Laurence Anyways - En vacker film som kommer nära

Melvil Poupaud och Suzanne Clément i en laddad scen.

Titel: Laurence Anyways
Land: Kanada, Frankrike
Regi & Manus: Xavier Dolan
Skådespelare: Melvil Poupaud, Suzanne Clément, Nathalie Baye
Speltid: 169 minuter
Premiärdatum: 21 September 2012

Laurence har för första gången dykt upp på sin arbetsplats i kvinnokläder och smink. En äldre grå kollega står bredvid Laurence i matsalskön och frågar viskande:”Är det en revolt?” Svar: ”Nej det är en revolution”.

Året är 1989 och Laurence Alia, poet och gymnasielärare, lever i ett intensivt förhållande med flickvännen Fred, tv-producent med stort rött hår och färgsprakade personlighet. Fred och Laurence är oskiljaktiga, de har som en egen värld och ett eget språk, de röker gräs och skrattar i bilen när det regnar utanför och sedan dansar de på klubbar i slow motion i stiliserat ljus från färgade lampor. Men lyckan fastnar i halsen när Lawrence på sin 30-årsdag inte orkar längre utan avslöjar hemligheten han har hållit inom sig hela sitt liv; egentligen har han alltid känt sig som en kvinna och nu vill han ta steget. Laurences beslut förändrar inte bara relationen med Fred utan påverkar också relationerna mellan karaktärerna och deras liv och livsvillkor.

Fotot i filmen är inte bara vackert utan även genomtänkt och funktionellt. Istället för att bara registrera händelseförloppet och förmedla handlingen genom skådespelarinsatserna så bjuder den nästan in publiken i filmen. De många närbilderna på människors ansikten och ögonen som allvarligt och intensivt tittar in i kameran gör att det ibland är svårt att avgöra vem som är betraktad och vem som är betraktaren. Det är som att den fjärde väggen är upplöst och du är deltagare lika mycket som betraktare.

Valet av scener är också intressant, som regel snarare än undantag så har själva händelserna i filmen utelämnats och vi får komma in precis före eller efter att något sker. I den mån vi får se själva händelsen så tonas den ner till förmån för reaktionerna och känslorna som får fritt spelrum och porträtteras ingående. När det brister för Laurences flickvän under ett restaurangbesök och hon börjar kasta porslin omkring sig och med ett desperat ursinne börjar skrika åt en servitris en lördagsförmiddag så känner jag hur jag blir lite glansig i ögonen. Fotot på hennes ansikte fångar alla nyanser av sorg och vrede.

Detta är en välproducerad film med vackert foto, smarta klipp, fantastiskt skådespeleri och välskriven dialog men filmen är också nästan tre timmar lång och frågan är om Xavier Dolan inte borde ha dödat vissa darlings.

Lisa Silver

Melvil Poupaud och Nathalie Baye.