Illegalt närvarande i sina egna hem

I byn Walaja är byborna och deras hem “illegala” enligt israelisk uppfattning. Detta trots att den palestinska befolkningen har bott här i generationer. I den andra delen av Erik Algers serie om verkligheten för palestinierna på ockuperat område handlar det om en by utanför Betlehem.

Ata Araj bor med sin fru och sina barn i ett enkelt men vackert rosafärgat hus på en kulle i byn Walaja utanför Betlehem. Men hans grannar är försvunna, av deras hus återstår bara ruiner. I den här mer glesbebyggda sluttningen fanns fram till för några år sedan fyra hus. Nu är bara Atas hus kvar. Grannarnas hus har rivits ett efter ett och när som helst kan grävskoporna dyka upp igen ackompanjerade av ett stort uppbåd av soldater och specialpolis.

Den norra delen av byn är nämligen illegal enligt de israeliska myndigheterna. Fastän Israel inte bestrider att invånarna äger marken i Walaja sedan generationer tillbaka, hävdar man att deras blotta närvaro på sin egen mark är illegal. Därmed är såväl byborna som deras hus ”illegala”. Människor har gripits i sina egna hem för att vara ”illegalt närvarande i Israel”.

Här bodde tidigare en av familjen Arajs grannfamiljer. Efter att israeliska bulldozers gjort sitt återstår bara ruiner.

För att förstå denna absurditet måste man gå tillbaka i historien. Den gamla byn Walaja, som inte finns längre, erövrades av den nybildade staten Israel i kriget 1948. Stilleståndslinjen som efter kriget kom att utgöra staten Israels etablerade och erkända gräns skar tvärs genom byns marker. Den gamla byn jämnades med marken och invånarna tvingades fly till den arabiskkontrollerade sidan. På den del av byns mark som blivit kvar på ”rätt” sida byggde de fördrivna upp en ny by, det ”nya” Walaja.

I sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel det som var kvar av det gamla Palestina. Östra Jerusalem och den omgivande Västbanken har sedan dess varit under israelisk kontroll. En av de första israeliska åtgärderna var att annektera Östra Jerusalem och förklara hela Jerusalem som Israels eviga och odelbara huvudstad. Man nöjde sig dock inte med gränsen för det gamla Jordanienstyrda Östra Jerusalem, utan utvidgade kommunen till att omfatta ett tre gånger så stort område. Mark togs från omgivande palestinska samhällen, som Betlehem, Beit Jala och Walaja. Principen var att inkludera så mycket mark som möjligt, men att samtidigt undvika att få med för många palestinska invånare på köpet. De flesta av de palestinier som ändå hamnat på den israeliska sidan, och befanns närvararande vid den påföjande folkräkningen, fick så kallade ”Jerusalem-ID”, ett slags uppehållstillstånd i det utvidgade Israel.

Det är här Walajabornas andra olycka börjar. Den nya gränsen delade Walaja på nytt, så att den norra tredjedelen av den nya byn låg inom det område Israel annekterat. Ingen av byborna fick några Jerusalem-ID, fastän Israel annekterat den norra delen av den nya byn. Därmed blev invånarna i den delen illegala i sina egna hem.

Men ingen brydde sig om att informera byborna, och till en början märkte ingen något. Israel ockuperade ju båda sidor om den nydragna gränsen, som inte finns utmärkt någonstans i verkligheten.
- Vi ritade koordinater på kartan och förband dem med linjer, berättade en israelisk tjänsteman för den israeliska tidningen Haaretz den 20 januari 2005 (”Land lords”).
Meron Benvenisti, som var vice borgmästare i Jerusalem, fortsatte:
- Kartorna var oprecisa. Det fanns byggnader som inte existerade på kartorna, så vi markerade dem inte och vi räknade inte de invånarna som boende i Jerusalem.

1985 fick byborna veta vad som gällde. Beskedet kom i form av en rivningsorder. Motiveringen var att husen byggts utan tillstånd från Jerusalems kommun. Sedan dess har totalt 28 av de cirka 90 husen på Jerusalemsidan rivits. 48 till har fått rivningsorder. Till och med moskén och gravarna anses illegala.

Tre grannfamiljer till Ata Araj har fått sina hus rivna under de senaste fem åren, ett efter ett. Ingen i familjen Araj kan veta om eller när bulldozrarna dyker upp, tillsammans med stora polisstyrkor. Det kan vara imorgon bitti, om en månad, eller om sju år.

För att rädda byn har man bildat en kommitté. När ett av husen revs i januari 2005 vägrade mannen i familjen som bodde där att flytta in hos någon släkting. Han skulle hellre bo i tält, fastän det var januari och kallt. Kylan är lätt att föreställa sig denna vinterdag när Ata visar byn, marken är fortfarande delvis snötäckt. Kommittén beslöt sig för att hjälpa den drabbade familjen och efter tre månader kunde man bygga upp huset igen, på bara 22 dagar. En del kunde hjälpa till ekonomiskt, andra med sin arbetskraft. Förra vintern revs huset igen, därefter hjälpte utländska och israeliska människorättsaktivister och volontärer till att bygga upp det igen.

För att ha byggt utan israeliskt tillstånd kan husägarna även drabbas av höga böter, som ändå inte hindrar att huset i slutändan rivs. Amin Atrash är en annan familjefader i byn. Han dömdes till 45 000 kr i böter för sitt hus, vilket innebär ett par årslöner i Betlehemområdet. Så Amin vägrade betala, delvis för att han inte hade råd, men också som en motståndshandling för att visa att han inte vill betala till ockupationen. Böterna fick betalas med fängelsestraff i stället. Han satt fängslad fem månader och släpptes vid årsskiftet.

Det halvår Amin satt fängslad var en svår tid även för resten av familjen, inte minst ekonomiskt. Han försörjde ensam sina föräldrar, sin fru och deras sex små barn, det äldsta är bara 13 år. Barnens farfar berättar:
- Barnen frågade efter sin pappa hela tiden, men jag hade inget bra svar. De frågade varför han fängslats och jag svarade att han inte kunde betala böterna vi fått för att ha byggt huset. Men barnen förstår inte ett sådant svar. Den här perioden var en svår påfrestning för min del, jag drabbades till slut av en hjärtinfarkt.
Farfadern har varit med om mycket, han föddes i det gamla Walaja inne i Israel, som byborna tvingades lämna 1948.

Nu är det bara familjen Arajs hus som fortfarande står kvar i sluttningen.

Ata Araj fick också böter, på cirka 30 000 kr. Han valde dock att betala, eftersom han har arbetstillstånd i Israel. Hamnar man i fängelse kan man glömma arbetstillstånd i fortsättningen och rent ekonomiskt ger arbetstillståndet en ekonomisk möjlighet att kunna betala, även om det ändå är en stor summa för honom. Amin Atrash däremot hade inget tillstånd och därmed inte lika mycket att förlora.

År 2004 satte den ökända så kallade gränspolisen igång en kampanj av trakasserier mot invånarna. Sju personer greps i sina hem samma natt och slets upp ur sina sängar, tagna på bar gärning så att säga, för att ha vistats ”illegalt” i Israel. De gripna skulle skriva på en deklaration där de erkände detta brott, men vägrade. De dömdes till en månads fängelse och 7 000 kr i böter. Totalt greps 85 personer under kampanjen.

Det är också illegalt för palestinier utan israeliskt uppehållstillstånd (Jerusalem-ID) att köra bil i Israel. Således är det även illegalt för byborna att köra bil inne i Walaja, eftersom Israel har annekterat marken men inte människorna. Under arresteringskampanjen 2004 konfiskerade gränspolisen fem bilar och byns skolbuss, som körde ”illegalt närvarande” skolbarn till skolan i Beit Jala.

Ata Araj med familj.

Ata berättar om en man som använde sitt fordon till att transportera varor till en minimarket i byn:
– När bilen blev konfiskerad började han använde en åsna istället. Då blev åsnan också konfiskerad!

Arresteringskampanjen avbröts på Högsta Domstolens rekommendation, utan att Walajabornas status hade avgjorts. Israeliska HD föreslog att byborna ifråga skulle få bevisa att de varit bosatta på Jerusalemsidan om den osynliga ”gränsen” som skär Walaja i två, vid ockupationens början i slutet av 1960-talet. Totalt berörs 400 av de 2 400 invånarna i Walaja, och bevisbördan ligger på dem.

Att göra detta är inte det lättaste. Det bestrids inte att invånarna äger marken som husen står på men det anses inte relevant. Invånarna har köpt gamla israeliska flygfoton som visar de hus som redan var byggda vid den tiden, men de visar ju inte vem som bodde där. Även arbetstillstånd för arbete i Israel under perioden 1967-1972 kan fungera som bevis, inga dokument från efter 1972 godkänns. Men hur många har bevarat 40 år gamla sådana dokument?

• De äger lagen, och kan ändra den så att det passar deras syften, säger Ata. Han har mycket låga förhoppningar på domstolsprocessen, men anser att det är ett sätt att kämpa och göra motstånd.
  – Egentligen skulle jag inte vilja ha något Jerusalem-ID, helst skulle Walaja vara under palestinskt styre, fortsätter han. Men vi måste göra vad vi kan för att skydda våra hus och oss själva.

Det är i praktiken näst intill omöjligt även för palestinier med Jerusalem-ID att få bygglov på sin mark. Men utan sådant uppehållstillstånd är det inte ens teoretiskt möjligt, därför hänger frågan om husen intimt ihop med frågan om bybornas legala status. I skrivande stund driver de 24 hus med rivningsorder i en gemensam rättsprocess, har inte byborna förklarats som legala innan målet avgörs kommer de garanterat att förlora, tror Ata.

Även om arresteringskampanjen har slutat, betyder det inte att polisen lämnar byborna ifred. Sommaren 2007 grävde israelerna av byns vattenledning, så att byn blev utan vatten i åtta dagar. Atas 14-åriga son Mohammed fick hämta vatten vid en källa nere i dalen på byns mark. Till sin hjälp hade han en åsna, en kamrat och vattendunkar. Då dök några poliser upp, satte honom i deras jeep och dumpade honom tre kilometer bort, med orden ”kommer du hit igen dödar vi dig”.

Där muren är klar stryker den tätt utmed bebyggelsen, som här i Betlehem, ett par kilometer från Walaja. På den andra sidan finns palestinska olivlundar, som konfiskeras genom ”lagen om frånvarandes egendom”.

• Våra tre största problem är husrivningarna, vår illegala status och dessutom muren, säger Amin Atrash.
  Muren eller ”säkerhetsbarriären” söder om Jerusalem går långt in på ockuperat område och stryker tätt intill stadsbebyggelsen i Betlehem och Beit Jala. All glesbebyggd jordbruksmark hamnar på den israeliska sidan. Även hela byn Walaja hamnar på den sidan om huvudmuren, som snart är klar. Muren är dock här som på många andra håll inte en enda mur, utan ett system av flera olika, vilka styckar upp det palestinska territoriet i enklaver. Enligt FN:s kartor kommer en speciell utlöpare att gå upp till Walaja och omsluta bebyggelsen helt som i en snara, så att byn blir som ett friluftsfängelse.

Man räknar med att omkring 1 000 hektar av byns mark kommer att hamna utanför denna mur. Med all sannolikhet kommer marken att konfiskeras i enlighet med ”lagen om frånvarandes egendom”, så som skett till exempel utanför Betlehem och Beit Jala. Denna lag instiftades på 1950-talet för att ta över de palestinska flyktingarnas egendom inne i Israel, bland annat det gamla Walaja. Nu drabbas de av den igen.
När advokaten Eitan Peleg frågade hur byborna efter murbygget ska kunna nå och bruka sin mark fick han svaret av överste Danny Tirza, ansvarig på försvarsministeriet:
- De kommer inte att komma dit. Det är inte deras mark, det är frånvarandes egendom. (Haaretz).

På den konfiskerade marken planeras ”Givat Yael”, en ny Israelisk bosättning med tusentals invånare. På planerna kommer den att omsluta Walaja som en hästsko. Den blir en viktig länk i att skapa territoriell kontinuitet mellan Israel och bosättningarna i Etzion-blocket samt Östra Jerusalem, och att därmed bryta bandet av palestinsk bebyggelse mellan Betlehem och Jerusalem. På så sätt förhindras möjligheten till en palestinsk statsbildning på de ockuperade områdena, med Östra Jerusalem som huvudstad.

• Mark betyder liv, säger Amin. Utan mark berövas befolkningen inte bara en stor del av sin försörjning, utan även framtida expansionsmöjligheter för en växande befolkning. Utöver själva landövertagandet innebär murarna också svårigheter att komma till arbete, studier, sjukbesök och så vidare utanför byn. Byborna framhåller också barnens situation. Tidigare har byns öppna ytor varit deras lekplats, nu blir de instängda som i en bur.

Byns kamp för sin existens har varit lång och svår, många ser ingen framtid. Sju familjer har lämnat den mest utsatta delen av byn, flera har hamnat i Betlehems flyktingläger. Ata Araj berättar till exempel att två av hans tidigare grannfamiljer, som fick sina hus raserade, nu bor i flyktinglägret Deheishe söder om Betlehem.
- Det här handlar om transfer, att de vill få bort oss härifrån.
"Transfer” är namnet på idén om att fördriva alla palestinier som lever under israelisk kontroll.
Av de fyra familjerna som bodde i sluttningen är det nu bara familjen Araj vars rosafärgade hus trotsigt står kvar. Än så länge.

Text och bild: Erik Algers

Läs första delen i Erik Algers reportageserie:** Om du får oväntat besök...

Läs mer:
Mänskliga rättigheter och Internationell rätt

• Internationell rätt förbjuder en ockupationsmakt att konfiskera mark och förstöra egendom, annat än när det är militärt absolut nödvändigt. Även bosättningar, det vill säga att flytta sin egen befolkning till det ockuperade området, är förbjudet. Detta regleras i bland annat fjärde Genevekonventionen, som Israel har förbundit sig att följa.

• Enligt Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) stadgar anses bosättningar vara en krigsförbrytelse som ingår i dess jurisdiktion.

• I resolution 478 från FN:s säkerhetsråd ogilitgförklaras den israeliska annekteringen av Östra Jerusalem, vilken kallas ett brott mot internationell rätt. Vidare bekräftas att Fjärde Genevékonventionen gäller såväl i Östra Jerusalem som på resten av Västbanken.

• För bosättningsprojektet har stora delar av de ockuperade områdena förstatligats av Israel. Den marken får palestinier inte hyra, köpa eller bygga på eftersom det inte är tillåtet för ”främmande personer” (”alien persons”). Endast israeler har den möjligheten. Hela den palestinska lokalbefolkningen på de ockuperade områdena är definierade som ”främmande” (”aliens”), även till exempel de bönder som marken konfiskerats från. Även detta agerande strider mot internationell rätt.

I Amnestyrapporten ”Under the rubble” från 2004 beskrivs problemet med husrivningar i Israel och på de ockuperade områdena mer ingående.

Direktlänk till OCHA / FN:s kartor

Den för bybornas situation så viktiga kommungränsen för det annekterade Jerusalem saknas på kartan, eftersom FN och världssamfundet inte erkänner Israels annektering av Östra Jerusalem.