Kaoset i Libyen: Den ledande krigsherren söker stöd från Ryssland

De gröna delarna av Libyen kontrolleras av regeringen i Tobruk vid gränsen till Egypten. Khalifa Haftars LNA är den starkaste styrkan här. De ljusgröna delarna kontrolleras av den FN-stödda GNA-regeringen i Tripoli. Foto: Ali Zifan/ Wikimedia

Stora delar av södra och västra Libyen, däribland huvudstaden Tripoli, låg under helgen 14-15 januari i mörker i ett strömavbrott. Det var ytterligare ett tecken på den kris som Libyen befinner sig i, en kris som får chefen för FN-missionen Unsmil, Martin Kobler, att varna för att sönderfallet sprider sig. Och EU oroas nu över att den ledande krigsherren Khalifa Haftar söker stöd från Ryssland.

I december 2015 undertecknades ett avtal om en nationell samförståndsregering, GNA, som stöds av FN, och då fanns förhoppningar om att de tidigare riveraliserande regeringarna i Tripoli och i Tobruk vid gränsen till Egypten, skulle överbrygga motsättningarna. Så har inte blivit fallet och den 12 januari rapporterades om hur en av landets krigsherrar, Khalifa Ghwell, som tidigare var premiärminister i Tripoli-regeringen, hade försökt ta kontroll över bland annat försvarsministeriet. Försöket till statskupp misslyckades dock.

Omkring 2,5 av de drygt sex miljonerna invånare i Libyen är enligt FN i behov av humanitär hjälp. I landet finns också uppskattningsvis minst en kvarts miljon flyktingar och migranter och nya drunkningskatastrofer på vägen mellan Libyen och Italien rapporteras återkommande i det hårda vintervädret. Malta, som har ordförandeposten i EU detta halvår, är angeläget om att EU ska kunna sluta ett avtal med GNA för att stoppa strömmen av migranter. Avtalet mellan EU och Turkiet i mars 2016 ses som en förebild.

Det italienska fartyget Virginio Fasan räddade den 14 augusti 2014 1 004 flyktingar och migranter i vattnet mellan Italien och Libyen. Den 13 januari i år rapporterades att omkring 100 personer dött i en ny katastrof utanför Libyens kust. Foto: Amnesty International

Maltas utrikesminister George Vella sade enligt EU Observer vid en presskonferens i Valetta den 13 januari att Italien har fört samtal med GNA men att det är långt kvar till ett avtal mellan EU och GNA. Med tanke på att GNA, trots det internationella stödet och erkännandet från FN, under sitt första år knappt har lyckats ta kontroll över huvudstaden Tripoli så är utsikterna för ett avtal mellan Libyen och EU osäkra.

George Vella varnade också för att krigsherren Khalifa Haftars framryckningar i riktning mot Tripoli kan skapa ett fullskaligt inbördeskrig i Libyen och öka antalet människor som flyr till Europa. Den maltesiske utrikesministern uttryckte också stark oro för Khalifa Haftars kontakter med Ryssland.

FN har sedan 2011 ett vapenembargo mot Libyen och endast GNA har rätt att införskaffa nya vapen, vilket i så fall måste godkännas av FN:s säkerhetsråd.

Khalifa Haftar leder Libyens nationella armé, LNA, som inte erkänner GNA och har sin bas i östra Libyen där han är allierad med regeringen och parlamentet i Tobruk. Han har lovat att bekämpa islamister och terrorister och den 11 januari gjorde Khalifa Haftar ett besök på det ryska hangarfartyget Amiral Kuznetsov som passerade Libyens kust efter att ha deltagit i de ryska krigsoperationerna i Syrien. Khalifa Haftar guidades runt på fartyget och deltog sedan i en videokonferens med Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu, rapporterade ryska nyhetsbyrån RIA.

– De diskuterade angelägna frågor i kampen mot internationella terroristgrupper i Mellanöstern, skrev RIA.

I slutet av november 2016 reste också Khalifa Haftar till Moskva där han träffade utrikesminister Sergej Lavrov.

Det var Khalifa Haftars andra Moskvaresa under hösten. Vid besöken har han begärt ryskt militärt stöd men enligt The Guardian har Ryssland hittills meddelat Khalifa Haftar att vapenembargot respekteras. Khalifa Haftar sade enligt Tass att han med rysk hjälp hoppas ”att utplåna terrorismen inom en nära framtid”.

Khalifa Haftars LNA är idag en av de viktigaste aktörerna i Libyen men här finns också ett dussintal starka milisgrupper som kontrollerar olika städer och delar av landet. De nära kontakterna med Ryssland gör att Maltas utrikesminister George Vella nu också varnar för Rysslands avsikter i Libyen.

– Det är mycket svårt att förutspå vad som kommer att hända men jag är orolig, sade George Vella. Vi vet alla att de ryska drömmarna alltid har handlat om att få militära baser i Medelhavet.

För närvarande har Ryssland en flottbas i Medelhavet; i Tartus i västra Syrien.

Krigsherren Khalifa Haftar har slagits på olika sidor i Libyen sedan 1969. Nu söker han ryskt stöd. Foto: Magharebia/Wikipedia

Det är dock inte bara Ryssland som odlar kontakter med Khalifa Haftar. Han stöds också av Egypten och Förenade arabemiraten. Under förra året väckte det stort uppseende när det avslöjades att franska specialförband skickats för att stödja LNA. Även brittiska specialsoldater fanns på plats.

Även USA har haft kontakter med Khalifa Haftar men det rapporterades under sensommaren 2016 att USA började tveka om samarbetet. Att några av de viktigaste aktörerna i Libyen har valt att fortsätta stödja LNA trots att de officiellt backar upp GNA, regeringen i Tripoli, visar på komplexiteten i den libyska konflikten.

Att Khalifa Haftar idag är en av de viktigaste aktörerna är också överraskande. Han är idag 73 år och deltog 1969 i överste Moammar Khadaffis kupp som störtade Libyens kung Idris. 1986 var han befälhavare för de libyska styrkorna i kriget mot Tchad men han tillfångatogs 1987 tillsammans med hundratals soldater. Khadaffi tog avstånd från fångarna och det innebar en brytning mellan Haftar och Khadaffi.

USA arrangerade att fångarna flögs till Zaire, nuvarande Demokratiska republiken Kongo. När Zaire beslöt att utvisa gruppen till Kenya arrangerade amerikanska CIA så att Haftar och 300 av soldaterna 1990 fick asyl i USA där Haftar fick amerikanskt medborgarskap. År 1996 åkte Haftar tillbaka till Libyen för att delta i ett misslyckat försök att störta Khadaffi.

När upproret i Libyen utbröt 2011 deltog Haftar i kampen mot Khadaffis regim där rebellerna fick stöd av Nato och av olika arabstater som använde ett FN-mandat om skydd för civilbefolkningen för att störta Khadaffi. Haftar återvände sedan till USA innan han 2014 återvände till Libyen och inledde kampen mot islamistiska miliser.

Under förra året lyckades också IS, Islamistiska staten, etablera sig på allvar i Libyen och tog kontroll över staden Sirte. Den 21 december meddelade USA att landets deltagande i kriget i Libyen var över sedan IS besegrats i Sirte och GNA-allierade styrkor tagit kontroll. USA uppgav enligt Deutsche Welle att 495 flyguppdrag hade genomförts mot IS sedan operationen inleddes den 1 augusti 2016.

Libyska rebeller jublar i Bani Walid i oktober 2011. Fem år efter att Khadaffis regim störtades tilltar sönderfallet i Libyen. Foto: Magharebia/Wikipedia

Respekten för mänskliga rättigheter i Libyen är mycket låg och när Human Rights Watch, HRW, den 12 januari presenterade sin årsrapport riktades hård kritik mot ICC, Internationella brottmålsdomstolen, för att inte nya undersökningar öppnats om krigsförbrytelser i Libyen. HRW anklagar olika milisgrupper som är allierade med GNA och Tobrukregeringen för övergrepp som begås med straffrihet.

– Övergrepp från väpnade grupper i Libyen har ohämmat pågått de senaste fem åren då krigsherrarna blivit starkare medan villkoren för vanliga civila fortsätter att försämras, sade Eric Goldstein, biträdande chef för HRW:s avdelning för Mellanöstern.

FN:s säkerhetsråd hänsköt vintern 2011 situationen i Libyen till ICC och tre åtal väcktes. Ingen av de tre åtalade har ställts inför rätta i Haag. Moammar Khadaffi mördades av rebeller hösten 2011.

Den tidigare säkerhetschefen Abdullah Senussi greps i Mauretanien 2012 och utlämnades till Libyen. ICC beslöt år 2013 att Libyen kunde hålla en rättegång mot Abdullah Senussi, vilket väckte kritik då rättssäkerheten ifrågasattes. I juli 2015 dömdes Abdullah Senussi tillsammans med åtta andra Khadaffi-anhängare till döden. Dödsdomarna måste bekräftas av Libyens högsta domstol innan de verkställs.

Det tredje av ICC:s åtal var mot Saif al-Islam, son till Moammar Khadaffi. Han var utbildad i London och hade goda kontakter med den brittiska kungafamiljen och Tony Blairs regering.

Libyen vägrade utlämna Saif al-Islam till ICC. Han tillfångatogs av milis i Zintan i november 2011. Vid en rättegång, som hölls via videolänk då milisen i Zintan vägrade att överlämna honom till myndigheterna, dömdes han i juli 2015 till döden. Sommaren 2016 förekom obekräftade uppgifter att dödsdomen mot Saif al-Islam hade upphävts och att han skulle vara på fri fot.

ICC:s chefsåklagare Fatou Bensouda meddelade i november 2016 att hon avser att under detta år inleda nya undersökningar i Libyen.

Ulf B Andersson
16 januari 2017

Läs också

Libya: Activist tortured and at risk of expulsion: Jabir Zain (Amnesty International 10 januari 2017)

Libya: Civilians trapped in Benghazi in desperate conditions as fighting encroaches (Amnesty International 30 september 2016)

Läs mer från Amnesty Press

Drömmen om Europa slutade på Tripolis gator (23 december 2014)

Libyen: Berbiska milisgrupper förbereder sig på krig (14 december 2014)

Libyska milisgrupper skapar och upprätthåller egna lagar (17 januari 2014)

Klartecken till Libyen från ICC (25 oktober 2013)

En annan bild av Libyenkriget (25 december 2012)

Det okända Libyen (27 november 2012)

”Minst 400 bolag står och knackar på dörren till det nya Libyen” (13 juni 2012)

Staden där alla straffades efter kriget (13 juni 2012)

MR-skolan: Kriget i Libyen är över (15 november 2011)

Bani Walid – vem bryr sig? (9 november 2011)

Ulf B Andersson
Amnesty Press