Människorättskämpen Ali Salem Tamek på besök i Stockholm

Inget land i världen erkänner Marockos rätt till Västsahara. FN och Internationella domstolen i Haag har klargjort att Marockos ockupation är olaglig. Civilbefolkningen är efter nästan fyrtio års ockupation en minoritet i sitt eget land och de utsätts för grova människorättskränkningar. Trots att 80 länder har erkänt den västsahariska staten SADR fortsätter ockupationen som inleddes 1975. Människorättsaktivisten Ali Salem Tamek besökte nyligen Amnestys sekretariat i Stockholm och berättade om sitt öde och arbetet för rätten till ett eget land.

Den 30 april 2013 löper förlängningen av FN-styrkorna Minursos närvaro ut och inför detta ska frågan upp i FN:s säkerhetsråd igen. Uppdraget att avkolonisera Västsahara och genomföra en beslutad folkomröstning har dock hittills varit ett misslyckande.

Sedan 1991 har FN-styrkan Minurso varit i regionen för att att säkerställa vapenvilan mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario och för att arrangera en folkomröstning som ska avgöra om västsaharierna ska få självständighet eller integreras med Marocko. Ännu har ingen folkomröstning skett och Marocko deklarerade 2004 att man aldrig kommer att acceptera ett självständigt Västsahara.

Ali Salem Tamek var två år gammal när Marocko ockuperade Västsahara 1975. Foto: Joakim Högström

Situationen i Västsahara befinner sig nu vid ett vägskäl. Antingen stannar FN-styrkan kvar och bevakar området med ett utökat mandat som även gäller skydd för mänskliga rättigheter. Det skulle kunna möjliggöra ett öppnare samhälle. Skulle FN-styrkan försvinna är risken stor att tålamodet tar slut hos västsaharierna och att de bryter vapenvilan och tar till våld. Mitt i allt detta står Ali Salem Tamek och arbetar för en fredlig lösning.
  Samvetsfången Ali Salem Tamek har under sina 40 år blivit fängslad sex gånger för sina åsikter om ett självständigt Västsahara. Han har blivit avskedad från sitt jobb och fått sitt pass indraget under långa perioder. Under sin villkorliga frigivning passar en av de mest frispråkiga västsahariska dissidenterna på att besöka Amnesty i Sverige. Passet för att kunna resa till Sverige fick han först efter att EU-parlamentet skrivit ett brev till Marockos regering och uttryckligen bett om det.

– Jag ville besöka Amnesty för att organisationen har räddat mig flera gånger. Jag fick besök av Amnesty i fängelset. Utan stödet från människorättsorganisationer som Amnesty skulle förtrycket pågå obemärkt och västsaharierna glömmas bort i de marockanska fängelserna, säger han

Fängelsetiden har ärrat Tamek kraftigt. Han har under ett antal gånger hungerstrejkat som protest mot villkoren i fängelset och orättvisa rättegångar. I ett fall så länge som 56 dagar i sträck. Det har gjort att han nu lider av flera kroniska sjukdomar som astma, reumatism och olika allergier. Under ett besök i fängelset 2003 i Agadir blev hans fru, Aicha Ramdan, gruppvåldtagen av fem poliser. Framför ögonen på deras treåriga dotter. Nu befinner hon sig i exil som politisk flykting i Spanien.
  Sedan ockupationen 1975 har otaliga västsaharier och sympatisörer med motståndsrörelsen Polisario fängslats efter att ha blivit dömda i en militärdomstol. Omkring 500 fängslade västsaharier är fortfarande “försvunna”.
  Situationen förbättras långsamt i takt med att omvärlden får upp ögonen för situationen. Det märks tydligt. Därför är MR-organisationernas arbete så viktigt. Tortyr, våldtäkt och misshandel kan enligt Tamek ske mer eller mindre på öppen gata i syfte att hota och trakassera västsaharierna.

– Det är olagligt att registrera MR-organisationer. Så vi är olagliga och har inte rätt till fredliga demonstrationer. Vi möter ett våldsamt förtryck. Grundläggande rättigheter som rätten till vård eller utbildning är en lyx för oss, säger Ali Salem Tamek.

Ali har suttit i fängelse sammanlagt sex gånger mellan 1993 och 1994, mellan 1996 och 1997, mellan 1998 och 2002, mellan 2003 och 2004, mellan 2005 och 2006 och nu senast mellan 2009 och 2011.

Risken att bli fängslad igen är konstant närvarande. Ali Salem Tamek är nu villkorligt frigiven. Han har vid två tillfällen gripits direkt på flygplatsen. Senaste gången var år 2009 när han greps på Casablancas flygplats tillsammans med bland annat Brahim Dahane, som av svenska regeringen fick Per Anger-priset år 2009. Trots det fortsätter han sitt arbete. Målet med hans MR-arbete är att skapa och konsolidera ett västsahariskt civilsamhälle och att skydda befolkningen från förtryck i väntan på en FN-sanktionerad folkomröstning om Västsaharas självständighet. För detta behöver han uppmuntran och stöd.

– Varenda pressrelease och varenda uttalande som Amnesty International gör angående Västsahara lättar upp förtrycket mot oss. De marockanska ockupanterna märker att de har ögonen på sig och att deras människorättskränkningar inte ignoreras, säger Ali Salem Tamek till Amnesty Press.     – Vi försöker skapa ett civilsamhälle och för det betalar vi dyrt. De marockanska myndigheterna utsätter västsaharierna i allmänhet och aktivister i synnerhet för ett konstant förtryck och vi lever i rädslan att fängslas dagligen. Även våra familjer är hotas och det förekommer att närstående blir våldtagna i syfte att skrämmas, fortsätter han.

Trakasserier sker även i media där kampanjer mot västsaharier, och Ali personligen, pågår. Som när han prydde tidningen Maroc Hebdos förstasida med texten “Samhällets fiende nummer ett”.

– FN måste bevaka människorättssituationen. Vem ska vi annars vända oss till med klagomål? De marockanska myndigheterna är ju de som förtrycker oss. Det internationella samfundet måste agera. Vi utmålas som förrädare och konfrontationer sker hela tiden. Skolorna är omringade av poliser och våra barn trakasseras eftersom de vägrar sjunga Marockos nationalsång. Det våld och det förtryck som vi utsätts för väcker hat mellan oss och de ockuperande marockanerna. Vi har varit tålmodiga, men det blir svårare och svårare att avstå från våld, konstaterar han.

Idag befinner sig 165 000 personer enligt Polisarios uppgifter, eller nästan hälften av den västsahariska befolkningen, i flyktingläger i Algeriet. För att konsolidera sin närvaro i landet har flera hundra tusen marockaner och bosatt sig i de ockuperade delarna av landet och Marocko beräknas ha över 100 000 soldater i Västsahara.

Ali Salem Tamek år 2007. Foto: Amnesty International

EU är en del av problemet snarare än lösningen anser Ali Salem Tamek. Frankrike är Marockos viktigaste allierade och inget land i EU har ännu erkänt Västsahara som egen stat. Emellertid fattade Sveriges riksdag i december 2012 beslutet om att erkänna Västsahara men regeringen har ännu inte gått med på att verkställa beslutet. Ett erkännande från Sverige skulle skicka ett meddelande till både Marocko och EU om att det som pågår är oacceptabelt.
  Trots allt ser Ali Salem Tamek med hopp mot framtiden:
– Situationen är mer känd nu. För några år sedan kunde övergreppen pågå i skymundan. De som fängslades försvann för gott. Om FN:s säkerhetsråd beslutar sig för att låta Minurso även bevaka människorättssituationen i Västsahara skulle det kunna öppna territoriet för journalister och andra. Det skulle öppna en dörr som hittills varit stängd. Men en dörr som inte används är värdelös. Därför är Amnesty Internationals roll oerhört viktig.

Joakim Högström

Fotnot: Efter att artikeln skrevs har förslaget från USA om ett utökat människorättsmandat för Minurso i Västsahara behandlats av FN:s säkerhetsråd utan att antas på grund av starka protester från Marockos regering. Uppdraget för den fredsbevarande styrkan i Västsahara är således även fortsättningsvis ett av få FN-uppdragen i världen utan människorättsmandat. Amnesty International uttryckte sin stora besvikelse över FN:s beslut.

Läs mer
Sorg och glädje vid utdelningen av Per Anger-priset (17 november 2011)

I ockuperat land - Amnesty Press i Västsahara (19 juni 2011)

En otålig väntan på en framtid för Västsahara (3 mars 2011)

FN-samtal inledda i New York men våldet intensifieras (9 november 2010)

Största protesterna sedan 1975 - spänningarna med Marocko ökar (26 oktober 2010)

Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten och De tror inte på ett självständigt Västsahara (13 juli 2010)

Brahim Dahane avbryter hungerstrejken - tackar Amnesty för stödet (8 maj 2010)

Uruguay erkänner Västsahara (29 december 2005)