Upprättelsen dröjer i Peru

Gloria Cano, advokat på en människorättsorganisation i Lima och Percy Huaya, från en organisation i staden Ayacucho som organiserar anhöriga till offer från den väpnade konflikten i Peru.

Efter att sanningskommissionen presenterade sin slutrapport 2003 har väldigt lite hänt från politiskt håll i Peru. I stället är det ideella organisationer utan statligt stöd som driver frågorna om rättvisa för offren från den väpnade konflikten. Ett arbete som kantas av dödshot och motstånd.

–Hur kan ett barn på tre år vara terrorist? Eller en åldring på 90 år?

Gloria Cano, advokat från människorättsorganisationen Asociación Pro Derechos Humanos, APRODEH (Föreningen för mänskliga rättigheter), minns några av de bisarra ursäkter som militären använt för att döda civila i Peru.

Hon har under en lång tid arbetat för mänskliga rättigheter i Peru. De senaste åren har fokus helt legat på att hjälpa offer från de blodiga åren under 1980- och 1990-talen. I organisationen hjälper de människor som på godtyckliga grunder blir anklagade för terrorism, anhöriga till ”försvunna”, tortyroffer och driver även undersökningar och rättsliga processer gällande utomrättsliga avrättningar. Just nu arbetar de med ungefär 250 fall, där 2 000 offer är inblandade. Sammanlagt är de fyra advokater på organisationen, som gör det som borde vara statens arbete. Det berättade Gloria Cano under sitt sverigebesök i veckan.

–Politikerna gör i stort sett ingenting för att genomföra sanningskommissionens rekommendationer, säger hon. Det finns alltför många politiker i parlamentet som var aktiva även under åren då övergreppen pågick som värst. Och president Toledo verkar sakna den politiska viljan att ta itu med saker och ting, även om det inte är vad han säger till våldets offer.

Sanningskommissionen blev klara med sin slutrapport i augusti 2003, men arbetet att införa dess rekommendationer har gått mycket trögt.

För att ta itu med de hemskheter som det peruanska folket utsattes för under 1980- och 1990-talen inrättade man en sanningskommission år 2000. Beslutet togs av interimsregeringen som följde på Alberto Fujimoris flykt till Japan och ratificerades av den nuvarande presidenten Alejandro Toledos regering i juli 2001. Alberto Fujimori var president under 1990-talet och lever fortfarande i Japan där regeringen vägrar att utlämna honom till de peruanska myndigheter, trots att han anklagas både för brott mot de mänskliga rättigheterna och korruption. Hans utlämnande är något som Gloria Canos organisation arbetar aktivt med att få igenom. Nyligen har Fujimori låtit meddela att han tänker ställa upp i nästa presidentval i Peru, som går av stapeln i april nästa år.

Resultatet av sanningskommissions arbete presenterades i augusti 2003 och var minst sagt hårresande. 69 280 människor hade omkommit under regeringens kamp mot de två vänstergerillorna, maoistiska Sendero Luminoso (Den upplysta stigen) och den kubainspirerade gruppen Túpac Amaro, uppkallad efter en inkaledare under kolonialperioden. Många fler föll offer för tortyr, misshandel och våldtäkt.

Sendero Luminoso hålls ansvariga för 48% av dödsoffren, säkerhetsstyrkorna och regeringsstödda bondemilisen stod tillsammans för hälften och resterande två procent läggs på Túpac Amaros samvete, enligt slutrapporten.

Kommissionen byggde sin slutrapport på cirka 17 000 vittnesmål, insamlade från människor som drabbats av det väpnade våldet, många av dem bosatta i avlägsna bergsbyar. Inte så förvånande visade det sig att en klar majoritet av offren var fattiga indianer. Rapporten innehöll även ett antal rekommendationer på åtgärder, uppdelade på områdena rättvisa, gottgörelse och statliga reformer.

Rekommendationer som nu alltså efterlevs mycket knapphändigt. Det skulle grundas ett åklagarämbete för mänskliga rättigheter för att kunna försvara offren, anhöriga och direkt drabbade skulle få ekonomisk gottgörelse och det skulle bli en ökad statlig närvaro i de hårdast drabbade regionerna.

Gloria Cano har inga enkla svar på varför det inte blivit så. Men, hon menar att det bottnar i politisk ovilja och allmänhetens okunnighet om allt som hänt.
–Sanningskommissionens slutrapport måste bli mer känd bland allmänheten, säger hon.

Lisa Hanson, praktikant, Amnesty Press och media.

Läs mer i reportaget Perus folk kräver rättvisa, Amnesty Press nr 1 2005.