Kina använder piska och morot mot minoriteter

En uigurisk man i Kasghar i den oroliga provinsen Xinjiang. Foto: Gordon Ross/IPS

Nyligen dömdes den kände uiguriske dissidenten och ekonomiprofessorn Ilham Tohti till livstids fängelse i Kina. Fallet visar att den kinesiska regimen fortfarande är beredd att slå till hårt mot företrädare för etniska minoriteter - även om man på senare tid också har försökt sig på andra strategier för att minska spänningarna i landet. Det skriver Piero Sarmiento i en analys för nyhetsbyrån IPS.

I slutet av september dömdes den tidigare ekonomiprofessorn Ilham Tohti till livstids fängelse, efter att ha fällts för ”separatism”. Ilham Tohti har under större delen av sin karriär bott i Peking och han har blivit internationellt uppmärksammad för sina artiklar där han uppmanat till en ökad dialog mellan minoritetsbefolkningen uigurer och Kinas majoritetsbefolkning.

Genom sina texter har Ilham Tohti försökt att minska spänningarna mellan uigurerna och hankineserna, samtidigt som han kämpat för lokalbefolkningens rättigheter i den oroliga Xinjiangprovinsen.

Centralmakten har istället betraktat hans arbete som ett hot mot landets territoriella integritet. Ilham Tohtis anhängare menar att han med fredliga metoder varit en förkämpe för mänskliga rättigheter. Av myndigheterna har han dock bara betraktats som ytterligare en islamistisk extremist från Xinjiang.

På senare år har minoritetsbefolkningar i olika delar av Kina blivit allt mer högljudda, och både de fredliga demonstrationerna och det våldsamma inslagen har blivit allt fler. I landets västra regioner har separatister attackerat statliga byggnader och oskyldiga civila. Andra aktivister har istället engagerat sig i civil olydnad, samtidigt som många tibetaner i protest mot centralmakten valt att sätta eld på sig själva.

Många uigurer, tibetaner och andra underrepresenterade etniska grupper i Kina har länge upplevt sig som förtryckta av den kinesiska centralmakten.

Till en början valde regimen att enbart slå till hårt mot dessa ”separatistiska styrkor”. Denna hårda linje har dock bara skapat ytterligare missnöje, och med tiden har myndigheterna även försökt med alternativa metoder.

Den hårda linjen lever fortfarande vidare, men kommunistpartiet har även utvecklat en rad mer ”mjuka” strategier för att hantera etniska motsättningar. I dagsläget försöker de kinesiska ledarna arbeta parallellt med dessa metoder - där man beroende på förutsättningarna använder sig av antingen piska eller morot.

I Tibet är en överväldigande majoritet av befolkningen etniska tibetaner, medan en majoritet i Xinjiang är uigurer. Allt fler han-kineser, den största etniska gruppen i Kina, har dock bosatt sig i provinserna. Främst gäller det i Xinjiang, där han-kineserna nu nästan är lika många som uigurerna, och detta har lett till starka motsättningar.

I både Tibet och Xinjiang har lokalbefolkningarna sina egna språk, och båda folkgrupperna är generellt mer religiösa än han-kineserna. De allra flesta tibetaner är buddister, medan de allra flesta uigurer är muslimer.

Många uigurer och tibetaner anser sig inte själva vara kineser, och anser inte att deras provinser hör hemma i Kina. Uigurerna kallar istället sin egen region för Östturkestan, ett område som under 1932-1934 respektive 1944-1949 hade utropat självständighet.

Även om landets minoritetsbefolkningar inte omfattas av vissa lagar, däribland ettbarnspolitiken, så är den omfattande politiska kontrollen över deras provinser en stor källa till spänningar. Många uigurer menar att den kinesiska politiken innebär ett hot mot deras egen kulturella identitet och värdighet. I år har exempelvis de kinesiska myndigheterna begränsat uigurernas möjligheter att utöva den muslimska fastemånaden ramadan.

De flesta som sitter på de högsta politiska positionerna i Kina är han-kineser, vilket spätt på känslan bland andra etniska grupper av att vara marginaliserade.

Ett tragiskt exempel på de ökande spänningarna utspelade sig på en tågstation i Kunming i Tibets grannprovins Yunnan i mars förra året, då knivbeväpnade gärningsmän attackerade oskyldiga människor och dödade 29 personer. Enligt kinesiska myndigheter var det en uigurisk separatistgrupp som låg bakom terrordådet. Två månader senare dödades ytterligare 31 personer i samband med ett terrordåd i Xinjiangs provinshuvudstad Urumqi.

Protesterna i Tibet, varifrån det förekommit få rapporter om våldsdåd efter det uppror som bröt ut där 2008, har haft en annan karaktär. Det har bland annat förekommit fler än 120 fall där människor valt att tända eld på sig själva. Kommunistpartiet har lagt skulden för dessa händelser på tibetanernas andlige ledare Dalai Lama och myndigheterna har gripit många ”separatistiska revolutionärer” som klassats som förrädare.

Samtidigt har centralmakten försökt kväsa oroligheterna med andra metoder - bland annat genom att uppmuntra till äktenskap mellan personer från olika etniska bakgrunder. Det har bland annat genom jobberbjudanden och andra sociala och ekonomiska incitament. Trots detta har äktenskapen över de etniska gränserna förblivit få, även om de ökat något.

Samtidigt arbetar det kinesiska filmbolaget Shenzhen Qianheng med en kärleksfilm som utspelar sig på 1700-talet och där huvudpersonerna utgörs av en hankinesisk härskare och hans uiguriska maka. Filmskaparna, som själva är hankineser, hoppas att filmen ska bidra till att förbättra relationerna mellan de två etniska grupperna.

Lite talar dock för att dessa insatser ska kunna dämpa de spänningar som finns i landets provinser. För att lyckas med det måste de kinesiska ledarna troligtvis hantera de strukturella frågor som lett fram till misstro och ilska.

Kina är däremot inte berett att låta de geopolitiskt viktiga provinserna Xinjiang och Tibet att bryta sig ut. Den hårda domen mot Ilham Tohti och den hårdare kontroll som införts i de båda provinserna är tydliga bevis för att den kinesiska centralmakten med alla metoder tänker se till att landet hålls samman. Detta trots att dessa metoder riskerar att ytterligare fördjupa de pågående konflikterna.

Sharon Hom, ordförande för människorättsorganisationen Human Rights in China, menar att domen mot Ilham Tohti kan komma att bli kontraproduktiv.

– Istället för att uppmuntra förnuftiga och moderata personer som Ilham Tohti så kommer detta bara att ytterligare stärka spänningarna i regionen, säger hon.

Läs mer
China: Deplorable life sentence for Uighur academic (Amnesty 23 september)