Sexhandel ett allt större problem
reportage | 2002-03-14 |
– "När jag blir stor ska jag bli hora." Finns det någon som tänker så? Nej, det är ingens barndomsdröm och det är inte ett fritt val. Prostituerade är offer, säger Hans Ihrman, åklagare från 9:e Åklagarkammaren och en av talarna när Amnestys juristgrupp ordnade föreläsningar i Stockholm på temat kvinnohandel den 8 mars.
Ellinor Järlesjö från Amnesty Press var på plats.
Kvinnorna lockas med löften om jobb i väst men tvingas till prostitution. De säljs som boskap över nationsgränserna och vet sällan i vilket land de befinner sig. Det finns inga säkra siffror men Europol, EU:s polisstyrka, uppskattar att en halv miljon människor fraktas över gränserna varje år. En femtedel tros vara män, unga pojkar och barn. De flesta är dock kvinnor.
De unga flickorna och kvinnorna kommer oftast från fattiga hem i före detta Sovjetunionen, Östeuropa och Asien. En del av dem hamnar till slut i Sverige. Åklagare Hans Ihrman har stor inblick i deras situation och hur svårt det är att hjälpa dem. Han har bland annat varit engagerad i det uppmärksammade målet "Gyllene Ratten", det största kopplerimålet i Sverige.
Handel med kvinnor, trafficking, är enligt Hans Ihrman en organiserad, internationell brottslighet och den inkluderar all typ av smuggling: sprit, tobak, narkotika - och människor.
– Det är ofta samma personer som sysslar med detta. Ena veckan säljer de narkotika, nästa kvinnor. Allt som ger pengar, helt enkelt.
Affärsidén
Hans Ihrman talar om affärsidén som ligger bakom problemet:
– Det handlar om att skrämma kvinnorna och utnyttja deras utsatthet. De blir lovade arbeten i Sverige. När de kommer hit blir de misshandlade, våldtagna och fråntagna sina pass. De blir tillsagda att inte gå till polisen, att de i så fall kommer att skickas hem. Därför är kvinnorna rädda för svenska poliser och socialarbetare.
Männen - människosmugglarna och hallickarna - kalkylerar vinster och risker. Riskerna med kvinnohandel är jämfört med narkotikahandel väldigt små. För ett kilo knark kan man få tio års fängelse.
I det stora "Gyllene Ratten" - målet däremot, som handlade om hänsynslös handel med kvinnor, blev det hårdaste straffet sex år. Och det var för att en våldtäkt kunde bevisas, annars hade straffet blivit lägre.
– Kvinnorna får ofta inte behålla en krona av det de tjänar, medan männen tjänar stora pengar. "Vi behåller dina pengar så länge", brukar det heta. Samtidigt skrivs allt de får, från färjeblijetten till ett paket cigaretter, upp som skulder. De blir aldrig fria från skuld.
Toppen på ett isberg
Problemet är inte nytt, men har fått ökad uppmärksamhet under senare tid.
– Det här har pågått länge och det vi ser är toppen på ett isberg. Tillfälligheter - inte bra polisarbete - har gjort att vi har upptäckt problemet. Tyvärr kommer väldigt få fall så långt som till domstolen.
De brott som kan åtalas i Sverige idag är grovt koppleri och olaga frihetsberövande. På det sättet kommer man åt den sista länken i kedjan, hallickarna, men inte exempelvis en rekryterare i Tjeckien eller chauffören som kör kvinnorna till Sverige.
Till sommaren kommer dock en ändring i svensk lag och meningen är då att en ny brottsrubricering, sexhandel eller trafficking, ska introduceras. Fler led ska då vara kriminaliserade.
Otillräcklig lagstiftning
Hans Ihrman välkomnar den nya lagstiftningen, men pekar på fler problem som måste lösas. Som det är nu krockar migrationslagstiftningen med den om olaga frihetsberövande.
– Det uppstår situationer där jag försöker driva en rättsprocess och mitt bevismaterial, kvinnorna, försvinner. Eftersom de befinner sig här olagligt kan personer från Migrationsverket ringa varje dag och säga: "Jag måste skicka hem henne idag, annars begår jag tjänstefel". Det är väldigt frustrerande.
Lösningen på problemet är enligt Hans Ihrman en översyn av svensk lagstiftning, så att dessa brister kan åtgärdas.
Förutom Hans Ihrman föreläste också Eva Zillén från Kvinna till Kvinna och Pontus Weström från Kvinnoforum på juristgruppens 8 mars-evenemang på Café String på Söder i Stockholm.
Text: Ellinor Järlesjö
reportage | 2002-03-14 |