Femton år efter folkmordet

Efter Förintelsen var världens ledare eniga om att det aldrig fick ske igen. Men för 15 år sedan dödades runt en miljon människor i ett systematiskt folkmord mitt framför ögonen på FN. På ett seminarium i Stockholm diskuterades åter lärdomar av hur detta allvarliga människorättsbrott kunde ske.
- Det kan hända igen, sade Ingvar Carlsson som var ordförande i FN:s oberoende Rwanda-kommission.

På ABF-husets fjärde våning uppmärksammas 15-årsminnet av folkmordet i Rwanda. Startskottet gick av den 6 april 1994, när landets president omkom i ett flygplansattentat, men folkmordet hade planerats långt innan dess.
- Det finns en lång historia bakom det som hände, säger frilansjournalisten Görrel Espelund som står framför en karta över det lilla afrikanska landet.
När Rwanda var en belgisk koloni gynnades gruppen tutsier, som tillhörde mer av en överklass i landet, vilket förstärkte deras ställning gentemot gruppen hutuer. Efter självständigheten 1962 tog hutuerna makten och invånarna fortsatte att bära de ID-kort som separerade de två konstruerade folkgrupperna. Under tidigt 1990-tal organiserades en samlingsregering för att stävja rivaliteten mellan hutuer och tutsier samtidigt som ett antal milisgrupper bildades av extrema hutuer i motsatt syfte.
- Hutumilisen planlade och genomförde ett folkmord, säger den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S).

- Det fanns en politisk ovilja att se det som ett folkmord, säger Ingvar Carlsson.

Hela landet förvandlades till en massaker under hundra dagar, där hutugrannar vände sig mot tutsier i husen bredvid. Dem som sökte tillflykt i kyrkor och skolor omringades och slaktades. Samma öde väntade för de tutsier som sökte beskydd hos FN. Deras fredsbevarande styrkor var på plats i samband med en fredsprocess mellan hutuer och tutsier vilket avbröts när den rwandiske presidenten, omkom och folkmordet startade. FN-styrkorna hade varken resurser eller mandat att agera. Säkerhetsrådet utökade inte mandatet utan förblev passivt. Ingen använde ordet folkmord till en början utan händelserna avfärdades som strider mellan rivaliserande stammar. Dessutom pågick en väpnad konflikt i landet sedan den tutsiedominerade exilgruppen RPF, Rwandas patriotiska front, gått in i Rwanda från Uganda i oktober 1990. Dock började Amnesty och andra organisationer prata om folkmord relativt tidigt.

• Ordet folkmord förpliktigar till handling, säger Ingvar Carlsson kraftfullt.
  Som tidigare ordförande i FN:s oberoende Rwanda-kommission konstaterar han att det tveklöst var ett folkmord som begicks i Rwanda.
• FN hade möjlighet att kraftigt förhindra det, tillägger han och nämner de varningssignaler som fanns. FN hade bland annat fått information om att det fanns register på alla tutsier i huvudstaden Kigali, som förmodligen fanns till för att kunna förinta dem.
  Men FN:s styrkor fick varken utökade resurser eller mandat. Detta skedde med bakgrund mot att de fredsbevarande insatserna i världen var överbelastade och ekonomin var ansträngd. Tidigare insatser i Somalia hade varit förödande för FN och USA:s regering vägrade att sätta in mer amerikanska resurser eller soldater. FN var försvagat, vilket var känt både hos den rwandiska regeringen och hutumilisen, eftersom landet samtidigt satt som roterande medlem i säkerhetsrådet. I efterhand har dock flera aktörer som Kofi Annan, som 1994 var chef för FN:s fredsbevarande styrkor, och den dåvarande amerikanska presidenten Bill Clinton bett om ursäkt för deras bedömning och beslut.
• Enligt min mening är denna period den sorgligaste och mest förnedrande i FN:s historia, säger Ingvar Carlsson och slår ut med armarna.

.....

Ingela Karlsson på Forum för levande historia. Afrikakorrespondenten Görrel Espelund.

Det internationella dåliga samvetet kan ha bidragit till ett agerande i efterhand, med inrättandet av flyktingläger i nuvarande Kongo och en folkmordstribunal i Tanzania. Tribunalen har dömt ungefär 30 personer som på olika sätt har ansetts skyldiga, från politiker och affärsmän till journalister och musiker. Ett 30-tal rättegångar pågår fortfarande medan tio personer fortfarande är på fri fot.
- Det handlar inte bara om rättvisa utan domstolsprocessen har även ett preventivt värde, säger Ingvar Carlsson.
Domstolsprocesser i Rwanda har även genomförts parallellt med den internationella tribunalen i grannlandet.
- Försoning är inget som kan nås genom påtryckningar utifrån, säger Görrel Espelund som ser de nationella och lokala domstolarna som en del av den inhemska läkeprocessen.
Målet är att återskapa balans i Rwanda, med förhoppningar att detta åtminstone ska vara möjligt för den generation som inte har minnen från folkmordet. Enligt Finn Norgren, som var ansvarig för ett försonings- och återuppbyggnadsprogram i Rwanda, har stora framsteg åstadkommits hos större delen av befolkningen.
- De har lyckats. Det är inte perfekt, men i grunden har man lyckats gå vidare, säger han.
Finn Norgren beskriver ett land som inte längre är uppdelat i hutuer och tutsier, utan där alla benämns som rwandier.
- Offer och förövare lever ihop, säger han med demonstrativt sammanflätade fingrar.
Han tillägger dock att folkmord kan hända igen, men att för varje år kommer invånarna på säkrare mark.

- Jag är en överlevare för att jag befann mig i Sverige under folkmordet, säger svensk-rwandiern Eugéne Bushayija som satt i publiken.

- Jag är övertygad om att rädslan var drivkraften till folkmordet och inte hat, säger Finn Norgren, generalsekreterare för Radiohjälpen.

Den 16 september 2005 enades alla FN:s medlemsstater om att de har en skyldighet att skydda människor mot folkmord. Åtagandet utlöstes av ett erkännande av att världssamfundet hade misslyckats med att förebygga folkmord och att man måste finna nya sätt att förebygga allvarliga människorättsbrott.
- Så fort det finns tendenser ska FN finnas på plats, säger Ingvar Carlsson. Efter sitt arbete i Rwanda-kommissionen är han för att FN ska ha en stående militär styrka som är redo att sättas in i liknande situationer. Han efterfrågar även en möjlighet att suspendera medlemmar ur säkerhetsrådet som inte är lämpliga.
- Det kan hända igen och vi kan se exempel på det i Darfur, konstaterar Ingvar Carlsson.

Text: Hanna MI Jakobson Foto: Jasin Abdulssmed

Seminariet arrangerades av Forum för levande historia och utbildningsförvaltningen i Stockholm, som även har tagit fram informationsmaterial om folkmordet i Rwanda.

”Folkmördare går fria”

Den 8 april arrangerades en minneskväll 15 år efter folkmordet. Amnesty Press var på plats.

Utanför lokalerna på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm stod diplomatbilarna uppradade. Inne var det fullsatt när Rwandas ambassad och Forum för Levande historia den 8 april gemensamt arrangerade en minneskväll för att påminna om folkmordet i Rwanda 1994. Forums chef, överintendent Eskil Franck, påminde om hur världen svek den gången när nästan en miljon tutsier och moderata hutuer mördades under 100 dagar men han reflekterade också över om folkmordet var en isolerad rwandisk företeelse eller om det skulle hända i vårt eget land. Eskils Francks slutsats var dyster och han varnade för att alla samhällen där människor stöts ut kan riskera att drabbas av något liknande.
- Det är därför det är viktigt att stoppa alla försök i sin linda, sade Eskil Franck. Ett samhälle måste vara inkluderande och motverka ”vi och dom”-tänkande.

En av dem som överlevde folkmordet var en rwandisk kvinna, nu bosatt i Karlstad. Hon kom till Sverige för åtta år sedan och berättade om hur hennes pappa klockan fem på morgonen den 7 april 1994 knackade på dörren till sovrummet och berättade att något hade hänt. På kvällen den 6 april hade Rwandas president Juvenal Habyarimana och Burundis president Cyprian Ntayamira, båda hutuer, dödats när flygplanet där de befann sig sköts ner över Kigalis flygplats. Habyarimana hade i 20 år styrt Rwanda enväldigt. 1993 hade han gått med på vapenvila med RPF, Rwandas patriotiska front, som i oktober 1990 hade invaderat Rwanda från Uganda. Fronten leddes av Rwandas nuvarande president Paul Kagame och dominerades av tutsier som under de återkommande massakrerna från 1959 och framåt gått i exil.

När Habyarimana dödades kom han från fredssamtal i Tanzania. FN-trupper fanns i Rwanda för att övervaka vapenvilan och RPF hade en styrka i huvudstaden Kigali. Vem som sköt ner planet har aldrig klarlagts, men för de hutuextremister som samma kväll tog makten blev det en signal för att utlösa det folkmord som noga hade planerats.
I propagandan, inte minst i radiostationen RTML, kallades tutsier för ”kackerlackor” och radion användes också för att dirigera folkmordet.
Hennes berättelse om hur hon överlevde medan andra släktingar mördades var också en påminnelse om att spåren av folkmordet i Rwanda också finns i Sverige, både i form av överlevande och genom personer som anklagas för att ha varit delaktiga i folkmordet.

Det andra vittnesmålet handlade om skoleleven Jacques Sezikeye som tillsammans med sina småsyskon överlevde folkmordet. Den berättelsen framfördes av Mattias Schain från berättarkollektivet Rakonti. Gruppen bildades ursprungligen för att berätta om överlevande från Förintelsen men har nu införlivat folkmordet i Rwanda i sina berättelser.

Rwandas ambassadör i Sverige, Jacqueline Mukangira, sade att 15 år inte är tillräckligt lång tid för att läka alla sår och torka tårar för de föräldralösa barnen, änkorna och de handikappade i dagens Rwanda.
- När vi nu har en minnesvecka så ser vi tillbaka på det som orsakade folkmordet för att det aldrig ska hända igen, sade hon och betonade att den nuvarande regeringen i Rwanda stoppade folkmordet 1994.
När RPF sommaren 1994 tog makten i Rwanda flydde de ansvariga för folkmordet liksom två miljoner civila hutuer till Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo).
- Vi har lyckats återintegrera tre miljoner flyktingar och internflyktingar i samhället, framhöll Jacqueline Mukangira. Samhället hade helt kollapsat med en sönderslagen infrastruktur, förstörda skolor och sjukhus.

FN upprättade 1994 en tribunal i Arusha i Tanzania för att ställa de ansvariga ledarna för folkmordet inför rätta.
- Många av förövarna är dock fortfarande på fri fot, sade Jacqueline Mukangira. De finns i många länder runt om i världen. Vi kräver att de ska gripas. Rwandas rättsliga system är väl fungerande och dödsstraffet avskaffades 2007.

Ambassadören sade att hon välkomnar beslutet från den svenska riksåklagaren att en 53-årig rwandier som i nio månader suttit häktad i Sverige kan utlämnas till Rwanda. Mannen som vid tiden för folkmordet var chef för det rwandiska luftfartsverket sökte asyl i Danmark år 2000. Han greps i Danmark 2006 men släpptes efter elva månader. De rwandiska myndigheterna anklagar honom för samarbete med hutumilisen Interahamwe. Det slutliga beslutet om utlämning kommer att fattas av den svenska regeringen.
Amnesty motsätter sig att mannen utlämnas till Rwanda.

Jacqueline Mukangira beskrev hur dagens Rwanda är ett fredligt land där försoningspolitiken fungerar och ekonomin utvecklas:
- Och idag råder rättssäkerhet och mänskliga rättigheter respekteras. Rwanda går vidare men vi minns de som föll offer för folkmordet och ber för dem. Vi hedrar dem som befriade vårt land och det modiga ledarskap som har fört landet till sin nuvarande position.

Efter att filmen ”Peak of Genocide”, en skakande tillbakablick på de blodiga dagarna 1994 hade visats, talade Anders Oljelund: Han var tidigare bland annat svensk ambassadör i Tanzania och 2006 var han aktiv som medlare i konflikten i Darfur.
Han talade om det internationella samfundets misslyckande och svek. När folkmordet inleddes beslöt FN:s säkerhetsråd att dra tillbaka större delen av den fredsbevarande styrkan i Rwanda.
- Jag tror det är en viktig lärdom att förstå att konflikter inte kan ses isolerade. I vår värld finns det inte lokala stamkonflikter, sade Anders Oljelund. Samtidigt måste vi erkänna att konflikter finns och vi måste söka lösningar utan våld på dessa konflikter.

Han menade att omvärlden i samband med förhandlingarna 1993 mellan RPF och regeringen i Rwanda borde ha haft större insikt om de massakrer som hade förekommit i landet och som förebådade folkmordet.
Anders Oljelund berömde den nuvarande rwandiska regeringens ”mod, klokhet och klarsyn”:
- Den politik som bedrivs för att skapa enighet och försoning syftar till att folkmordet aldrig ska kunna upprepas.
Anders Oljelund berättade också om sitt besök i Rwanda 1997 och hur imponerad han blev av Paul Kagame, som då var vicepresident.

Rwandas president vid den tiden var Pasteur Bizimungu, Han var hutu men hade 1990 anslutit sig till RPF. Efter folkmordet blev han president, men avgick år 2000 sedan han anklagat Kagame för att ha utvecklats i alltmer auktoritär riktning. När Bizimungu 2001 bildade ett oppositionsparti greps han och dömdes sedan till 15 års fängelse för förskingring, bildande av väpnad milis och uppvigling till hat. Amnesty riktade hård kritik mot domen. 2007 benådade Kagame den tidigare presidenten.

Paul Kagame har inbjudits till det årliga Tällberg-mötet i juni 2009. Tällbergstiftelsens ordförande Bo Ekman sade till den rwandiska tidningen New Times den 26 februari att han vill att Kagame ska tala om frågor kring ledarskap och demokrati.

Lisbeth Palme avslutade onsdagens minneskväll med att påminna om barnens svåra situation:
- Det fanns barn som var ensamma överlevare sedan 20 familjemedlemmar mördats och det fanns barn som tvingades mörda.
Lisbeth Palme sade att det internationella samfundet i alla fall har nått ett framsteg sedan Rwanda 1994:
- 2004 beslöt Kofi Annan (då generalsekreterare för FN) att inrätta en speciell rapportör för att förhindra folkmord.

Text: Ulf B Andersson

Bakslag för Rwanda: Storbritannien vägrar utlämna fyra män

Förra veckan hölls en minnesvecka i Rwanda för att uppmärksamma att 15 år har gått sedan folkmordet 1994.
I Storbritannien beslöt en domstol den 8 april att Vincent Bajinya (som bytt namn till Brown), Celestin Ugirashebuja, Emmanuel Nteziryayo och Charles Munyaneza inte ska utlämnas till Rwanda. Enligt The Guardian slog domarna fast att det finns en ”allvarlig risk att de kommer att flagrant förnekas rättvisa” om de skickas till Rwanda.

De fyra, alla hutuer, anklagas av myndigheterna i Rwanda för att deltagit i folkmordet 1994.
Inrikesminister Jacqui Smith hade beslutat att de kunde utlämnas men enligt domarna i High Court skulle de inte få en korrekt rättegång i Rwanda då försvarsvittnen skulle vara för rädda att vittna. Enligt domarna kan det rwandiska rättsväsendets oberoende och opartiskhet ifrågasättas. Vittnen som framträder till de anklagades försvar kan anklagas för att vilja förminska omfattningen av folkmordet, ansåg domarna.

The Guardian konstaterar att detta var första gången som en engelsk domstol blockerar en utvisning med hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter som säkerställer rätten till en korrekt rättegång.
De fyra männen greps i december 2006 på begäran av Rwanda. Efter domarnas beslut väntades männen försättas på fri fot.

I februari beslöt Finland att inte utlämna en folkmordsmisstänkt rwandisk pastor då finländska myndigheter gjorde bedömningen att mannen inte skulle få en korrekt rättegång i Rwanda.

Hundratals personer som misstänks för delaktighet i folkmordet lever i exil i länder som Kanada, Belgien, Demokratiska republiken Kongo, Frankrike och Kenya.

I Rwanda frikändes flera folkmordsanklagade den 5 april, rapporterar Hirondelle Agency. Den 9 mars hade Aboubakar Karemera, ordförande i en gaçaça-domstol i huvudstaden Kigali, dömts till 30 års fängelse. Men nu frikändes han och flera medåtalade, däribland sångaren Sudi Ngabiganje Mavenge, helt från alla anklagelser.

Den 7 april samlades omkring 20 000 personer för att lyssna till president Paul Kagames minnestal på 15-årsdagen av folkmordets inledning. Enligt nyhetsbyrån AFP hade platsen för ceremonin, nära ETO, den tekniska högskolan i Nyanza i huvudstaden Kigali valts för att påminna om att 5 000 personer dödades där 1994. Kagame lade ned en krans och tände en fackla till minne efter att en symbolisk begravning av kvarlevor av offer hade genomförts.

Benoit Kaboyi, generalsekreterare i Ibuka, organisationen för överlevande från folkmordet, sade att platsen symboliserar det internationella samfundets misslyckande:
- Det var hela mänsklighetens misslyckande.

Massakern i Nyanza kom fyra dagar efter attacken mot belgiska FN-soldater. Tio av dem mördades och det blev början till FN:s tillbakadragande medan folkmordet pågick. Tusentals tutsier hade sökt till området vid ETO där belgiska FN-soldater förmodades innebära ett skydd. När soldaterna drogs tillbaka på order från FN-högkvarteret i New York kunde hutumilisen inleda sitt mördande. Händelserna har senare skildrats i ”Shooting dogs”, en tysk-brittisk film från 2005, i regi av Michael Caton-Jones.

• De lämnade människor att bli mördade, sade Paul Kagame i sitt tal. Är inte de som beordrade tillbakadragandet skyldiga? Jag anser att det var feghet.
  Presidenten sade också att medan Rwanda minns de döda måste livet också gå vidare:
• Vi har gjort stora framsteg. Vår framtid kan ingen annan bestämma över. Vi måste fortsätta att röra oss framåt.

FN:s nuvarande generalsekreterare Ban Ki-moon sade i ett budskap på 15-årsdagen att ”förhindrande av folkmord är ett kollektivt ansvar”. Den rwandiska tidningen New Times rapporterar att Richard Onyonka, biträdande utrikesminister i Kenya, deltog i en minnesceremoni i en katedral i Nairobi och efteråt sade till tidningen att det är dags för folkmordsförnekarna att sluta föneka verkligheten.

I USA sade utrikesminister Hillay Clinton att Rwanda utgör en inspiration med sitt extraordinära ”politiska, ekonomiska och sociala återuppbyggande” de senaste 15 åren. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner krävde att de skyldiga till folkmordet ställs inför rätta och straffas. Medan Frankrike 1994 samarbetade med den extrema huturegimen i Rwanda tillhörde Kouchner kritikerna av detta samarbete.

I Arusha uppmanade Rwandatribunalens chefsåklagare Hassan Jallow folkmordsförnekarna att acceptera fakta:
- Det handlade om en planerad kampanj för att utplåna hela eller åtminstone en stor del av Rwandas tutsibefolkning.
Det brukar beräknas att mellan 800 000 och en miljon människor mördades i folkmordet i Rwanda.

Text: Ulf B Andersson

Läs mer:
Omöjlig försoning ? - Amnesty Press recenserar _Antilopernas list_av Jean Hatzfeld (nr 2/2009)

Åter till Rwanda 1994 (Amnesty Press 11 april 2006)