs till exempel små misstag för att åstadkomma den gigantiska konsekvensen att en person mister sitt arbetstillstånd och därmed sin rätt till uppehållstillstånd.

Mikael Ribbenviks röst har nästan tagit slut och han kraxar sig fram i diskussionen. Migrationsverkets generaldirektör menar att rätten att söka asyl är villkorslös, så länge den som söker asyl befinner sig på territoriet:

– I Sverige har vi gått ganska långt, den enda asylansökan vi inte tar emot är asylansökningar från svenska medborgare.

Mikael Ribbenvik menar att varken Sveriges återinförda gränskontroller eller de nu upphörda ID-kontrollerna mellan Danmark och Sverige, strider mot folkrätten. Den som tar sig till den svenska gränsen får söka asyl, och annars har Danmark en väl fungerande asylprövning.

– Om vi fortsätter ut i Europa så har vi ungrarna med sitt stängsel, som är tre meter in på territoriet. Där har EU-kommissionen inlett ett överträdelseärende mot Ungern, så enligt kommissionen funkar inte det.

Han oroar sig mest för sjöräddningsaktionerna på havet mellan Libyen och Italien, där italienska hamnar hotar att stänga.

– Farhågan är att sjöräddningsaktionerna vänds och åker tillbaka till Nordafrikas stränder. Det är inte så länge sedan det fungerade så, det fanns en Berlusconi-Khadaffi-pakt, och den fungerade inte folkrättsligt.

I det italienska koncentrationslägret El Agheila spärrades tusentals libyer in under åren 1928-1932. Foto: Okänd/Wikimedia

Det var i augusti 2008 som Moammar Khadaffi, som hade styrt Libyen sedan 1969, och Italiens dåvarande premiärminister Silvio Berlusconi slöt en pakt. I det historiska samarbetsavtalet betalade Italien skadestånd till Libyen för ockupationen 1911-1947. I utbyte utlovades libyska investeringar i Italien och att Libyen skulle stoppa migration från sin kust till Italien.

Men Mikael Ribbenvik vill lyfta blicken från de folkrättsliga diskussionerna, och titta på vad effekterna skulle bli; nämligen att människor åkte tillbaka till Nordafrikas stränder och flyktinglägren i Libyen.

– UNHCR har access till några av dem och har rapporterat om fruktansvärda förhållanden med våldtäkt och tortyr. Om det här händer, och det kan vara nära förestående, det finns redan exempel på att den libyska kustbevakningen har tagit folk tillbaka, då bildas ett enormt tryck i ett land utan fungerande lag och ordning, varnar Mikael Ribbenvik.

Anna Sjöblom, Medicinsk humanitär rådgivare på Läkare utan gränser och Mikael Ribbenvik från Migrationsverket. Foto: Jennie Aquilonius

Madelaine Seidlitz ber panelen att säga något positivt som avslutning.

– Någonting positivt? säger Mikael Ribbenvik med en röst som ger det sista den har:
– Jag vet inte, det är svårt att konstatera något positivt. Det finns en enorm negativ potential i allt vi har pratat om här. Det är redan negativt och det kan bli ännu värre, säger han.

Anna Sjöblom hittar kraft hos den starka våg av engagemang som kommer från civilsamhället.

– Jag tänker på Idomeni förra vintern, hur det var så tydligt att EU-länderna hade kapitulerat och inte kom med några lösningar, utan panikagerade. Då trädde civilsamhället fram med individer som gjorde fantastiska saker och organisationer som bildades, likaså i Sverige 2015. När vi står framför en människa som behöver hjälp, hanterar vi som individer ofta situationen på rätt sätt, säger hon.

Jennie Aquilonius
[email protected]

Läs också
Mixed Migration Trends in Libya: Changing Dynamics and Protection Challenges (UNHCR Libya and IMPACT Initiatives commissioned Altai to conduct research on mixed migration patterns in Libya – 3 juli 2017)

Peter Alestig: Vi har bara sett början på afrikanska flyktingkrisen (SvD 8 juli 2017)

Läs mer från Amnesty Press

Gränsen Ungern vill dölja – polis stoppade Amnesty Press reporter (30 juni 2017)

I Serbien drömmer flyktingarna om att EU ska öppna gränsen (12 februari 2017)

Kritik mot EU-förslag om vidarebosättning: ”Kvotflyktingar görs till ett verktyg för migrationskontroll” (19 januari 2017)

Genialisk bok (11 januari 2017) – om David Qviströms bok ”Evangelium för troll”

På Paradise Hotel (24 september 2016)

Organisationer uttrycker besvikelse över flyktingtoppmöte (Amnesty Press 19 september 2016)

ALMEDALEN2016: ”Ett mörkt år för asylrätten” (Amnesty Press 8 juli 2016)

ÅRSMÖTE2016: ”Asylrätten är i fara” (Amnesty Press 14 maj 2016)

Belgrad välkomnar världen (2 oktober 2015)

BOKMÄSSAN 2015: Orsolya Jeney, Amnestychef i Ungern: ”Det som händer är hela Europas skam.” (2 oktober 2015)