Stark film av Ken Loach om kriget i Irak

filmer | 2011-03-17

Mark Womack som Fergus (till höger) i Bagdad.



Film: Route Irish
Regissör: Ken Loach
Med: Mark Womack, Andrea Lowe, Ken Bishop
Storbritannien, 2010

I ”Route Irish” skildrar Ken Loach kriget i Irak. Det är skarp kritik mot privata säkerhetsföretag och  användandet av skendränkning som förhörsmetod.

I krig finns inga segrare, bara förlorare, menade Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain redan i slutet av 1930-talet. Visa ord, trots att Chamberlain kan kritiseras för mycket så kunde inget vara mer sant i den brittiske samhällskritikern Ken Loachs nya film Route Irish om Storbritanniens medverkan i Irakkriget drygt 70 år senare.

Fergus (Mark Womack) är nyligen hemkommen från tjänstgöring som kontraktsanställd i Irak för ett större brittiskt säkerhetsföretag. Hans bäste vän Frankie (John Bishop) som arbetat för samma företag har just omkommit i ett bakhåll längs Route Irish, motorvägen från Bagdads flygplats in till stadens Green Zone, känd som den farligaste vägen i världen. Men det är oklart vad som egentligen hände när Frankie dog och Fergus låter sig inte nöja med de förklaringar han får av cheferna på säkerhetsföretaget. I jakten på svar tar det inte lång tid innan han har kommit något större på spåret.

Fergus vänder sig till Frankies flickvän Rachel (Andrea Lowe), den enda länken till Frankie han har kvar. Via Fergus berättelse för henne om vardagen som legosoldat i Irak får vi en ohygglig inblick i krigets fasor för både den irakiska civilbefolkningen och de brittiska soldaterna. Hans ord varvas med verklighetstrogna bilder från strider och soldaternas intrång i hus där de terroriserar civila.

I början av filmen är det lätt att tro att Route Irish enkelspårigt söker utmåla alla britter och amerikaner som skurkar. Men så enkelt gör det inte Loach för sig. Visserligen är filmen uppenbart kritisk mot Irakkriget men Loach nyanserar bilden genom att skickligt vrida och vända på händelserna så att det mönster som träder fram inte blir svartvitt. Loach visar till exempel en sorts lojalitet med soldaterna, det är inte dem han är arg på. I en stark scen får en skakad Rachel se en film som visar oskyldiga irakiska barn bli dödade av Frankies team i Irak. Efteråt förklarar Fergus för henne hur soldaterna under en bråkdels sekund tvingas fatta beslut om att skjuta eller inte då de upplever sig vara hotade. Överlevnad förvandlas till en fråga om ”vi eller dom” och han får henne motvilligt att förstå att det då inte alltid är så lätt att se skillnad på en unge som viftar med en mobiltelefon och en som viftar med ett gevär...

Men i nästa ögonblick svänger Loach runt perspektivet. I sitt sökande efter sanningen om Frankies död tar Fergus hjälp av en exilirakier. När irakiern undrar om Fergus bara bryr sig om händelserna i Irak eftersom han vill veta vad som hänt med en enda brittisk man, får Fergus bråttom att försvara sig med att han visst bryr sig om irakiernas öde. Som västerlänning i publiken börjar jag skruva på mig lite i min bekväma biostol när jag tänker på hur lätt mina ögonen tårades när jag fick se Frankies anhöriga sörja hans död och hur svårt det är att greppa att samma sak händer så många civila irakiska familjer dagligen. Mina tankar vandrar osökt iväg till tidningsrubrikerna när två svenska officerare dödades i Afghanistan förra året medan bomber i Bagdad med mängder av dödsoffer numer endast föranleder en notis i marginalen på våra största dagstidningar.
Route Irish belyser konsekvenserna av att privata säkerhetsföretag mer eller mindre tillåts verka i ett laglöst vakuum där krigslagar och regler om mänskliga rättigheter sätts ur spel. Loach aktualiserar vikten av att stärka företags ansvarsskyldighet i en värld där staterna inte längre sitter på våldsmonopolet.

Rachel (Andrea Lowe) förlorar sin pojkvän i Irak.

Trots att svidande kritik riktas mot de privata säkerhetsföretagen – vars existens kräver vinst i form av att krig upprätthålls och i förlängningen därmed att blod spills – ges inga enkla svar. Huvudpersonen framställs inte heller som någon ängel i det godas tjänst. Tvärtom hakar Loach i den i Storbritannien och USA brinnande aktuella debatten om huruvida skendränkning är att betrakta som tortyr eller inte, när han låter Fergus skendränka en man i en brutal scen där kameran inte väjer en millimeter.
Innan han sätter igång citerar Fergus den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s paroll ”no blood, no foul”, det vill säga, gör vad du vill så länge inget blod spills. Sedan ger sig inte Fergus förrän han får det svar han söker, ett svar som senare visar sig vara den enda utväg den torterade mannen såg för att rädda sitt liv. Att skendränkning är just tortyr kan förhoppningsvis inte någon betvivla efter att ha sett denna scen.

När till slut sanningen om vad som hände hans bästa vän uppdagas, får Fergus får ett smärtsamt uppvaknande. Men vid det laget är han så nedbruten att ett tragiskt slut för alla inblandade är det enda som återstår. På så sätt lyckas Loach med hjälp av Fergus personliga historia skapa en allegori över Storbritanniens deltagande i Irakkriget. Hans uppvaknande kan liknas vid britternas både ett och två uppvaknanden. Dels när det framkom att Irak inte hade några massförstörelsevapen och dels nu när USA:s förre president George W Bush i sina memoarer försvarar skendränkning som en  auktoriserad metod vid förhör av misstänkta terrorister.

Fergus kamp i kölvattnet av Frankies död kommer sålunda framför allt att symbolisera ett Storbritannien som ytterligare ett av krigets offer. Route Irish visar skoningslöst hur skrämmande aktuella Neville Chamberlains ord fortfarande är – ”vilken sida som än utropar sig till segraren i ett krig så finns det inga segrare, bara förlorare”.

Hannah Laustiola

Läs också:

Mästerlig Ken Loach-film
Amnesty Press recenserar ”It’s a free world” av Ken Loach  21 augusti 2008

filmer | 2011-03-17