SYDAFRIKA 1: Den svenska kampen mot apartheid i Sydafrika

Den 27 april 2014 är det 20 år sedan det första demokratiska valet hölls i Sydafrika. Amnesty Press uppmärksammar detta med en artikelserie i tre delar där vi berättar om Sveriges engagemang i Sydafrikas frihetskamp, den politiska utvecklingen i landet efter demokratiseringen och Sydafrikas väg mot läkning. I den första artikeln handlar det om betydelsen av det svenska stödet till kampen mot apartheid i Sydafrika.

reportage | 2014-04-23
Av: Sofie Grundin
Ingången till Robben Island-fängelset.

Ingången till Robben Island-fängelset. Foto: Sofie Grundin

År 1948 började regeringen i Sydafrika införa rasåtskillnadslagar, så kallad apartheid. Diskrimineringen av framförallt svarta sydafrikaner hade redan pågått sedan många år tillbaka men apartheid innebar en metodisk radikalisering av diskrimineringen av icke-vita människor. Systemet delade in människor efter hudfärg; vita, indier, färgade och svarta. Icke-vita hänvisades till separata bussar, sjukhus, parkbänkar och bostadsområden.

Rörelsefriheten inskränktes och sexuellt umgänge mellan folkgrupperna kriminaliserades. Frontfiguren i kampen mot apartheid blev så småningom Nelson Rolihlahla Mandela. Magnus Walan som idag arbetar på Diakonia var under apartheid underjordisk kurir åt Afrikanska Nationalkongressen, ANC, och lärde känna såväl Mandela som Oliver Tambo.

Ett ljus är tänt i Nelson Mandelas cell på Robben Island, detta är dagarna efter Mandelas   bortgång i december 2013.

Ett ljus är tänt i Nelson Mandelas cell på Robben Island, detta är dagarna efter Mandelas bortgång i december 2013. Foto: Sofie Grundin

– Nelson Mandela var en nyckelspelare i kampen mot apartheid men långt ifrån ensam. När Mandela satt fängslad (1964-1990) var det folket som tryckte på det internationella samfundet för att få förändring. Det får man inte glömma bort, säger Magnus Walan.

Idag fördömer världen vad som skedde i Sydafrika och apartheid är numera kodifierat av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som ett brott mot mänskligheten. Sverige tog aktivt avstånd från apartheid redan på ett tidigt stadium, en ställning som initialt inte delades av alla. Den brittiska premiärministern Margaret Thatcher var visserligen motståndare till apartheid på principiell grund men motsatte sig på 1980-talet sanktioner och mot Sydafrika och såg ANC som en terroristorganisation.

I USA dröjde det ända till 18 juli 2008, Mandelas 90-årsdag, innan president George W Bush skrev under beslutet att avföra ANC och Mandela från terroristlistan.
Det finns flera historier av värde att berätta, dels den om Sveriges stöd till Sydafrikas frihetskamp, men även den om de svenska individer som med livet som insats stödde den sydafrikanska frihetskampen på plats i Sydafrika.

Varför var Sverige aktivt mot apartheid?

Det fanns sedan 1960-talets början ett starkt stöd för Sydafrikas frihetskamp bland svenska folkrörelser som sedan ledde till ett politiskt agerande från regeringen och riksdagen.
Magnus Walan påpekar att även om Olof Palme hade en betydande roll så var det bland annat före detta statsminister Thorbjörn Fälldin (C) som lade en grund för det svenska samarbetet med ANC, en politik som hade stöd i både Centerpartiet och Folkpartiet.

En av de svenskar som aktivt kom att engagera sig i kampen mot apartheid är Ingrid Le Roux från Hedemora. Ingrid mötte sin sydafrikanska man Pieter som utbytesstudent i S:t Louis och studerade sedan till läkare i Stockholm. 1972 tog de beslutet att flytta till Sydafrika då Ingrid kände att hon som läkare kunde göra mer nytta där. När Ingrid möter Amnesty Press i Kapstaden är det dagen före julafton 2013. Hon berättar:
– Apartheidsystemet förtryckte och berövade människor både ekonomiska och politiska rättigheter med en polismakt som mördade och fängslade människor. Det gick inte att bortse från hur fundamentalt orättfärdigt systemet var och Sverige kunde inte blunda för det. Sverige och Sydafrika har historiskt haft nära relationer under många år och har det än idag.

Sydafrika är till stor del ett kristet land och såväl den sydafrikanska som den svenska kyrkan kom att få betydande roller för Sydafrikas frihetskamp. Gunnar Helander var utsänd av Svenska Kyrkans Mission till Sydafrika mellan åren 1938-56. Gunnar Helander och författaren Per Wästberg som då bodde i dåvarande Rhodesia (Zimbabwe) skrev redan under 1950-talet kritiska artiklar om apartheid och väckte på så vis medias intresse i Sverige för vad som skedde i Sydafrika.

Med livet som insats

Ingrid Le Roux driver idag organisationen Philani och blev av SWEA (Swedish Women's Educational Association )utsedd till årets svenska kvinna år 2005. Philani har utvecklats från en småskalig klinik i Crossroads utanför Kapstaden till sex mödra- och barnavårdscentraler i olika kåkstäder runt om Kapstaden. Organisationen har också en stab av hälsoarbetare i Västra och Östra Kapprovinsen, Swaziland och Etiopien som arbetar med undernärda barn och mödravård. När Ingrid anlände till Kapstaden i slutet på 1970-talet fick hon en förfrågan om hon ville medverka i en mobil klinik i kåkstäderna.

Ingrid Le Roux i Kapstadens hamn.

Ingrid Le Roux i Kapstadens hamn. Foto: Sofie Grundin

– Jag arbetade på sjukhuset i Kapstaden när jag fick förfrågan om jag ville vara med och arbeta i kåkstäderna som läkare i en mobil klinik. Människor for väldigt illa och saknade tillgång till läkarvård. Den mobila kliniken var som en slags motståndsrörelse mot apartheid då det var olagligt för oss att vistas i kåkstäderna, berättar Ingrid Le Roux.

Vita och icke-vita människor skulle hållas isolerade från varandra. Ingrid trotsade tillsammans med de som arbetade i den mobila kliniken lagarna och tog sig in i kåkstäderna och erbjöd människor läkarvård. Uppgifterna varierar men det finns källor som anger att över 50 000 människor greps under undantagstillståndet 1985-86.

Upproret hårdnande under dessa år då motståndsorganisationerna bestämt sig för att göra Sydafrika ostyrbart. Ingrid Le Roux minns denna tid som mörka år:
– När undantagstillståndet kom så kunde jag inte längre köra in till den mobila kliniken som då fanns i kåkstaden Crossroads. Jag fick parkera på motorvägen och gå in till fots. Crossroads blev en krigszon och raserades med marken. Människor vågade inte söka vård då deras skador skulle visa att de varit aktiva i protester och därmed riskerade att gripas. Det var många unga människor som for väldigt illa under dessa år. De jagades av säkerhetspolisen och torterades och mördades.

Ingrid fortsätter att berätta om undantagstillståndet:
– Dessa år var en väldigt jobbig tid. Jag visste inte alltid om jag skulle komma levande hem till min man och mina tre små barn. Mina kollegor bodde i de här områdena och medan jag kunde åka hem, så var de tvungna att stanna kvar. Jag kunde inte lämna dem och det fanns inget annat alternativ än att fortsätta, det skulle ha känts som ett stort svek om jag hade övergivit dem. Det fanns inget annat alternativ än att apartheid måste falla.

Isolera Sydafrika Kommittén bildas i Sverige

Medan Ingrid vårdade människor i kåkstäderna spred sig nyheterna till Sverige om den systematiska diskrimineringen och våldet mot framförallt svarta människor. Som en protest mot vad som skedde i Sydafrika bildades en social rörelse i Sverige vars mål var att bekämpa apartheidsystemet. Rörelsen kallades Isolera Sydafrika Kommittén (ISAK) och de ingående organisationerna representerade mot slutet cirka 1,5 miljoner människor. ISAK var en betydande påverkansorganisation som hade nära relationer med ANC. ISAK verkade till 1994 då organisationen lades ned då man uppfyllt sitt mål om ett demokratiskt Sydafrika.

Magnus Walan till vänster i ett av sina möten med Mandela.

Magnus Walan till vänster i ett av sina möten med Mandela. Foto: Magnus Walans privata foto

Magnus Walan blev i slutet av 1970-talet aktiv i ISAK:
– Isolera Sydafrika Kommittén bildades ur Afrikagrupperna år 1978. Men det är viktigt att understryka att det svenska engagemanget mot apartheid föddes innan ISAK-rörelsen. ISAK bestod av i princip alla svenska fackförbund och politiska ungdomsförbund där framförallt den svenska frikyrkan utgjorde ryggraden i organisationen och var länken till det kristna Sydafrika. Det var även så jag kom att bli engagerad i ISAK, genom frikyrkan.

Svenska sanktioner mot apartheid

FN beslutade aldrig om några handelssanktioner mot Sydafrika. Istället tryckte ISAK på för bojkott av sydafrikanska varor i Sverige och år 1986 tog Sverige även beslutet att förbjuda nyinvesteringar i Sydafrika. Det var ett initiativ för att isolera landet och tvinga fram en förändring.
– Alla dessa faktorer sammantaget med att internationella valutafonden, IMF, vägrade att förnya Sydafrikas lån 1985, samt att enskilda länder införde oljesanktioner mot Sydafrika skapade en exceptionellt unik roll och en ohållbar situation för Sydafrika. Sydafrika tvingades till handling, förklarar Magnus Walan.

Det svenska engagemanget trappas upp

Varken Ingrid Le Rouxe eller Magnus Walan kunde på 1980-talet förutspå vilka prövningar de stod inför genom sitt deltagande i Sydafrikas frihetskamp. Såväl Magnus som Ingrid såg människor mista sina liv.
– Jag har träffat människor som givit allt för kampen mot apartheid., berättar Ingrid Le Roux. Det var många människor som förlorade sina liv. Människor hade en sådan hunger efter frihet och demokrati och att bli fullvärdiga medlemmar i sitt land.

Magnus Walan var till en början aktiv hemma i Sverige i ISAK-rörelsen. På så vis lärde han känna ANC i exil som hade ett kontor i Stockholm, där Oliver Tambo, ANC:s ledare i exil, var en flitig besökare. Under 15 år körde Magnus olika ANC-ledare på besök fram och tillbaka till flygplatsen och lärde känna flera i ledningen. På så vis kom Magnus roll att förändras:
– I december 1984 anlände jag till Sydafrika för första gången. Jag var fullkomligt livrädd för vad som skulle hända. Med egentligen väldigt lite förberedelse hade jag åkt ned på vinst och förlust med uppgift att samla information och bilder för att senare publicera detta under min pseudonym Herman Andersson.

Rastgården på Robben Island.

Rastgården på Robben Island. Foto: Sofie Grundin

I passkontrollen i Johannesburg möttes Magnus Walan av gläfsande schäfrar och blå strikta polisuniformer. Magnus hade rest till Sydafrika som underjordisk kurir åt ANC med uppgift att möta ledande ANC-aktörer, bland annat Winnie Mandela, för att samla, publicera och sprida information. Det var en viktig uppgift för frihetsrörelsens organisering. Alla kontakter med ANC var under dessa år olagligt och gjorde det därför svårt för ANC att planera sin verksamhet.
– Jag har sett vänner dödas framför mina ögon och jag har mött människor som trotsat husarrest för att framföra kondoleanser när Olof Palme mördades, berättar Magnus Walan. Trevor Manuel, som senare blev Sydafrikas finansminister, letade upp mig när jag var i Sydafrika för att beklaga sorgen över Palmes död. Jag har även träffat en kille som blev frisläppt från fängelset under massarresteringarna tack vare en Amnestygrupp i Västerås. Det är otroligt vad det går att förändra när människor kommer samman.

Desmond Tutu ringer till Ingrid Le Roux

I februari 1990 kom så beskedet att Nelson Mandela skulle friges. I flera år hade regimen och ANC-ledaren fört komplicerade förhandlingar.
Hemma hos Ingrid Le Roux ringer telefonen, det är ärkebiskop Desmond Tutu som vill att hon ska komma hem till honom i ett par dagar. Under apartheid hade Ingrid blivit nära vän med familjen Tutu och är än idag deras läkare. När Ingrid anlände till Desmond Tutus hem år 1990 så möts hon av utsträckta armar och ett leende, det var Nelson Mandela som stod där:
– Jag kunde knappt tro det. Det var overkligt och inget speciellt alls på samma gång. Nelson Mandela kramade mig och vi skrattade. Desmond Tutu ville att jag skulle se efter Mandela de första dagarna och försäkra att han var frisk. Han var ju en sådan otroligt viktig nyckelspelare just då att inget fick hända honom.

Sverige skänkte fyra miljarder till frihetskampen i Södra Afrika

För Magnus Walan är det viktigt att inte bagatellisera betydelsen av det svenska stödet till Sydafrikas frihetskamp. Vissa har pekat på att Mandela frigavs för att kalla kriget tog slut. I debatten efter Nelson Mandelas död skrev Lena Mellin i Aftonbladet den 10 december 2013 att vi inte vet om de svenska sanktionerna hade någon betydelse då ingen utvärdering av sanktionerna är gjord.

Magnus Walan på Diakonias kontor i Stockholm

Magnus Walan på Diakonias kontor i Stockholm Foto: Sofie Grundin

Sten Rylander, före detta ambassadör i bland annat Angola och Namibia, skriver i sin bok om Nelson Mandela att Sverige sammanlagt utbetalade cirka fyra miljarder kronor till olika frihetsrörelser i hela Södra Afrika. Riksdagen beslöt år 1973 efter en motion från bland annat partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Gunnar Helén (FP) att skänka pengar direkt till ANC. På så vis började SIDA att utbetala pengar till ANC vilket år 1994 uppgick till sammanlagt 896 miljoner svenska kronor, enligt Tor Sellström, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet, som publicerat standardverket ”Sweden and National Liberation in Southern Africa”.

– Det är inte okej att säga att det var kalla krigets slut som ledde till Mandelas frigivning, anser Magnus Walan. Det är inte min bild av verkligheten och det är att beröva människor det de gjorde. Sedan är det riktigt att det inte gjorts några mätningar av sanktionernas betydelse. Jag tror dock att man får lyssna till Nelson Mandela och Desmond Tutu som uttryckligen beskrivit vilken betydelse det svenska stödet haft för Sydafrika.
– Jag tror att det svenska engagemanget har betytt väldigt mycket, anser Ingrid Le Roux. Desmond Tutu betonar det gång på gång.

Sedan Nelson Mandela hade frigivits började Sydafrikas omvandling bort från apartheid. Världen välkomnade Nelson Mandela och hans ANC och det planerades för det första fria valet i Sydafrika som sedan hölls 1994. Oliver Tambo vårdades på sjukhus i Sverige och Sverige blev även Nelson Mandelas första resedestination utanför Afrika i mars 1990 och han framträdde bland annat i ett fullsatt Globen i Stockholm.

Nelson Mandela på Haga Slott i Sverige, 3 mars 1990.

Nelson Mandela på Haga Slott i Sverige, 3 mars 1990. Foto: Magnus Walans privata foto

I sitt tal den 13 mars 1990 i Stockholm tackade Nelson Mandela för det svenska stödet: ”..We would like to take this opportunity to salute this outstanding democratic institution, the Swedish Parliament, which has stood in the front ranks of the international forces that have fought against the apartheid system. From here has issued legislation which has made an important contribution to the process of securing the international isolation of apartheid South Africa. For many years you have approved budgets which have enabled this country to extend invaluable humanitarian assistance to the ANC, the Democratic Movement and the suffering people of our country. From here you have provided moral and political leadership which has inspired many others throughout the world and sustained us in those dark days in prison when it was impossible even to guess when the terrible night of racial tyranny would give way to a new dawn.

Sofie Grundin

Läs också
Två böcker om den långa kampen i Sydafrika (Amnesty Press nummer 1/2014)

reportage | 2014-04-23
Av: Sofie Grundin