Den smutsiga politiken

filmer | 2011-11-04

George Clooney som guvernör Mike Morris.
Stillbildsfoto: Saeed Adyani

Film: Maktens män (The Ides of March )
Regi: George Clooney
Skådespelare :George Clooney, Ryan Gosling ,Paul Giamatti, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood.
Manus: George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon.
Land: USA, 2011

”Maktens män”, George Clooneys senaste film, är en utredning av spelet bakom kulisserna inför en nomineringskampanj till den demokratiska presidentkandidatposten. Det är spännande och smutsigt när vi följer presidentens presstalesman Stephen Meyers arbete för att få sin kandidat guvernör Morris nominerad till kandidatposten.

Jag har lite svårt att förhålla mig till amerikansk politik. Min bild av amerikansk politik kan sammanfattas lite kort med att jag tror att alla fuskar. Inga undantag, och allra mest fuskar republikanska politiker. Alla arbetar för att få egna och personliga fördelar och ingen bryr sig om politik. Det finns bara karriärister och inga idealister, och finns det mot förmodan någon idealist sållas de snabbt bort när någon syndabock måste offras eller så förvandlas idealisterna till karriärister när de inser att man måste kliva på lik för att komma fram. Så ser det ut i min värld.

Borgmästare och kongressledamöter ser hellre att poliser sätter dit unga småbrottslingar som langar crack än sätter dit de verkliga ledarna för de stora brottssyndikaten. Många åtal mot cracklangare får uppklarningsstatistiken att se bättre ut inför kommande borgmästarval än ett åtal mot någon enstaka verkligt ful fisk. Det har jag lärt mig från teveserien The wire.
Och om man bara har rätt kontakter och tillräckligt mycket pengar så spelar det ingen roll hur lagarna är skrivna, man kan fortfarande vinna alla val och rättegångar. Det har jag lärt mig från en annan teveserie, Boston legal.

Min bild av amerikansk politik kommer överhuvudtaget inte så mycket från massmedia och rapportering utan kommer betydligt oftare från olika filmer och teveserier. George Clooneys fjärde film Maktens Män vill påminna mig om att politik fortfarande är ett smutsigt spel.

Maktens män handlar om guvernör Mike Morris (George Clooney) kamp för att bli demokraternas presidentkandidat. Morris är en otrolig kandidat. Han är nämligen varken uttalat kristen, abortmotståndare eller dödsstraffförespråkare. Och dessutom verkar han vara helt immun mot både kohandel och kompromisser av sina ideal. Men det ska visa sig att det inte är dessa frågor, utan en helt annan, som i slutändan är den avgörande för om Morris kan bli demokraternas kandidat till presidentposten eller inte.
Guvenörens presstalesman Stephen Meyers, spelad av Ryan Gosling, har tidigare varit en typisk karriärist. Men Morris engagerade och entusiasmerande retorik har fått Meyers att bli övertygad om att en verklig förändring av politiken faktiskt skulle kunna vara möjlig med Morris vid rodren. Meyers huvudantagonist, den andra presidentkandidatens kampanjledare Tom Duffy är en härligt genomcynisk, trött och luttrad karaktär som är mycket fint spelad av Paul Giamatti.

– Den enda skillnaden om han (Morris) väljs är att du flyttar till Washington istället för till en konsultbyrå, det är den enda skillnaden. För vanliga människor som går upp till jobbet och försöker få sina inkomster och utgifter att gå ihop så kommer det inte att spela någon roll alls. Det här brukade du också veta.

Så säger Duffy till Meyers och sammanfattar både sin egen karaktär och filmens tema.

Evan Rachel Wood som praktikanten Molly Stearns.
Stillbildsfoto: Saeed Adyani

Det blir lätt att dra kopplingar till USAs senaste presidentval och Barack Obama. I ett politiskt klimat som är genomsyrat av korruption och egen intressen hur visionär och idealistisk kan man då egentligen vara? Vad händer med visionären när han eller hon tvingas att anpassa sig till den krassa politiska och samhälleliga verkligheten? Alla tvingas nämligen till anpassning, så även Obama, och efter alla kompromisser och politisk kohandel; hur mycket finns det kvar då av idealisten och visionären? Vad blir det kvar av ”Yes, we can!” och ”Change we can believe in” när orden ska flytta in i Vita huset ?

På ett sätt är det befriande att kandidaten inte är svart trots att Clooney helt uppenbart kommenterar valet av Obama som president och den debatten som följde efter valet. Inte för att det inte var en central fråga i presidentvalet utan för att det i så fall hade varit ytterligare en fråga som hade kunnat ställas ovan: kan man bli president i USA om man inte är vit? Och det är förmodligen en så pass stor fråga att den skulle kräva sin egna film. Clooney vill sätta fokus på en helt annan fråga, men som kanske även i valet av Obama egentligen var den centrala: Kan man vara president i USA och fortfarande vara idealist och visionär?

Det är mannen med idealen mot systemet och byråkratin och det verkar också vara ett tema som Clooney gillar att återkomma till. Oavsett om det handlar om politisk pajkastning och vinstintressen som i Good night and good luck eller om någon som vill driva ett amerikanskt fotbollslag men hindras av mossig byråkrati som I spel och kärlek.

Maktens Män är skickligt utförd och har en mycket intressant vändpunkt. Den är spännande och jag blir drabbad, dessutom känns det som att den ställer frågor som både är väldigt aktuella och samtida. Men samtidigt är det något med filmer som stryker mig alltför mycket medhårs. Kanske är det så att amerikansk politik verkligen är precis så här mörk och korrumperad men filmer som istället utmanar min världsbild och mina fördomar har alltid en tendens att stanna kvar lite längre.

Johan Midtsian

j_midtsian@hotmail.com

filmer | 2011-11-04