Vals bland minnen

filmer | 2009-02-19

Waltz with Bashir
Manus och regi: Ari Folman

En inte helt verklighetstrogen gestaltning av krig.

Den 14 september 1982 mördades Libanons blivande president, Bashir Gemayel. Han var ledare för det kristna Falangistpartiet och allierad med Israel. Som svar ockuperar israeliska trupper, som redan gått in i Libanon några månader tidigare, västra Beirut. Trupperna omringar flyktinglägren Sabra och Shatila medan väpnade falangister går in och utför en massaker på civila palestinier i lägren. Hur många som mördades vet man inte, uppgifterna varierar från ungefär 300 till 2000.

Massakern väckte starka känslor i Israel och över hela världen. Kahan-kommissionen, som den israeliska regeringen tillsatte för att utreda massakern, kom fram till att israeliska trupper, även fast de inte själva utförde några mord, bar ett indirekt ansvar. Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon ansågs bära ett personligt ansvar för att han inte gjort tillräckligt för att stoppa falangisterna. Han tvingades avgå efter starka protester.

Många år senare sitter två män, filmens regissör Ari Folman och hans vän Boaz Rein-Buskila, i en bar. De var båda soldater i den israeliska armén under invasionen av Libanon. Boaz Rein-Buskila berättar om en mardröm han brukar ha. 26 skitläskiga hundar står utanför hans fönster och han vet att de är där för att döda honom.

Ari Folman undrar varför han inte minns kriget.

När Ari Folman frågar om vännen vet vad drömmen betyder svarar han att det är självklart att han vet det. Drömmen är, enligt Boaz Rein-Buskila, kopplad till ett specifikt uppdrag som han var med och utförde under invasionen av Libanon. När han sedan frågar Ari Folman om hans egna minnen från kriget så svarar regissören att han inte minns något, ”det finns inte i mitt system”.

Ari Folman minns knappt någonting från den perioden, men börjar nu att undra, både vad det var som hände och varför han inte minns det. Han reser runt och träffar folk som var med i kriget samtidigt, men grejen med minnet är att det är lite konstigt ibland, opålitligt liksom. Och sedan är krig väldigt konstigt det med.

Filmen är animerad och dessutom enormt stiliserad. Om det är kriget självt eller filmens sätt att gestalta det som gör att man upplever det hela som så surrealistiskt vet jag inte. För visst har jag sett filmer med ett drömlikt bildspråk men det var verkligen länge sedan som jag upplevde en så stark känsla av melankolisk absurditet när jag sett en film.

En man i havet som ligger på en naken jättekvinna som simmar ryggsim? Varför inte.

Historierna från kriget berättas ganska rakt men utifrån dessa så får man bevittna en rad ordentligt fantasifulla sekvenser som breder ut sig och spetsar till allting. Detta gör att man inte riktigt kan kalla det för en dokumentär, trots att berättelserna är sanna.

Man kan istället säga att Waltz with Bashir är en kommentar om kriget snarare än en skildring av det. Den handlar om saker som hände för över 25 år sedan och filmen tar sig alla möjliga friheter när den återskapar dem.

Bildspråket är tätt och nästan överväldigande och upplevelsen går inte riktigt att klassificera. Jag sitter faktiskt fortfarande och arbetar mig igenom intrycken från den här filmen. Den är inte direkt mättad med fakta kring kriget och dess orsaker utan lägger sig istället på en känslomässig nivå, så det är intuitionen som får styra.

Men det är Ari Folmans väg tillbaka till de minnen som kroppen värjt sig mot i alla dessa år som man minns allra mest.

I takt med att han får höra mer historier från kriget så börjar filmaren minnas saker. Mot slutet återstår det som hände vid lägren i Sabra och Shatila, de minnen som är allra svårast att komma åt. Minnen som han kanske inte vill komma åt överhuvudtaget.

Jasin Abdulssmed

filmer | 2009-02-19