En otålig väntan på en framtid för Västsahara

reportage | 2011-03-03

Många unga i de västsahariska lägren i Algeriet blir alltmer otåliga.


35 år efter Marockos ockupation av Västsahara bor fortfarande omkring 165 000 flyktingar kvar i de västsahariska flyktinglägren i Saharaöknen. Trots vapenvila mellan parterna sedan 1991 och trots att FN sedan dess har ett uppdrag att arrangera en folkomröstning om Västsaharas framtid har inte mycket hänt. Amnesty Press har besökt flyktinglägren i Algeriet utanför staden Tindouf och pratat med ungdomar om framtiden, krig, fred, våld, ickevåld och hopp om en lösning på Afrikas längsta konflikt.

Jag träffar Hamadi el Karcha i Rabouni, den administrativa delen av de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Här passerar en stor väg genom öknen, och här ligger de olika västsahariska ministerierna, västsahariska röda halvmånen, ett par affärer och en mindre bensinmack. Himlen är klarblå och vinden kall trots att solen står högt.  

Hamadi är i 25-årssåldern, har allvarlig blick, grå tröja och kakibyxor. Efter att ha suttit i det ökända ”Svarta fängelset” i huvudstaden El Aaiún i det ockuperade Västsahara har Hamadi gått med i armen och är fullt övertygad om att det rätta är att ta till vapen.
Vi dricker sött te ur små glas och han berättar detaljerat och utan paus om varför han kom till lägren, om tiden i fängelset och om tortyren:
–  En dag för fem år gick jag tillsammans med mina vänner ut på El Aaiúns gator för att demonstrera. Vi blev torterade av marockansk polis, fängslades och kom inte tillbaka på ett år. Nu bor jag här i lägren.

Hamadi el Karcha.

Hit, till denna plats flydde också de första västsahariska flyktingarna 1975 undan den marockanska arméns bombningar. Då fanns bara öken. Nu finns ett välorganiserat flyktingläger –  en mindre stad. Här finns den västsahariska exilregeringen och här bor omkring 165 000 flyktingar. I flyktinglägren bor familjerna i lerhus och i tält som ligger vid sidan om husen. Mellan husen går getter omkring i den gula sanden. Här finns både skolor, fängelse och sjukhus. Men inget vatten. Och på grund av det extrema klimatet går det inte att odla vilket gör att man är helt beroende av internationellt bistånd.

– De slog mig på huvudet och på benen, berättar Hamadi. Sedan tvingades vi se på när en ung tjej våldtogs, det var nästan värre än den fysiska tortyren. Efter tortyren sydde en sjuksköterska ihop våra sår utan bedövning. När jag några dagar senare fick träffa en advokat och berättade vad de gjort med mig sade han ”stick” och körde ut mig.
– Vi var fyrtio personer i en cell med mycket dålig luft. I perioder fick vi bo med vanliga kriminella fångar vilka trakasserade oss för att vi västsaharier. Vakterna hade sagt till dem att vi var emot Marocko.
– Så här låg vi, en efter en, berättar Hamadi och lägger sig i fosterställning på soffan där han sitter för att visa hur trångt det var i cellen. Ibland fick vi också sitta och sova.

Samma dag träffar jag 25-åriga Mohammed Hallab. Han har jeans, en t-tröja med Che Guevara-tryck och svart jacka. Mohammed är informationsansvarig på den västsahariska människorättsorganisationen Afapredesa, en organisation som har funnits i 15 år och arbetar med påtvingade försvinnanden och politiska fångar inifrån flyktinglägren.

Mohammed Hallab.

Mohammeds lilla kontor är ett krypin utan fönster och på väggen hänger en affisch med en bild på den kända västsahariska människorättsaktivisten Aminatou Haidar (intervjuad i Amnesty Press nummer 5/2010). På hans skrivbord ligger papper, böcker och vykort med bilder på försvunna västsaharier. Sedan den marockanska ockupationen av Västsahara 1975 har 4 500 västsaharier försvunnit. Fortfarande saknas enligt Afapredesa drygt 500 av dessa.
Mohammeds livshistoria liknar Hamadis. Liksom Hamadi flydde Mohammed från sin hemstad El Aaiún. Han var trött på att trakasseras av den marockanska polisen och att bli nekad rättigheter som att demonstrera fredligt.

– Det ockuperade Västsahara är som ett stort fängelse för en västsaharier, säger Mohammed. Här i lägret är du långt ifrån din familj men har ändå mer frihet.
Därför hoppade han och sju kompisar 2004 över den över 200 mil långa sandmuren som Marocko byggt genom det ockuperade Västsahara. Det är en mur som är tre gånger längre än muren/säkerhetsbarriären Israel har uppfört i och runt Västbanken. Runt den marockanska muren finns minor som har blivit kvar från kriget 1975-1991.
Mohammed bor nu i ett litet rum i ett stenhus som hör till Afapredesa och med stöd av befrielserörelsen Polisario har han tagit en examen i statsvetenskap i Libyen.

Till skillnad från Hamadi är Mohammed för en fredlig lösning på konflikten och kämpar dagligen för att övertyga ungdomar i flyktinglägret om att ickevåld är den rätta vägen. Organisationen förbereder just nu ett projekt som syftar till att informera ungdomar om ickevåld.  
– Vi ska visa på konkreta exempel i historien där ickevåld fungerat, som Indiens självständighetskamp under Mahatma Gandhis ledning och medborgarrättsrörelsen i USA med Martin Luther King i spetsen.  
– Men, det är inte lätt, säger Mohammed. Många unga vill se en fredlig lösning men menar samtidigt att nu får det vara nog med ockupation. Vi har varit här i 35 år. Min känsla är att cirka 90 procent av ungdomarna här vill återuppta den väpnade kampen.

Jag frågar hur han själv ser på Västsaharas framtid. Mohammed ler och svarar:
– Jag är hoppfull, en dag kommer Västsahara att bli fritt. Här i flyktinglägret lever vi på hoppet.

Trots att vapenvila råder sedan 1991 och FN:s löfte om att en folkomröstning ska hållas om Västsaharas framtid händer inget. Invånarna i flyktinglägren är beroende av hjälp utifrån.

Taleb som är född i flyktinglägret Smara är också hoppfull. Han är 22 år och har studerat statsvetenskap och turism i Algeriet och Spanien.
– Vi kommer aldrig att förlora hoppet. Det vet jag för att jag känner många unga människor som vill förändra situationen. Dagligen möter jag personer som ger mig kraft att fortsätta kämpa, säger Taleb.

Taleb.

Vi träffas på ungdomshuset Brigada Sumud i flyktinglägret ” 27 februari”. Det är kallt inomhus trots att den starka solen värmer ute. Här finns flera mindre rum och en större samlingssal där ett tiotal ungdomar sitter på plaststolar och småpratar. På väggarna står politiska slogans skrivna i svart.
Brigada Sumud är ett oberoende ungdomshus där både ungdomar från Polisarios ungdomsförbund Ujisario och fristående medlemmar kan engagera sig. Här utbildar ungdomar andra unga i politisk medvetenhet och driver sociala projekt.

Taleb som förutom politik älskar poesi av palestiniern Mahmoud Darwish ger sin syn på Västsaharas aktuella situation. Han menar att internationella samfundet svikit västsaharierna och säger att han har svårt att se en lösning på konflikten just nu.  
– Förutom Marocko har fortfarande Frankrike, USA och Spanien både ekonomiska och politiska intressen av att konflikten pågår, säger Taleb. Både Spanien och Frankrike bedriver ju handel med Marocko.
Han fortsätter:
– Det är den problematiken vi diskuterar och ifrågasätter här på brigaden. Hur länge ska vi vänta? Vi menar att vi inte kan sitta här i lägret och äta fisk från vårt eget vatten som Spanien skänkt till oss, medan andra gör vad de vill i vårt territorium, säger Taleb bestämt.    

Taleb är också kritisk till Polisario och menar att det inte finns tillräckligt med yttrandefrihet inom rörelsen. En åsikt som skiljer sig från de andra västsahariska ungdomarna jag pratat med i lägren. Han anser att detta även gäller för Brigada Sumud där det är den officiella hållningen som dominerar. Endast de som tycker som Polisario får gå vidare till viktiga poster inom rörelsen säger Taleb.
– Det lokala arbetet måste förändras för att rörelsen ska bli friare, säger han.

Batterierna till min bandspelare tar slut och jag rundar av vårt samtal. Vi går ut och hälsar på de andra ungdomarna som nu har satt sig på plaststolar och dricker te i solen. Jag fotograferar alla och vid en gul husvägg en bit bort från Brigaden tar jag ett par bilder på Taleb. Några kvinnor går förbi och längre bort hör man getter bräka.    

Innan vi skiljs åt frågar jag Taleb om han anser att det stämmer att unga västsaharier tröttnat på den fastlåsta situationen och kanske kommer att välja att återuppta den väpnade kampen inom en snar framtid.
–  Idag finns det ungdomar här i lägren som är mer intresserade av att konsumera än av politik. Detta har till viss del påverkat kämparglöden, säger Taleb. Å andra sidan finns det de som är trötta på situationen och anser att den väpnade kampen är det rätta. Men det är svårt att säga vilken sida som dominerar.
– Men om det blir krig, säger Taleb, kommer det att vara ett beslut från de unga, inte från Polisario.   

Text och bild: Irma Norrman

Tindouf, Algeriet

Fakta om Västsahara


1884
blev Västsahara koloniserat av Spanien.

1973 bildas självständighetsrörelsen Polisario bildas med stöd av Algeriet.

1975 invaderades Västsahara av Marocko och Mauretanien. Många västsaharier flydde till Algeriet.  Mauretanien lämnar efter några år Västsahara

1976 utropade befrielserörelsen Polisario republiken SADR (The Saharawi Arab Democratic Republic). SADR har erkänts av 76 stater, dock inte av Sverige. Västsahara är medlem i AU, Afrikanska unionen  Marocko är inte medlem i AU.

1991 gick båda parter med på eldupphör och FN: s säkerhetsråd accepterade en fredsplan. Vid flera tillfällen har FN försökt få till stånd en folkomröstning om Västsaharas framtid. Fortfarande har den inte ägt rum, bland annat på grund av oenighet om vilka som ska få rösta. Marocko har också motsatt sig att självständighet ska vara ett av alternativen i folkomröstning.

**Läs mer

Amnesty Press om Västsahara**

FN-samtal inledda i New York men våldet intensifieras (9 november 2010)

Största protesterna sedan 1975 - spänningarna med Marocko ökar (26 oktober 2010)

Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten (13 juli 2010)

Brahim Dahane avbryter hungerstrejken - tackar Amnesty för stödet (8 maj 2010)

Svenska jurister övervakar rättegång mot västsahariska aktivister - tolken greps i natt (8 februari 2010)

Aminatou Haidar hungerstrejkar på Lanzarote för att få åka hem (9 december 2009)

Brahim Dahane avbryter hungerstrejken - tackar Amnesty för stödet (8 maj 2010)

Svenska jurister övervakar rättegång mot västsahariska aktivister - tolken greps i natt (8 februari 2010)

Studentaktivist från Västsahara i Göteborg (17 augusti 2007)


Uruguay erkänner Västsahara (29 december 2005)

»Med självständigheten ska muren falla« (Amnesty Press nummer 1/2005)


Västsahara: 100 marockanska fångar släppta (22 juni 2004)



Amnesty om Västsahara

Stormning av västsahariskt läger måste utredas (11 november 2010)

Västsahariska aktivister ställs inför rätta (15 oktober 2010)


Human Rights Watch

Rapporten: Western Sahara: Beatings, Abuse by Maroccan Security Forces (26 november 2010)

Europaparlamentets resolution

Resolution den 25 november 2010 om situationen i Västsahara

Tidskriften Västsahara

Tidskriften Västsahara med nyheter från Västsahara

Västsaharaaktionen

Västsahara.org (Jakobsbergs folkhögskola)

Robert F Kennedy Center for Justice and Human Rights

Rapport om händelserna i Gdeim Izik i november (17 februari)

MINURSO: United Nations Mission for the Referendum in Western Sahara

FN-missionen Minursos hemsida

reportage | 2011-03-03