Woody Allen tillbaka på Manhattan

Betyg: 4 AP-nummer

Whatever Works
Regi och manus: Woody Allen
Foto: Harry Savides
Medverkande skådespelare: Larry David, Evan Rachel Woods, Patricia Clarkson med flera

Eftersom vi talar Woody Allen här (en regissör med mycket hög produktionstakt) är den nya filmen alltså bättre än såväl Vicky Cristina Barcelona (2008), Cassandra’s Dream (2007) och den bedrövliga Scoop från 2006.

Larry David o__ch Evan Rachel Wood. Foto: Jessica Miglio

En annan god nyhet är också att Allen har valt att skippa Scarlett Johansson denna gång. Den kvinnliga huvudrollen görs istället av 21-åriga Eva Rachel Woods, som för övrigt nyligen spelade Mickey Rourkes dotter i The Wrestler.

Woods är klanderfri i rollen som den naivt snurriga Melody.
Innebörden i titeln Whatever Works kan beskrivas som en livsfilosofi i stil med begreppet ”If it ain’t broke – don’t fix it”. Att följa sin egen röst även om det innebär att gå utanför normen. Om det till exempel passar någon att leva ensam på en öde ö så ska man alltså göra det.

Den manlige huvudrollen porträtteras av 62-årige Larry David men var egentligen avsedd för en annan skådespelare vilket kan tyckas konstigt med tanke på hur perfekt rollen klär honom. Den som har sett Brooklynfödde David spela sig själv i den roliga tv-serien Simma lugnt, Larry (Curb Your Enthusiasm) håller nog med om att det knappast finns något bättre val för den vresige och sarkastiske karaktären Boris.

Boris är Whatever Works nav, det är runt honom allting kretsar. En före detta framstående fysiker som efter separationen med sin vackra hustru lämnat lyxlägenheten för ett mer spartanskt boende i en ruffig om än stor lägenhet.
Eftersom Boris både är intelligentare än de flesta i sin omgivning och samtidigt en benhård ateist, kan han inte annat än att se ner på allt och alla. En dag dyker den smått korkade Melody upp, en ung sydstatstjej på rymmen, som inte har någonstans att ta vägen. Boris, som är demokratiskt lagd i bemärkelsen att han är lika otrevlig mot alla, låter henne motvilligt flytta in. Det blir en kulturkrock som heter duga och som bitvis är mycket underhållande. Kanske allra mest när Boris förolämpar Melody utan att hon ens inser att hon blir förolämpad.

Evan Rachel Wood och Patricia Clarkson. Foto: Jessica Miglio

Betyder det här att filmen kan betecknas som gubbsjuk? Nja, det kan man nog inte riktigt säga. Boris härskarteknik är inte av det sexistiska slaget utan slår lika hårt mot alla, oavsett kön. Men visst kan vän av ordning förfasas över att Woody Allen (som sedan 1997 är gift med sin tidigare frus adoptivdotter) återigen föser ihop en ung, snygg, kvinnlig skådespelerska med en inte lika snygg och betydligt äldre man.

Och även om handlingen den här gången kanske inte känns helt trovärdig i alla situationer är det hur som helst kul att följa samspelet mellan huvudrollsinnehavarna, vilket inte har varit fallet de gånger Scarlett Johansson dykt upp i Allens filmer. Hon har då mest fungerat som ett hett namn att pryda rollistan med.

En underbar biroll görs också av Patricia Clarkson (hon medverkade även i Vicky Cristina Barcelona) som spelar Melodys mamma Marietta. Marietta blir milt uttryckt inte särskilt imponerad när hon upptäcker vem hennes dotter bor hos och Boris naturligt otrevliga sätt gör henne inte direkt mer imponerad, om man säger så. Men successivt genomgår Marietta en högst intressant förvandling från konservativ sydstatsmamma till cool New York-konstnärinna. När sedan Melodys far dyker upp (spelad av Ed Begley Jr.) händer det också oväntade saker.

Larry Davis har utöver Simma lugnt, Larry inte gjort särskilt många roller utan är mest känd som en skicklig manusförfattare och medskapare av tv-serien Seinfeld. Han har dock medverkat i två tidigare Allenfilmer: Radio Days (1987) och New York Stories (1989).

Woody Allen har inte filmat i USA på flera år men är nu alltså tillbaka igen på mammas gata på Manhattan i New York. Och de autentiska miljöerna och dialogerna är som alltid av bästa märke när Allen står för såväl manus som regi. Reptilsnabba cyniska kommentarer haglar och lägenheterna som folk bor i ser ut som riktiga lägenheter där människor faktiskt skulle kunna bo. Whatever Works är med andra ord en klassisk Woody Allenfilm.

För att sammanfatta det hela. Gubbsjukt? – Nja. Kul och bra? – Ja!

Av: Fredrik Mattsson