Från ett brott mot kvinnans heder till brott mot mänskliga rättigheter

Den 16 oktober samlades över 50 personer på Kvinna till Kvinnas seminarium: ”Prosecution of sexualised violence in an international context; Voices from the Field”.

Syftet med seminariet var att rösterna från kvinnorna på gräsrotsnivå skulle höras.
– Trots att det handlar om dem blir de sällan tillfrågade, berättar Kerstin Grebäck, ordförande för Kvinna till Kvinna.

William O´Neill varnar för att man har glömt bort hur farligt det är för kvinnor att vittna.En väpnad konflikt har en svår fysisk och psykisk effekt på offren. Att en person förlorar sina materiella ägodelar, sitt hem och sina anhöriga är inget ovanligt. Även den fysiska säkerheten blir osäker. En kvinna som dessutom blir utsatt för sexuellt våld får ytterligare problem.

En våldtäkt kan förstöra relationerna inom familjen och bekantskapskretsen och kan leda till att kvinnan blir utfryst av familj och samhälle. Hon blir stigmatiserad. Dessutom lurar rädslan för könssjukdomar och oönskade graviditeter runt hörnet.

Trots att sexuellt våld länge har diskuterats har internationella lagar inte tagit upp betydelsen av dessa brott. Sexuellt våld har tidigare klassats som en olycklig biprodukt under ett krig eller en konflikt, inte som en krigsförbrytelse eller ett brott mot mänskligheten. I den fjärde Genèvekonventionen från 1949 står det i artikel 27: ”Kvinnor ska vara särskilt skyddade mot angrepp mot deras heder, speciellt mot våldtäkter, påtvingad prostitution eller mot någon form av oanständigt beteende”.

Denna uppfattning har stärkt idén om att sexuella brott är mindre viktiga brott. Det var inte förrän kriget i före detta Jugoslavien som sexuellt våld började få en allmänt spridd uppmärksamhet. Detta till stor del tack vare kvinnoorganisationers dokumenterade rapporter om sexuella brott och den spridning dessa rapporter fick.
Den internationella krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien upprättades 1993 och 1998 började straff för sexuella brott utdömas i Haag.

Den internationella tribunalen för Rwanda upprättades av FN 1994 och Akayesu-fallet 1998 **ses som ett landmärke i beslutet att åtala för sexuellt våld. I målet mot Jean-Paul Akayesu, som anklagades för delaktighet i folkmordet i Rwanda, definierades våldtäkt som ett brott under internationella lagar, ett brott mot mänskliga rättigheter i väpnade konflikter eller i krig.
Den definitionen skiljer sig klart från Genève-konventionen där det handlar om att skydda en kvinnas heder.

I Haagtribunalen innebar Foca-fallet i februari 2001 ytterligare ett viktigt steg. I detta mål om övergrepp som hade begåtts i den bosniska staden Foca, erkändes våldtäkt som en del av ett större system av etnisk rensning och ett människorättsbrott och inte ”bara” en krigsförbrytelse, som i åtalet mot Akayseu.

I juli 2002 trädde Romstadgan för den internationella brottsmålsdomstolen, ICC, i kraft. Detta utgör ytterligare en milstolpe i försöket att identifiera och åtala för sexuella brott. Stadgan erkänner våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, tvingande graviditet, påtvingad sterilisering och andra sexuella brott av jämförbar allvarlig grad som brott mot mänskligheten och som krigsförbrytelse.

Trots att lagarna nu har förbättras är det en lång väg kvar innan dessa fungerar lika bra i verkligheten som i lagboken. William O´Neill, advokat som är specialiserad på internationella mänskliga rättigheter och tidigare FN-sändebud i Rwanda, tycker att två huvudmisstag gjordes:
– Lagarna är för tekniska. Det är bara jurister som har varit inblandade, och människan bakom lagen har kommit i skymundan, säger han.
Enligt O´Neill är det andra misstaget att ingen hänsyn har tagits till de nationella lagarna.

– Detta har lett till enorma problem. Man har glömt hur farligt det kan vara för en kvinna att vittna. Kvinnan vittnar och sedan är det hejdå, säger O´Neill.

Enligt Sevdije Ahmeti, nyckelfigur på fältet för mänskliga rättigheter i Kosovo och en av grundarna av Centre for Protection of Women and Children, är kvinnan som vittnar också rädd för att familjens säkerhet är i fara och också för samhällets reaktioner. Familjen kan vända sig bort från kvinnan. Kvinnan är även rädd för att inte bli trodd när hon vittnar.

Ahmeti betonar också problemet med vittnesskydd som endast fås under själva rättegången. Kvinnorna får ofta vänta länge på rättegång. När rättegången väl är genomförd kan det ta månader innan domen kommer.

År 2002, när specialdomstolen i Sierra Leone sattes upp, hade vissa framsteg gjorts, tycker O´Neill. Tribunalen ligger i tre städer och består av personer av både internationell och nationell härkomst.

Men det behövs mer. Kvinnorna behöver bland annat informeras om varje steg i rättegångsproceduren.
- Det behövs mer än en lag. Men det viktigaste idag är att lagen tillämpas, sade O´Neill.

Text och bild: Emma Forsberg
Praktikant Amnesty Press