RIGHT LIVELIHOOD-PRISET: ”Om du ifrågasatte polisen blev du själv en måltavla”

Advokaten och poeten Basil Fernando tvingades fly sitt ursprungsland Sri Lanka. Från exilen i Hongkong byggde han genom "Asian Human Rights Commission" upp ett av världens mest sofistikerade alarmsystem för människorättskränkningar. Han tilldelas Right Livelihood-priset för sitt ”outtröttliga och enastående arbete med att stödja och dokumentera implementeringen av mänskliga rättigheter i Asien”. Den 1 december mottar han priset i Stockholm.

Journalister i Sri Lankas huvudstad Colombo demonstrerar den 8 februari 2010 mot att chefredaktören på en oppositionstidning hade gripits. Foto: Chamila Karunarathne / Demotix /AI

Du lämnade ditt ursprungsland Sri Lanka 1989 efter att ditt namn börjat figurera på dödslistor. Varför blev du hotad?
– Jag var advokat och jag höll fast vid yrkets principer utan att bry mig om konsekvenserna. På den tiden var många av mina klienter anhöriga till personer som hade blivit gripna. De var desperata, för människor som arresterades av polisen försvann ofta spårlöst, men vi försökte hitta sätt att dokumentera och bokföra gripanden. Det största problemet för en advokat med samvete var att om du ifrågasatte polisen blev du själv en måltavla. De flesta jurister ville inte äventyra sin goda relation med polisen men jag hade många duster med dem i domstolarna.
– På den tiden kunde vem som helst hamna på en dödslista, 30 000 människor försvann under de här åren. Lyckligtvis hade jag en förtrogen inom polisen som lät mig veta att jag var hotad så att jag kunde fly.

I flera asiatiska länder har politiska ledare hävdat att mänskliga rättigheter är utformade enligt västerländska normer och olämpliga att implementera i asiatisk kultur. Som ordförande för ”Asian Human Rights Commission” ledde du processen med att utarbeta en stadga för mänskliga rättigheter i Asien. Var en del av syftet att visa att rättigheterna hade universell giltighet?
– Ja, vi tog fram stadgan för att visa att vanliga människor inte delade politikernas uppfattning. Titeln på vårt dokument var ”Folkets rättighetsstadga”. Vi ville demonstrera att människor både stödjer och kräver mänskliga rättigheter. Men ett annat mål var också att visa att rättigheter inte kan implementeras om rättssystemets institutionella ramverk är för svagt.
– Även om du har lagstiftning krävs implementering. Om institutionerna inte fungerar och polisen inte sköter sina arbetsuppgifter spelar det ingen roll om du har bra lagstiftning. Så ser situationen alltjämt ut i Afrika, Asien och Latinamerika. Det räcker inte med att du har rättigheter på pappret, vi måste exponera svagheterna i rättssystemet och diskutera dem.
– Konsultationen för rättighetsstadgan skedde på gräsrotsnivå. Vi förde samman människor i olika länder genom stormöten och frågade vilka rättigheter som var viktiga för dem. Vi diskuterade den kulturrelativism politikerna hänvisade till och kunde visa att Asiens problem med mänskliga rättigheter inte alls handlade om värderingar utan om bristande institutionellt skydd för individen.

Basil Fernando. Foto: Ivar Andersen

Det alarmsystem som Asian Human Rights Commission byggt upp för att dokumentera och informera om människorättskränkningar har beskrivits som ett av världens mest sofistikerade. Hur fungerar det?
– Vår första prioritet var att systemet inte bara skulle inkludera politiska fångar utan alla som utsatts för tortyr. Det skulle inte spela någon roll om det handlade om en småtjuv eller ett fall med politiska dimensioner. För det andra koncentrerade vi oss på de fattigaste, de som inte har råd med advokater. Vi arrangerade utbildningsinsatser på gräsrotsnivå för att lära människor identifiera människorättskränkningar och slå larm.
– I dag har vi långa e-postlistor för varje land vi verkar i. Så fort vi får in ett fall skickar vi direkt ut det till den berörda listan. Vi byggde ett sofistikerat system för att på kort tid kunna verifiera rapporter. Om vi kände att vi hade tillräckligt med fakta kunde vi väldigt snabbt sprida den till en väldigt stor publik.
– Alla fall dokumenteras på vår hemsida, den är ett arkiv som hela tiden växer. Vi följer upp varje fall, oavsett om det tar över tio år, och vi dokumenterar inte bara kränkningar utan även hur det rättssystemet hanterat fallet. På det viset blir det ett väldigt heltäckande system, och för varje år får vi en bättre bild av problematiken i varje enskilt land. Och i och med att vi sprider den här informationen blir vårt arbete också en pågående utbildningsinsats inom mänskliga rättigheter, förutom ett verktyg för att väcka uppmärksamhet.

En av dina dikter har titeln ”Ännu en incident i juli 1983” och bygger på en ögonvittnesskildring från en man som blev vittne till hur en tamilsk familj brändes levande av en folkmassa. Mannen framstår som helt likgiltig till den brutalitet han betraktar, varför har du valt att göra poesi av det?
– Det här är en sann historia som handlar om hur konceptet solidaritet omintetgjordes av våldet i Sri Lanka. Mannen ser det här våldet, han kan sympatisera med offren, men han kan inte göra någonting. Det handlar om ett psykologiskt sammanbrott på samhällsnivå.
– Det jag försökte var hur våld kan göra att ett samhälle förlorar sina mest grundläggande drag, solidariteten och förmågan att samarbeta. När det förloras finns inget samhälle kvar längre. Så djupt gick förvandlingen av det lankesiska samhället, vi blev både hjälplösa på egen hand och oförmögna att hjälpa varandra.

Ivar Andersen

Bakgrund/Sri Lanka
År 1983 inledde LTTE, de tamilska befrielsetigrarna, ett uppror i Sri Lanka. Målet var att skapa en tamilsk stat i norra och östra delarna av landet. Med stöd från tamiler i södra Indien erövrade snart LTTE stora delar av området. Kriget pågick med några avbrott för fredssamtal fram till våren 2009. Hur många som dödades är fortfarande oklart då stridsområdena ofta var stängda för insyn från omvärlden. En vanlig siffra är minst 100 000 dödade. Under de sista månaderna av krig anklagas bägge parter för krigsförbrytelser och antalet dödade civila räknas i tusental.

Sri Lankas regering, som i maj 2009 utropade segern över LTTE vars ledare dog under slutstriderna, har hittills vägrat att tillåta en internationell opartisk undersökning om vad som hände under krigsslutet.

Även om Sri Lanka sedan självständigheten 1948 har räknats som en demokrati med regelbundna val där en mängd partier deltar och pressen har varit relativt fri har grova människorättsbrott kunnat förövas under årtionden med straffrihet. De partier som växlat vid makten, vänsterblocket kring SLFP och liberala UNP, har styrt med auktoritära metoder.

I slutet av 1980-talet dödades tiotusentals människor i södra Sri Lanka i en blodog uppgörelse som fick relativt lite uppmärksamhet. Det marxistiska partiet, JVP, som samtidigt är extrema singalesiska nationalister, bekämpade regeringen i Colombo som anklagades för eftergifter mot tamilerna. Regeringen svarade med en hänsynslös repression.

Gemensamt för konflikterna i Sri Lanka har varit en total ovilja att utreda de brott som har begåtts under årtionden. Amnesty International har belyst detta i rapporten "Twenty Years of Make-Believe: Sri Lanka’s Commissions of Inquiry", som publicerades 11 juni 2009.

Ulf B Andersson

Läs mer om Right Livelihood-priset 2014

RIGHT LIVELIHOOD-PRISET: Minskat utrymme för mänskliga rättigheter i Asien? ( Amnesty Press 30 november)

Läs mer om Sri Lanka från Amnesty Press
FN ska utreda motvilligt Sri Lanka (9 april 2014)

Samväldets möte i Colombo: Sri Lankas regering vs Channel 4 ( 23 november 2013)

Sri Lanka i fokus i FN:s råd för mänskliga rättigheter (15 mars 2013)

Sri Lanka: Fredsprocess utan återvändo (15 oktober 2003)