Att göra verklighet av rättigheter
reportage | 2010-11-29 |
Hur ska människors ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter kunna säkerställas? På konferensen Make rights real som anordnades av Amnesty i Stockholm den 22 november diskuterades bland annat detta. Inbjudna experter var Kate O´Regan, tidigare domare i
den sydafrikanska författningsdomstolen och Hellen Wanjiku från organisationen Miss Koch. De var i gott sällskap av flera andra prominenta talare som var inbjudna för att berätta om sina erfarenheter, från gräsrots- till FN-nivå.
På konferensen togs tilläggsprotokollet för FN:s konvention om ekonomiska sociala, kulturella rättigheter (ESK-rättigheterna) upp. Bostad, mat, vatten, hälsa, arbete och utbildning är exempel på ESK-rättigheter. Protokollet innebär att en individ har möjlighet att framföra sina klagomål till FN om man anser att man fått sina rättigheter kränkta. Ecuador var det första landet som ratificerade protokollet. 31 andra länder har skrivit på men utan ratificering förbinder man sig inte till avtalet. Sverige har varken skrivit på eller ratificerat protokollet.
-Tillgång till rättvisa är en grundläggande rättighet för offer för människorättskränkningar. Vi uppmuntrar alla länder att ta efter Ecuador och att ratificera så snart som möjligt, säger Widney Brown, policyshef på Amnesty International i en Amnesty pressnotis den 16 juni 2010 .
- Kvinnors rättigheter, kvinnors hälsa och mental hälsa är frågor som inte prioriteras i den utsträckning som borde ske. De åtta millenniemål som satts som indikationer på hur man bland annat ska minska fattigdom och barnadödlighet i världen borde även innefatta rätten till hälsa och särskilt mental hälsa, säger Gunilla Backman. Hon är tidigare rådgivare till Paul Hunt som var FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa. Gunilla Backman menar att en ratificering inte automatiskt leder till bättre hälsa för befolkningen.
- Det är viktigt att de internationella lagarna genomsyrar de nationella konstitutionerna till nationella hälsoplaner och hälsorelaterade nationella program för att de ska ge resultat, förklarar hon.
Widney Brown, policychef Amnesty International, förklarar att kvinnor diskrimineras av lagar i sina egna länder och de har ingen möjlighet att ha kontroll över sina egna liv.
Widney Brown är policychef på Amnesty International och hon var moderator under konferensens diskussioner. Hon tycker inte att de ekonomiska aspekterna är det viktigaste när det handlar om hälsa. Foto: Emilie Holmstrand
- Att ta bort avgiften för hälsovård och öka tillgängligheten för kliniker är viktigt men det är inte allt. Kvinnor måste få utbildning om reproduktiv hälsa, de måste slippa att giftas bort och vill de ha möjlighet till en säker abort så bör de få det, sa hon.
Hellen Wanjiku från organisationen Miss Koch tycker att det är viktigt att att organisationerna på gräsrotsnivå och regeringarna jobbar tillsammans för att kunna öka medvetenheten om mänskliga rättigheter. - För att få en förändring måste vi föra en dialog. Och för att få människor medvetna om frågor som rör mänskliga rättigheter så borde regeringar och organisationer prata om sånt som har direkt anknytning till människors liv. Där jag kommer från är det till exempel bättre att informera om kvinnors rättigheter och den typen av frågor än växthuseffekten för det har större inverkan på människors liv, förklar hon.
Gapet är stort mellan de som har och de som inte har i Kenya. Landet är oerhört vackert. Det finns stränder, hav och rika naturtillgångar men det är det inte alla som får tillgång till detta, berättar Hellen Wanjiku.
I Kenya finns det också flera så kallade informella bosättningar. Korogocho i Nairobi, som på swahili betyder crowded shoulder to shoulder, är en av de största och det beräknas bo cirka 150 000 invånare där. Fattigdom och utsatthet i områdena utmynnar ofta i frustration och våld.
Hellen Wanjiku från Kenya växte upp i just Korogocho.
- Jag blev trött på att se våld, jag blev trött på att vara rädd för att bli våldtagen på väg till toaletten, jag blev trött på att vara rädd för att bli bortkörd från mitt hem mitt i natten, berättar hon.
Hon förklarar vidare att hon inte medverkar på konferensen för att berätta om hur människors rättigheter kränks.
-Jag är här för jag vill berätta om att det går att resa sig och att det går att förändra saker och ting.
Hellen Wanjiku berättar om hur det vid millennieskiftet grodde en oro världen över. En del trodde att världen skulle gå under och bad, andra festade in det nya millenniet.
- Så här var det i Korogocho också, säger hon.
Hellen Wanjiku visade bilder från den informella bosättningen Korogocho, i Nairobi
där hon växte upp. Foto: Emilie Holmstrand
Men i den här nyårsyran eskalerade våldet i Korogocho och 16 kvinnor våldtogs.
I den kontexten startades organisationen Miss Koch för att öka medvetenheten om kvinnors rättighet. Genom Miss Koch har flera olika initiativ i Korogocho startats som på olika sätt jobbar med att informera invånarna om deras rättigheter. Det handlar till exempel om att hjälpa flickor som hoppat av skolan att gå tillbaka, och att erbjuda barn en plats att läsa sina läxor i lugn och ro. Radiokanalen Koch FM är ett av initiativen och genom den informeras invånarna om vad som händer. Kanalen sänder också program om bland annat kvinnors rättigheter, miljö och politik.
- Genom Miss Koch och systerprojekten har inte bara flickor engagerats utan även män och människor ser upp till oss för att vi står upp för oss själva, berättar Hellen Wanjiku.
Text: Eva Wikdahl
De boende i den informella bosättningen i en förort till Harare, Zimbabwe, går igenom resterna av sina hem sedan polisen, efter att ha tvångsförflyttat de boende, satt eld på deras hem i augusti 2010. Foto: AI/Kumbirai Mafunda, Zimbabwe Lawyers for Human Rights
Praktisk erfarenhet av lika rättigheter
Som ett av få länder i världen går Sydafrika steget längre genom att inkludera sociala och ekonomiska rättigheter, utöver de medborgerliga och politiska rättigheterna, i landets konstitution. Kate O'Regan, tidigare domare i den sydafrikanska författningsdomstolen, illustrerar på konferensen hur det fungerar i praktiken när en person, eller organisation, stämmer staten för att dennes rättigheter kränkts.
Kate O'Regan drar under sin föreläsning slutsatsen att det inte finns någon principiell skillnad mellan de medborgerliga och politiska rättigheterna och de socioekonomiska. Samtliga innebär att staten är skyldig att se till att de respekteras, övervaka att andra respekterar dem samt se till att de blir uppfyllda. För individen spelar definitionen av vilken slags rättighet som kränkts ingen roll. Övergreppen betyder ändå lidande.
Nelson Mandela utsåg Kate O'Regan till domare i den sydafrikanska författningsdomstolen år 1994. Foto: Eva Wikdahl
Motståndet mot att inkludera även de socioekonomiska rättigheterna handlar ofta om pengar. I den sydafrikanska författningen står följande ”staten måste göra rimliga lagstiftnings- och andra åtgärder, inom tillgängliga resurser, för att uppnå det progressiva förverkligandet av dessa rättigheter”. Det är detta stycke text tillsammans med respektive formulering kring vardera rättighet som ligger till grund för hur författningsdomstolen dömer i stämningarna som individer, eller organisationer, vilka anser sig ha blivit kränkta av staten lämnar in.
Många av fallen som kommer till domstolen handlar om rätten till boende. För trots att Sydafrika byggt över två miljoner bostäder de senaste tio åren är många sydafrikaner bostadslösa eller bor i så kallade informella bosättningar. Arbetslösheten ligger runt 30 procent vilket får många att söka sig till de redan trånga städerna. I sektion 26 står följande: Alla har rätt till lämpligt boende.
I rättsfallet Ockupanterna av 51 Olivia Road mot staden Johannesburg blev domstolens utslag att staden har en konstitutionell skyldighet att inte vräka ockupanterna utan att först inleda rimliga förhandlingar med dem för undvika att de blir bostadslösa. Detta fall faller, enligt Kate O'Regan, under statens skyldighet att respektera rättigheterna. Hon berättar att domarnas krav på samtal ofta leder till lösningar som båda parter är nöjda med, vilket också blev resultatet i detta fall.
Text: Emilie Holmstrand
Grävmaskinen, i sällskap av ungefär 30 poliser och soldater ur de nigeranska säkerhetsstyrkorna, raserar hemmen i den informella bosättningen i Port Harcourt, Rivers state, Nigeria, den 28 augusti 2009. Foto: AI/Privat
Nya aktörer begår människorättskränkning
Under de drygt 60 år som har gått sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs har världen förändrats: staten har en annorlunda roll, internationella samarbeten har ökat och statens möjligheter att kontrollera politiken har minskat.
- Men nationalstaten ses fortfarande som den enda aktören som begår övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, säger Sigrun Skogly, professor i jurudik på universitetet i Lancester.
Sigrun Skogly talar om gapet av ansvarsskyldighet som har uppstått i och med att andra aktörer än traditionellt staten begår övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Själva begreppet definierar hon som ”förpliktelsen att bära konsekvenserna för misslyckandet att agera som förväntat”. Men trots att de nya aktörerna, finansiella institutioner som Världsbanken eller transnationella företag, kan ha stor påverkan på individer så har de inte samma ansvarsskyldighet (läs om katastrofen i Bhopal eller Nigeria, som båda ingår i Amnestys globala kampanj Fattigdom – en rättighetsfråga)
- De opererar nästan helt med straffrihet, säger Sigrun Skogly.
Världsbanken har de senaste 20 åren varit öppna för att diskutera mänskliga rättigheter och puffar gärna för dem men tar inget ansvar för att de ska följas.
Hon jämför detta med vad som brukar läras ut till barn:
- När man gör någonting fel så ska man stå upp för detta och i framtiden inte göra om felet.
Sigrun Skogly säger att för en individ är effekten av att få sin rätt till mat kränkt genom att bli tvångsförflyttad från sin mark densamma oavsett om det är staten eller ett företag som genomför åtgärden. Foto: Eva Wikdahl
- Det är svårt för individuella stater att enskilt utkräva ansvar från de transnationella företagen eftersom de då bara flyttar till ett annat land, förklarar Sigrun Skogly.
Lösningen hon förespråkar innebär att alla stater går samman och kommer överens om vilka regler som ska gälla. För som det är nu kan staterna bara ”plocka upp bitarna som blir kvar” efter att företagen farit fram.
För att undvika övergrepp på de mänskliga rättigheterna anser Sigrun Skogly att det behöver inrättas en struktur för att övervaka nationella och internationella aktiviteter. Samt att det behöver sättas en ny standard för hur dessa aktiviteter bör genomföras, en slags uppförandekod, och att det görs beräkningar på hur dessa påverkar människors rättigheter.
Text: Emilie Holmstrand
reportage | 2010-11-29 |