Många starka politiska kort på årets filmfestival i Stockholm

Amnesty Press guidar er i filmdjungeln och presenterar några riktiga pärlor. Inte minst prisvinnande ”Sin Nombre” och den uppmärksammade svenska filmen ”Metropia”.

Först och främst det bästa: Sin Nombre är en anmärkningsvärd debut av den nordamerikanske, med svenskt-japanskt påbrå och NYC-utbildade regissören Cary Joji Fukunaga. Han har gjort en film om ”den amerikanska drömmen” i kollision med de gäng som startade i Los Angeles, men spred sig till El Salvador och sedermera de andra centralamerikanska länderna i samband med haffningar i och deporteringar från USA. Det är Maras 18 mot Mara Salvatrucha (M18 mot MS-13, numren symboliserar gatorna, territorierna i L.A.) och det är överlag lysande, lågmälda men mycket närvarande skådespelarinsatser av de många amatörerna i rollbesättningen.

Fukunaga borde få årets mångfaldsutmärkelse och inte bara det, utan även Bronshästen för bästa film, den har ren mottagit två Sundance-utmärkelser. (Filmen fick istället pris för bästa regidebut, bästa manliga skådespelare och det internationella filmkritikerpriset). Sin Nombre bör snart komma upp på svenska biografer så att alla får chansen att se denna gripande historia som utspelar sig på så många plan: erotik, platonsk kärlek, samhällskritik, gängstrider, flyktingpolitik, studier i sociologi och antropologi.

Sin Nombre kammade hem tre tunga priser på Stockholms filmfestival, den 18-29 november 2009.

En annan stor film – i dubbel bemärkelse, den är hela 138 minuter lång och tog två år att färdigställa – är belgiske Jaco van Dormaels tolkning av Robert Frosts klassiska poem The Road Not Taken – ”Mr Nobody”. Mr Nobody är Nemo (som betyder ”ingen” på latin), med en som vanligt habil Jared Leto i huvudrollen som den unge likaväl som den 117-årige Nemo (vi får se Nemo i tolv olika faser i livet). I grova drag handlar den om vilken avgörande skillnad för livet och framtiden varje litet vägval utgör. Filmen hoppar mellan kontinenterna och decennierna på ett sätt som vanligtvis bara går hem i romaner men här köper man, nästan, hela paketet! Den är lite som en av dessa populärvetenskapliga ”brief history of everything” och således ganska svårförklarad på några få rader fast desto lättare att uppmana folk att se. Det är dock ytterst tveksamt om en film som denna går upp på svenska biografer.

A propos poesi: Nya zeeländska Jane Campions (som även regisserat ”En ängel vid mitt bord” och ”Pianot”) senaste film är en vagt biografisk historia om kärleken mellan den högromantiske poeten John Keats och dennes granne, elev, värd, etc Fanny Browne. Den utspelar sig på den engelska landsbygden under 1800-talets början. Denna bitterljuva kärlekshistoria gav upphov till Keats dikt Bright Star, vilket också är filmens titel och kan karaktärisera den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Abbie Cornish, en stjärna i vardande. Lika vacker som sonetten är filmen och fotografiet, dess avslutande tvåradingen lyder:

Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever--or else swoon to death.

I avdelningen dåliga föräldrar och i vissa fall människor som inte borde ha fått barn, sticker Andrea Arnolds (vars debutfilm, ”Red Road”, väckte en hel del uppmärksamhet) film ”Fish Tank” ut. Det är en ”coming-of-age”, utvecklingshistoria som utspelar sig i betongen i Sussex, i östra London. Med en frånvarande farsa och dålig morsa står 15-åriga Mia (en klockren tillika ursinnig Katie Jarvis) ensam på jorden. Dansen blir hennes asyl. Hon tränar stenhårt till Nas’ Life’s a bitch (and then you die) varje dag inför en dansaudition, men vuxenvärlden sviker henne, gång på gång. Noterbart är att Arnold ”castade” Jarvis på en tågstation då hon stod på ena perrongen och råskällde på pojkvännen som stod på den andra. Den filmen utgör det allvarligaste hotet mot Sin Nombre som bästa film. En film Ken Loach skulle var stolt över att ha gjort. Men så fick den också årets jurypris i Cannes och kommer garanterat snart till en bio nära dig.

Miss Kicki med Pernilla August i huvudrollen utspelar sig både i Sverige och i Taiwan.

Miss Kicki är en nedtonad, lätt bedagad och i vissa fall förfulad Pernilla August (som här spelar morsa bra mycket mer övertygande än när hon var Anakin Skywalkers dito). Filmen, med samma namn, regisseras av norsk-taiwanesiske Håkon Liu, som är utbildad i Göteborg. Den utspelar sig dels i Sverige men mest i Taiwan och det händer mycket på vägen – svek, bråk, besvikelse, vilsenhet, ja, till och med kidnappning – innan Kicki och hennes tonårige son (bra spelad av Ludwig Palmell) hittar tillbaka till varandra.

Den helnorska filmen ”Sammen” (i regi av Matias Armand Jordal) måste också nämnas härvidlag, för maken till ansvars- och rentav värdelös fader har inte skådats sen i ”Ett päron till farsa” (som ju åtminstone ville väl) dagar, vilket är mer än man kan säga om huvudrollsinnehavaren. Om filmen går upp på bio torde det vara obligatorisk visning för nyblivna pappor för att undvika alla de barnövergrepp, mest omedvetna, som sker i den.

Avdelningen mörka dystopier eller det går åt helvete-filmer. En dystopi (även kallad anti-utopi eller kakotopi) är en negativ samhällsvision, vilket är motsatsen till utopin, som bäst kan förklaras med ”vad andra felaktigt tror är bra för en”. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος som sammansatt betyder ’dålig plats’.”

”The Cove” är en dokumentär av den kände naturfotografen Louie Psihoyos som handlar om den delfinindustri som Japan hänger sig åt dels för att fånga in och sälja delfiner till olika vattenparker världen över där delfinerna skall göra konster inför publik, dels för att slakta, filéa och sälja köttet som falskeligen val eller tonfisk. Filmen handlar mest om delfinrättskämpen Ric O’Barry (som tidigare var en stor del av industrin, så som delfinskötare och filmmakare) och hans kamp för fria delfiner. Men den är upplagd som en äventyrsberättelse och spännande som få, efteråt vill man garanterat bojkotta alla zoon och vattenparker.

Tarik Saleh väcker känslor med sin animerad science fiction Metropia. Huvudrollen innehas av Roger från Stockholmsförorten Farsta som upptäcker att han lever i ett samhälle där alla medborgare ständigt övervakas.

Omtalade ”Metropia” är ett samarbete i dess rätta bemärkelse. Med Stig Larssons manus, Krister Linders stämningsfulla musik, Johan Söderbergs säregna klippning och självfallet Tarik Salehs regi blir den animerade filmen en omtumlande upplevelse. Den handlar mycket om lillebrors kamp mot storebror, den enskilde medborgaren mot diktaturen, en ”1984” eller ”Fahrenheit 451” för 2000-talet; där huvudpersonen i början hänger sig åt civil olydnad genom att cykla mil efter mil i ösregnet om kvällarna, för att sedermera ta sig an övermakten. Men den riktigt otäcka dystopin är inte animerad, den lever vi själva i, som Tarik Saleh säger, när svenska kommuner vägrar ta emot barn från krigsområden.

En annan animerad framtidsdystopi är ”9”, som symboliserar de få överlevande post-apokalypsen. Om Metropia vänder sig till vuxna fungerar 9 bättre som en barnäventyrsfilm, med ett tungt budskap men tunt innehåll, och inte för inte står Tim Burton bakom den som producent.

Avdelningen upp till kamp eller ge för fan aldrig upp: ”Vincere” (”vinna” på italienska) av åldersmannen Marco Bellocchio handlar om Mussolinis äkta barn som han förnekar och hur hans mor bokstavligen talat går in i väggen (läs: mentalsjukhuset/fängelset) för att försvara detta faktum. Filmen är helt i italiensk storfilmsanda, i en Viscontis, de Sicas, Rosselinis tradition. Mycket storslagen, med andra ord, och med bra rollprestationer rakt av.

"Soundtrack for a revolution" är en dokumentär av Bill Guttentag som varvar intervjuer med gamla medborgarrättskämpar, arkivbilder från frihetskampen nere i södern och slutligen upp till Lincolnmonumentet i D.C. och kongressen, med nyinspelningar (bl.a. The Roots, Joss Stone, John Legend och Wyclef Jean) av kampsånger och spirituals. De sångerna som sjöngs under marscherna, sit-ins, demonstrationerna och inte minst i häktena och fängelserna och som höll modet uppe. Vi har kanske sett det förut, men det tåls att ses igen och igen. Eller, som Guttentag själv säger, denna så viktiga del av USA:s historia är på väg att falla i glömska, åtminstone i hemlandet.

Sist men definitivt inte minst: ”To shoot an Elephant” av Mohammad Rujailah (välkänd fixare till journalister i Gaza) och Alberto Acre (mottagare av Anna Lindhs journalistpris i år). Med skakig handkamera och DVD-kornig bild ger den ett ögonblickligt dokument av belägringen av Gaza 2008, det nya Nakba (Al-Nakba, ”Den stora katastrofen”, den palestinska benämningen på 1948 års arab-israeliska krig som innebar fördrivningen). Där den israeliska armén i operation gjutet bly beskjuter allt och alla, allt ifrån FN-skolor och FN-lager till ambulanser och sjukhus, och vi blir till och med vittnen till hur en krypskytt prickar benen på den sjukvårdspersonal som söker plocka upp en sårad eller mördad palestinier på båren. Det är extremt uppslitande bilder från det utrustnings- och medicinmässigt undermåliga sjukhuset där barn dör framför kameralinsens och därmed även betraktarens öga. Detta är säkerligen den minst tekniskt drivna filmen på festivalen men den är sannerligen den mest såväl uppriktiga som ”riktiga”.

Rikard Rehnbergh