Almedalen: Samling vid havet för mänskliga rättigheter, Shells ansvar i Nigerdeltat, vad händer med millenniemålen efter 2015 och SDU bjöd in österrikiska högernationalister
reportage | 2012-07-05 |
På onsdagskvällen samlades människor till en manifestation vid Kruttornet i Visby för att genomföra en manifestation för mänskliga rättigheter där Madelaine Seidlitz från Amnesty höll tal (se bilder i slutet av denna rapportering). På torsdagen arrangerades ett seminarium om Shells ansvar för hur Nigerdeltat förstörs. Amnesty Press var på plats när SD:s ungdomsförbund bjöd in in österrikiska FPÖ:s ungdomsförbund för att diskutera hur ”massinvandringen” ska stoppas. Och vi berättar om millenniemålens framtid efter år 2015.
Millenniemålen – meningslöst papper eller effektivt vapen för en bättre värld?
År 2000 antog världens länder en rad mål för att skapa en bättre värld. År 2015 är det meningen att millenniemålen ska vara uppfyllda men det går mycket långsamt att uppfylla en del av dem medan andra mål redan har uppnåtts. Behövs den här typen av dokument eller är de helt meningslösa? Det var temat för en stundtals livlig och välbesökt debatt arrangerad av Global Bar på måndagskvällen där Jesper Bengtsson, redaktör för Omvärlden, var moderator.
Den liberale biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt **var optimistisk när det gäller utvecklingen i världen:
– Vi upplever nu den ojämförligt största förbättringen i mänsklighetens historia. Urtillståndet för människor har varit extrem fattigdom men med start i Storbritannien runt år 1750 ser vi en ekonomisk tillväxt där människor blir rika utan att någon annan behöver bli fattig.
Han jämförde med den värld som tidigare delats upp i ”väst, kommunisterna och så Afrika, Latinamerika och Asien” men där nu marknadsekonomin gjort att en stor del av mänskligheten ”är på väg att bli som vi”. Fredrik Segerfeldt påpekade dock att en miljard människor lever i fattigdom och diktaturer i länder som är extremt vanstyrda. Så gick han till attack mot UNDP, FN:s utvecklingsprogram:
– UNDP är ett FN-organ. I FN är en minoritet av länderna fria länder. Enligt Freedom House är 46 procent av medlemsstaterna fria. En majoritet är diktaturer eller halvdiktaturer. I UNDP:s styrelse finns länder som Burkina Faso, Kina och Kuba.
Fredrik Segerfeldt sade att han inte kan ta det på allvar när en person som Sudans president Omar al-Bashir skriver under millenniedeklarationen:
– Sedan gick han ut och sköt 300 000 människor och drev 2,5 miljoner människor på flykt. Ska vi tro på att han vill bekämpa mödradödligheten? Då kunde han ju stoppa janjawid-milisen från att mörda kvinnor. Eller ta Kenya som exempel. År 2007 fick de FN-pris för gott styre. Sedan tvingades landets antikorruptionschef fly för livet när han tog sin uppgift på allvar. Och året efter var det i det närmaste inbördeskrig efter valet...
Olav Kjörven, biträdande generalsekreterare på UNDP, betonade att han ser allvarligt på frågor om demokrati och rättstaten:
– Vi jobbar seriöst med detta dag ut och dag in. Det viktiga med att Bashir skriver på är att han sedan kan ställas till ansvar för sina löften i Sudan. Det viktiga med saker som FN:s flyktingkonvention, dokument om barns rättigheter och liknade är att det ger oss instrument att trycka på och min uppfattning är att det hade varit värre om vi inte hade haft dessa dokument.
Olav Kjörven betonade att millenniemålen är första gången som mål ställs upp som handlar om människor, inte om megawatt eller om asfalt.
– De här målen har fått ett konkret genomslag, sade han. Det är inte så att allt är perfekt men det finns exempel på framgångar.
Den 2 juli presenterade FN sin årliga översyn av millenniemålen och generalsekreteraren Ban Ki-moon var optimistisk och sade att det är fullt möjligt att uppnå alla åtta målen men då krävs också att regeringar lever upp till sina åtaganden och inte låter den ekonomiska krisen bli en förevändning att backa från sina löften.
Bland framgångarna finns att paritet mellan flickor och pojkar i grundskolan har uppnåtts. Antalet extremt fattiga (mindre än 1,25 USA-dollar per dag) i världen har halverats, tack vare framsteg i Indien och Kina och målet när det gäller tillgång till rent dricksvatten har uppnåtts, även om 600 miljoner människor fortfarande beräknas sakna dricksvatten år 2015.
Det finns dock mål där utvecklingen står still. Fortfarande beräknas 900 miljoner människor vara drabbade av hunger.
– Där kan man snarast tala om en tillbakagång, förklarade Olav Kjörven. Ökade matpriser och torka i samband med klimatförändringar har haft en negativ inverkan. Ett annat mål där det går dåligt är mödradödligheten. Den har visserligen halverats sedan 1990 men med tanke på att det inte skulle kosta mycket att nå målet om en minskning med två tredjedelar till år 2015 är det beklagligt att det verkar saknas politisk vilja.
Sierra Leone är ett av de västafrikanska länder där mödradödligheten är hög. Amnesty och andra organisationer har drivit kampanjer för att regeringen ska vidta åtgärder. Bilden från september 2009 då Amnesty genomförde en karavan runt om i landet. Året efter blev förlossningar avgiftsfria på statliga sjukhus. Foto: Amnesty
Vad händer då efter år 2015 undrade Jesper Bengtsson. Olav Kjörven sade att han är övertygad om att millenniemålen kommer att få en fortsättning.
– Då tror jag också att frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och hållbar utveckling kommer att finnas med på ett helt annat sätt, sade han.
Medan Fredrik Segerfeldt hävdade att politiska mål och deklarationer är meningslösa och istället betonade att det är tillväxt och marknaden som minskar fattigdomen ansåg Olav Kjörven att det vid sidan av ekonomisk tillväxt också har betydelse vilka politiska beslut som fattas:
– Det kan handla om frågor som rör hälsovård eller sociala skyddsnät. Om vi ser till Storbritannien på 1700-talet så var det inte bara kapitalism som gav framsteg utan också faktorer som att man i London gjorde investeringar i offentlig infrastruktur. När den sanitära situationen förbättrades blev befolkningen friskare och levde längre. Idag ser vi många länder där människor i onödan dör av diarré då det saknas politisk vilja att göra något åt sanitära frågor.
Rossana Dinamarca, vänsterpartistisk riksdagsledamot, pekade på den rika världens kolonisering som en av orsakerna till fattigdomen i världen:
– Den rika världen har vältrat sig på bekostnad av andra som har fått smulor.
Fredrik Segerfeldts svar var en uppmaning att släppa dessa ”postleninistiska teorier”. Han pekade på Botswana och Zambia som två tidigare brittiska kolonier som blev självständiga samtidigt men som befinner sig på olika nivå idag. Det är ledarna i de fattiga länderna som gör att folk lever i fattigdom.
– Vi ska inte tro att några möten i New York kan förändra saker, slog han fast.
Text: Ulf B Andersson
Nigerdeltat – en samlingspunkt för all världens elände
För 50 år sedan hittade man olja i Nigerdeltat. Det har senare visat sig att oljetillgångarna är enorma och under 50 år har flera stora oljebolag varit verksamma i området, något man kan tänka sig skulle skapa ett rikt och modernt Nigeria. Istället är staten korrumperad, marken förgiftad, i vattnet flyter olja och befolkningen drivs djupare och djupare in i fattigdom när företagen vägrar ta ansvar för de konflikter och utsläpp de orsakar. Det var en dyster bild av situationen i Nigerdeltat som på onsdagen gavs på Säkerhetspolitiskt sommartorg.
- Situationen i Nigerdeltat är intressant - det är en skärningspunkt mellan flera heta frågor; demokrati, miljö, fattigdom, företagsansvar, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.
Så inledde moderator Maja Åberg från Amnesty seminariet ”Säkerhet och mänskliga rättigheter i Nigerdeltat” som anordnades av Amnesty och Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF. Seminariets panel bestod av Kathleen McCaughey, projektledare på Amnesty, Mattias Iweborg, grundare och VD på Enact sustainable strategy som anlitas som konsulter av företag som vill ha hjälp frågor om mänskliga rättigheter och Josefin Karlsson, tillförordnad generalsekreterare på IKFF.
Nigeria är tättbefolkat och den huvudsakliga försörjningen har tidigare varit jordbruk och fiske. Människor som lever där är fattiga men tidigare har de alltid kunnat fiska för att sätta mat på bordet. Dålig utrustning och sabotage slår hål på oljeledningarna som orsakar enorma föroreningar och ingen visar intresse för att städa upp. I dag när omgivningen är dränkt i olja drivs befolkningen djupare in i fattigdom.
- Befolkningen får inte ta del av de enorma rikedomar oljan tillför. Vi har jobbat med detta länge och ställt krav till bolagen och nigerianska staten men förra året kom en FN-rapport som gav oss vind i seglen och bekräftade det vi sagt så nu har vi vind i seglen att driva den här frågan, sade Kathleen McCaughey.
Oktober 2008. Oljespill i Bodo i Nigeria. Man uppskattade att det läckte ungefär 4 000 tunnor olja per dag innan man lagade läckan. Foto: CRHRD__
Frågan har varit relativt anonym i det internationella medieflödet och även hos det internationella samfundet.
- I Afrika verkar detta få pågå hur som helst. När BP ställde till det i mexikanska bukten 2010 fick de betala 31 miljarder dollar inom ett år. I Nigerdeltat har detta pågått i 50 år. Man vet att många oljeläckor beror på korrosion. Oljeledningarna som används i Alaska har funnits där i 30 år och aldrig drabbats av detta problem, varför får det ske i Nigerdeltat? Man har starka företag som agerar helt annorlunda i svaga länder med mycket korruption, sade Kathleen McCaughey.
Många av oljeläckorna beror dock på sabotage, en inte helt oväntad utgång av situationen. Shell påstår att sabotagen står för 75 procent av olyckorna men det finns ingen oberoende granskning som kan bekräfta statistiken. Det finns möjligheter att städa upp själv efter oljeläckorna och få betalt av oljebolagen i efterhand, detta leder dock till sabotage då sabotörerna själva kan kräva pengar för saneringen och söka saneringskontrakt.
Samma läcka i Bodo. Foto: CEHRD__
- Det är svårt för företag att etablera sig i känsliga områden. Man vet oftast inte vilka resultat det kan ge, någonting som kan verka helt oskyldigt genom våra västerländska glasögon kan bli en katastrof. Det kanske finns två minoriteter och så anställer man bara människor från den ena minoriteten och underblåser en konflikt man inte visste fanns, berättade Mattias Iweborg.
Han förklarar att man har mycket att vinna på en dialog med befolkningen och se till att gynna de som inte direkt vinner på samarbetet med företaget. På det sättet kan man slippa sabotage och se till att man verkar i ett lugnt område.
Istället är situationen så att man utnyttjar konflikter för kortsiktiga lösningar.
- Man betalar en rebellgrupp för att slå ner en annan som är lite jobbig. Sedan blir den grupp man betalar lite jobbig och då betalar man en annan, sade Josefin Karlsson.
Dialogen måste också finnas menar hon:
- Vi måste prata med de som faktiskt berörs. Det är ofta de som har lösningen. De som drabbas och vill ha icke-våldslösningar ska belönas genom att man lyssnar på dem.
Konsekvenserna är mycket mer långtgående än att marken som befolkningen går på är dränkt i olja.
- Vi ser en enorm trafficking från Nigeria, speciellt till Italien, och det är ju en konsekvens av att det saknas möjligheter, berättade Josefin Karlsson.
Amnesty har sedan några månader tillbaka en kampanj riktad mot Shell som uppmanar företaget att städa upp efter sig. Shell uppmanas till social rehabilitering och sanering i Nigerdeltat.
- Det finns flera bolag som är aktiva i området, som Exxon, Total och ett antal statliga bolag bland annat men Shell är störst, sade Kathleen McCaughey.
1995 avrättade den nigerianska staten människorättsaktivisten Ken Saro-Wiwa och åtta andra medlemmar i Mosop, en rörelse bland Ogonifolket i Nigerdeltat. Han trakasserades och dog för sitt engagemang som många andra aktivister i Nigeria. Uppenbart är att nigerianska staten inte uppfyller sina skyldigheter att skydda sina medborgare utan istället valt att gå bolagens ärenden. Ändå har Amnesty valt att ställa ett företag till svars. Kathleen McCaughey förklarar varför:
- Det är provocerande när stora företag utnyttjar svaga stater och gör värre saker i Nigerdeltat än vad de hade gjort någon annanstans.
Text: Yvette Lindholm
Reportage: Ett halvt århundrade av oljekatastrofer. Amnesty Press 7 november 2012
Nationalistiskt torgmöte
Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund sträcker ut en hand till likasinnade partier i Europa för samarbete och inspiration. Sverigedemokraternas ungdomsförbund, SDU, bjöd till årets Almedalsvecka in österrikiska frihetspartiets ungdomsförbund, RFJ, för utbyte av idéer hur man ska föra fram sin politik och växa. Amnesty Press gick på torgmöte och lyssnade på en rätt oblyg hyllning till nationalismen.
Det österrikiska frihetspartiet, FPÖ, ett nationalistiskt och konservativt parti, fick i valet 2008 17,5 procent av rösterna. Partiet har drivit hårda kampanjer mot ”illegala” invandrare i Österrike och känns nog till stor del igen av före detta partiledaren och affischnamnet Jörg Haider, som avled år 2008. Partiets stora genombrott kom år 2000 då EU införde politiska restriktioner i umgänget med regeringen i Österrike. FPÖ var ursprungligen ett liberalt parti men utvecklades under 1980-talet i högerextrem riktning och uteslöts ur Liberala internationalen 1993. Partiets ledare har då och då kommit med tvivelaktiga uttalanden om nazitiden, en känslig fråga i Österrike där historien om Anschluss 1938, då många österrikare jublade över anslutningen till Nazityskland, fortfarande är ett ämne det talas tyst om.
I dag ser framtiden åter ljus ut för FPÖ, 44 procent av ungdomarna skulle rösta på FPÖ idag om det vore val i dag. I Almedalen har SDU och RFJ haft ett gemensamt seminarium ”Nationalismen blomstrar i Europa – Vad kan Sverige lära sig av Österrike?”.
SDU:s förbundsordförande Gustav Kesselstrand höll i en utfrågning av sina gäster Udo Landbauer och Stephan Philipp från RFJ.
Gustav Kesselstrand: Hur känns det att samarbeta med SDU? Och vad har vi gemensamt?
Udo Landbauer: Den här sortens samarbete är nytt för oss och har varit mycket intressant. Vi har mycket att lära av varandra.
Stephan Philipp: Det vi har gemensamt här är vårt mål. Sverige måste fortsätta på den här kursen mot självbestämmande. Ingen vet vad som händer i EU nu och det kommer att ställa till problem. Vi har också samma problem med massinvandring. Vi skiljer inte på de människor som kommer, om de har utbildning och kan tillföra något värde till vårat land. Politikerna i Österrike och Sverige ställer inte de här frågorna utan frågar bara hur man kan integrera alla som kommer. Vi för en bra politik som går ut på att bara få rätt folk till våra länder.
Gustav Kesselstrand, Stephan Philipp och Udo Landbauer.
Gustav Kesselstrand: I Sverige är vi värst på att ta in invandrare, möjligtvis tar vi in flest i världen i förhållande till befolkning. Hur ser problemet ut med massinvandringen i Österrike?
Udo Landbauer: Vi har skolor, speciellt i Wien, där 90-100 procent inte kan tala ordentlig tyska. Ett av de största problemet med invandringen är den brist på utbildning den medför.
Gustav Kesselstrand: Media utmålar er ofta som xenofober, en del säger också att ni inte är allvarliga, att ni bara tramsar. Vad har ni att säga om det?
Udo Landbauer: Media har problem med att det går så bra för oss men vi ber inte om ursäkt för det. Media i Österrike är vänsterorienterade – de är inte våra vänner och kommer aldrig att blir det.
Gustav Kesselstrand: Ser ni några likheter mellan våra länders politik? Ni har problem med massinvandring, vi har det förmodligen värre här. I Sverige har vi också ett problem med att hälften av journalistkåren röstar på de gröna och vi har enorma problem med multikulturalism. Även om problemen troligtvis är större här har ni större framgång. Vi är ett ungt parti och kom in i riksdagen för två år sen, hur ska vi göra för att bli större?
Udo Landbauer: Jag vet inte riktigt hur svår situationen är i Sverige.
Gustav Kesselstrand: Jag kan säga att Visby inte är representativt för resten av Sveriges problem med invandring och multikulturalism.
Udo Landbauer: Det finns ingen hemlig genväg. Ni är ett ungt parti, FPÖ är över 50 år. Men det viktiga är att arbeta och arbeta hårt och prata med folket. Vi ska inte försöka sälja något till folket, vi ska arbeta för dem. Alla vill ju skydda sin identitet.
Text: Yvette Lindholm
Foto: Jacob Bomgren
Bilder från Manifestation för mänskliga rättigheter 4 juli 2012
Arrangerat av Sensus, Scouterna, Amnesty och fonden för mänskliga rättigheter.
Foto: Annie Beckman
Övriga bilder: Yvette Lindholm
Amnesty Press i Almedalen
reportage | 2012-07-05 |