Demokratin på frammarsch i arabvärlden
reportage | 2005-03-03 |
- Det handlar om de minst demokratiska staterna och det mest demokratiska folket.
Religionsantropologen Mattias Gardell såg positivt på utveckling i den islamistiska världen, när han medverkade vid ett seminarium på Stockholms stadsteater förra veckan.
I anslutning till teaterföreställningen Guantanamo på stadsteatern i Stockholm hölls ett seminarium där islam och demokrati diskuterades. Jan Hjärpe, professor i islamologi och Mattias Gardell, religionsantropolog, stod för expertisen och kulturproducenten Yvonne Rock var moderator. Utgångspunkten för samtalet var hur demokrati är förenligt med islam, som ofta uppfattas som en fundamentalistisk religion med starka styrmedel i koranen, enligt Rock.
Mattias Gardell, nyligen hemkommen från arbete i Kairo, sa att klimatet i Egypten var bra och att det fanns en stor vilja att arbeta med demokratifrågor. Gardell menade att folket, till skillnad från den politiska ledningen, har en strävan att skapa ett nytt samhälle, vilket han liknade det vid ett slags socialdemokratisk motsvarighet till islam.
- Det är en stark gräsrotsrörelse som vuxit fram i Egypten där frivilligorganisationer och fackföreningsrörelser ordnar den sociala organisationen. De tar också avstånd från fundamentalister.
- President Mubarak klarar ibland att fängsla och tortera fackföreningsmedlemmar. Han lyckas också lura internationella fackföreningar att de fängslade är terrorister. De går på det eftersom de ju har skägg och tror på Allah, skämtade Mattias Gardell lite syrligt.
Jan Hjärpe, Yvonne Rock och Mattias Gardell höjde temperaturen på debatten när
samtalet gick in på jämställdheten i arabvärlden.
Under seminariet kom samtalet in på Sveriges avvisning av de två terroranklagade egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed el Zery 2001.
- Det är fruktansvärt. Man har inte respekterat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, sa Jan Hjärpe.
Han menade vidare att det är extra viktigt att inte kränka dessa om man säger sig agera i demokratins namn. - Anledningen till att vi inte reagerar starkare tror jag beror på fördomar mot islam. Omvärlden ser hur Sverige, som första Schengenland, gör och det blir ett prejudikat.
De båda islamkännarna var överens om att de allra flesta människor i den muslimska världen vill ha demokrati. Jan Hjärpe hänvisade till en undersökning gjord av World Value Survey, vilken visar att 80-90 procent av befolkningen i Algeriet, Marocko, Egypten och Jordanien vill ha demokrati.
- På frågan om de tror på gud svarar 100 procent ja. 15 till 17 procent säger att de vill ha en religiös ledare, medan förtroendet för politiska ledare är noll, sa Jan Hjärpe.
- Ett problem är alltså att folket tappar förtroendet för en populär ledare som får makt, fortsatte Hjärpe.
Inom den muslimska världen finns ett utbrett vokabulär där samma ord används för tala om olika saker, menade Jan Hjärpe och fick medhåll från Mattias Gardell. Politiska ledare, både religiösa fundamentalister och de som förespråkar demokrati, har alltså samma språkbruk, vilket kan vara mycket förvirrande. De menade att denna språkförvirring är källan till att många misstolkar goda och demokratiska intentioner med fundamentalism och vice versa.
Mattias Gardell varnade för den vedertagna tron att västvärlden har en färdigutvecklad demokrati.
- Demokrati är en process. Det finns ett stort glapp mellan vad regissörerna av den nya världsordningen säger att de gör och varför de gör det och vad det egentligen är som ligger bakom, sa Mattias Gardell och syftade på USA. Det är lätt att de som erbjuder enkla lösningar får makt.
Samtalet kom att handla mycket om kvinnors position i det muslimska samhället. Deltagare i publiken ifrågasatte Mattias Gardell som de tyckte gav en alltför idealistisk och romantisk bild av arabvärlden. Han menade emellertid att han hade misstolkats och gav flera exempel på att det visst fanns en patriarkalisk struktur som kränkte kvinnor. Poängen var att visa på att detta inte var något unikt för muslimer, utan ett universellt problem som även finns i Sverige.
Text: Josef Björklund
praktikant Amnesty Press och media
Bild: Lina Landell
praktikant Amnesty Press och media
reportage | 2005-03-03 |