”Av allt oviktigt är fotboll det viktigaste” – lästips inför EM-festen

Den 11 juni inleds en månadslång fotbollsfest när EM för herrar spelas runt om i europeiska städer. I väntan på nya coronalarm bland spelarna och matchresultat rekommenderar Mats Engman läsning av två böcker av statsvetaren Ekim Çağlar som undersöker relationen mellan fotboll och samhälle.

böcker | 2021-06-09
Av: Mats Engman

Foto: Leopard förlag

Bok: Fotboll i krig och fred
Författare: Ekim Çağlar
Förlag: Fri Tanke

Bok: Propagandafotboll
Författare: Ekim Çağlar
Förlag: Leopard

Den moderna fotbollssporten skapades i England under andra halvan av 1800-talet och har sedan dess blivit en massrörelse i världens alla hörn. Fotboll är idag en av de mest globaliserade företeelser som finns. De största fotbollsklubbarna omsätter miljardbelopp och utgör några av planetens mest välkända varumärken och symboler. Eller för att citera den nederländske fotbollsjournalisten Simon Kuper:

Sett till hela jordens befolkning är det fler som vet att Manchester United är en fotbollsklubb än att Manchester är en stad.

När det kommer till att beskriva fotbollens betydelse är det möjligen den legendariske Liverpooltränaren Bill Shanklys ord som blivit mest bevingade:

Vissa säger att fotboll är en fråga om liv och död. Jag kan försäkra er om att det är mycket viktigare än så.

Även påven Johannes Paulus II uttryckte sig i samma riktning, om än i lite mer nyanserade ordalag:

Av allt oviktigt är fotboll det viktigaste.

Men vad är det då som gör att fotboll påverkar så oerhört många lokalt, nationellt och internationellt...?

Det enklaste svaret på frågan är att fotboll som ingen annan global sport är länkad till samhälle, identitet och politik. Det som på ytan ser ut som ett spel mellan lag i olikfärgade tröjor rymmer oändligt många fler aspekter för den som förstår kontexten – politisk klasskamp, religiösa och etniska motsättningar, regional frigörelse, putsande av nationell fasad eller självbild och mycket mycket annat.

Ekim Çaglar är statsvetare och frilansskribent. Han har bland annat skrivit för den norska fotbollstidskriften Josimar och TV4:s Fotbollskanalen, samt medverkat i ett antal program i Sveriges Radio.

Ekim Çaglar är statsvetare och frilansskribent. Han har bland annat skrivit för den norska fotbollstidskriften Josimar och TV4:s Fotbollskanalen, samt medverkat i ett antal program i Sveriges Radio. Foto: Christer Sturmark

En av dem som undersökt relationen mellan fotboll och samhälle är statsvetaren Ekim Çağlar, som publicerat två böcker i ämnet: Propagandafotboll (Leopard förlag, 2017) och Fotboll i krig och fred (Fri Tanke, 2020).

Möjligen förtjänar hans böcker att recenseras var för sig, men med samma tema, stil och inriktning väljer jag den här gången att sammanfatta dem i samma text.

Formatet för böckerna skiljer sig en aning. Propagandafotboll inleds med en generell reflektion kring fotboll och politik, följd av fördjupande kapitel med regionala/nationella nedslag i Europa, Sydamerika och författarens två hemländer Sverige och Turkiet.

Foto: Fri Tanke

I slutet av varje kapitel porträtteras en rad spelare och tränare som vädrat politiska ståndpunkter. Även författaren Albert Camus och den algeriske presidenten Ahmed Ben Bella (båda fotbollsspelare under sin ungdom, om än på relativt blygsam nivå) föräras utrymme för att ge sin syn på fotboll.

I Fotboll i krig och fred har de beskrivande delarna fått större utrymme, och personporträtten är betydligt färre. Det är en klok prioritering.

Boken tar upp ämnen som nationalism och ”nationalkaraktär”, politisk förföljelse och opposition, rasism, diskriminering, jämställdhet och integration. Några teman och exempel från ”Propagandafotboll” återkommer - böckerna överlappar varandra i viss utsträckning. I mitt tycke är ”Fotboll i krig och fred” den bättre och mer genomarbetade av Çağlars alster, och den jag skulle rekommendera till dig som tycker att en fotbollsbok får vara nog även under ett mästerskapsår.

Den som läst en del om fotboll kommer ha mycket att nicka igenkännande åt. Här finns den hetsiga rivaliteten i Glasgow mellan det protestantiska Rangers och det katolska Celtic. Självklart får vi ta del av det så kallade ”fotbollskriget” 1969, då Honduras och El Salvador ryckte ut i fullskaligt militärt krig under fyra dygn efter en VM-kvalmatch.

De katalanska och baskiska fotbollsklubbarnas ställningstaganden för regional självständighet och kaoset på Maksimir-stadion i Kroatiens huvudstad Zagreb 1990, som kom att utgöra upptrappning mot ett förödande krig i Jugoslavien, är andra välbekanta exempel.

Dinamo Zagreb och Röda stjärnan Belgrad möts i Kroatiens huvudstad Zagreb 13 maj 1990. Matchen slutar i kaos.

Dinamo Zagreb och Röda stjärnan Belgrad möts i Kroatiens huvudstad Zagreb 13 maj 1990. Matchen slutar i kaos. Foto: Elvanec

Men även de som plöjt någon hyllmeter fotbollslitteratur lär hitta mycket nytt att läsa om. För egen del uppskattar jag särskilt de många exemplen från Çağlars födelseland Turkiet (som inte är det mest omskrivna i fotbollssammanhang) där fotbollen ständigt – både i tid av demokrati och diktatur – varit en arena för etniska motsättningar, politiska ingripanden och propaganda.

I Sverige har fotbollsförbundet under lång tid kämpat med sin möjligen sympatiska, men ack så verklighetsfrånvända, princip om att ”fotboll och politik inte hör ihop”. Det är en minst sagt knepig uppgift, och leder med jämna mellanrum till att fotbollssporten framstår som ryggradslös eller direkt löjlig.

År 2006 tvingades den stackars assisterande förbundskaptenen Roland Andersson nästan slå knut på sig själv när han fick frågor om att kvinnor inte tilläts på den arena där Sverige skulle träningsspela i Saudiarabien. Slutsatsen ”man får ta seden dit man kommer” kanske låg i linje med förbundets principer, men var för den skull långt ifrån imponerande.

Tre år senare bötfälldes Örgryte IS av förbundet för en banderoll till stöd för samvetsfången Dawit Isaak (böterna drogs tillbaka efter överklagande).

 Dalkurds stöd till staden Kobane som hösten 2014 anfölls av IS gav eko i många länder.

Dalkurds stöd till staden Kobane som hösten 2014 anfölls av IS gav eko i många länder. Foto: Rojnama

Den som läser Çağlars böcker får dock många exempel på när svensk fotboll haft både politisk betydelse och riktning, till exempel hur fotbollen bidrar till integration, hur Borlängeklubben Dalkurd fungerade som megafon när den kurdiska staden Kobane i norra Syrien attackerades av IS hösten 2014 eller när spelare som Pia Sundhage, Lotta Schelin och Kosovare Asllani gjort sina röster hörda i frågor som rör jämställdhet eller andra politiska spörsmål.

De två böckerna har många förtjänster. Det är uppenbart att Çağlar kan sin fotboll, och dess betydelse för människor och samhälle. Texten är välskriven och intressant, men relativt stram jämförd med annan fotbollslitteratur.

Det är uppenbart – och förståeligt – att Çağlar väljer att falla tillbaka på sin akademiska bakgrund. Hans strävan efter objektivitet är tydlig, och för den som skulle betvivla någon faktauppgift finns en gedigen källförteckning att ta del av. Men här finns också ett litet problem. Samtidigt som texten är oklanderlig i sin beskrivning av vad som hänt, som sagts och gjorts, så saknar den i många fall den fördjupning och förklaring som ett journalistiskt perspektiv kan tillföra.

Çağlar återger ofta vad som sagts i intervjuer, men har inte själv samtalat med dem han skriver om. Ett exempel är historien om den grekiske talangen Giorgios Katidis, som ödelade sin karriär när han firade ett mål genom att göra Hitlerhälsning inför en förbryllad (och långt ifrån nazistsympatiserande) hemmapublik i Aten. Men var han en förhärdad nazist eller en vanlig jubelidiot som ville ”hälsa till en kompis” (hans egen förklaring)...? Den, och många andra liknande frågor, får vi inte några nya eller tydligare svar på.

Salvadoranska soldater patrullerar gränsen mot Honduras under fotbollskriget 1969.

Salvadoranska soldater patrullerar gränsen mot Honduras under fotbollskriget 1969. Foto: Cantinflash/Wikimedia

Det är tydligt att Çağlar vänder sig till en målgrupp som är van att läsa om fotboll. Ofta refererar texten till fakta och företeelser som är välbekanta i en fotbollskontext men knappast kan ses som allmän kunskap (exempelvis Athletic Bilbaos ”välkända” princip att enbart rekrytera spelare med baskisk härkomst).

Jag kommer i några fall på mig själv med att undra över vilka som faktiskt kommer läsa böckerna. För en fotbollsnörd som jag själv är det fängslande läsning. Frågan är dock om perspektivet ibland blir så internt att det skjuter bort den andra halvan av Çağlars tänkbara läsekrets – de som har samhälle, politik och historia som huvudintresse, och ser fotbollen som fördjupning. Jag hoppas verkligen inte det.

Trots ovanstående fundering tycker jag nämligen att du ska ge ”Propagandafotboll” eller ”Fotboll i krig och fred” en chans – och det gäller i synnerhet om du hör till dem som menar att fotboll ”bara är ett spel”. Det är såklart en legitim åsikt, men faktiskt också en kunskapslucka i förhållande till både sport och samhälle. Ekim Çağlars böcker är ett utmärkt sätt att täta den. Mål, gula kort, hörnor och offsideavblåsningar kan man hitta i andra sporter, men fotbollen är ensam om sin betydelse – om att vara ”det viktigaste oviktiga”.

Mats Engman
matsengman12@gmail.com

Lyssna!

För dig som vill ha mer av fotboll med koppling till samhälle och politik rekommenderar jag den beroendeframkallande podden When we were kings.

Där lotsar journalisten Erik Niva och hans sidekick Håkan Andreasson oss genom berättelser om spelare och matcher, människor och samhällen under säsonger eller mästerskap av särskild betydelse. Det är långt, genomarbetat, nördigt och enormt intressant. Ska jag välja några pärlor får det bli:

  • Avsnitt 13 om fotbollen i Iran och en av historiens mest politiskt uppmärksammade matcher, den mot USA i VM-slutspelet för herrar 1998.

  • Avsnitt 69 om bildandet av Bosnien-Hercegovinas landslag, och deras väg genom krig, exil och politiskt kaos till VM-slutspelet för herrar i Brasilien 2014.

  • Avsnitt 6 om Umeå IK, som professionaliserade damfotbollen i Sverige och på några år gick från nystartad damsektion till att vinna Women's Cup 2003 och bli det bästa klubblaget i världen.

  • Avsnitt 4 om Rumäniens lag iVM för herrar 1994, som försatte sitt fattiga hemland i en glädjeyra de inte upplevt på en hel generation.

  • Avsnitt 63-64, den osannolika feel-good-sannsagan om oansenliga Leicester City, som samlade en grupp ratade och förbisedda misfits under ledning av en loserstämplad italiensk mysfarbror, och vann Premier League 2016.

Mats Engman

Läs mer av Mats Engman om fotbollsböcker

Högt underhållningsvärde i nostalgikick (12 maj 2016)

Lysande bok att ladda med inför fotbollsfesten i sommar (4 februari 2014)

Endimensionellt fast ganska trivsamt om fotboll (2 mars 2013)

Läs också

Kräv att Fifa står upp för migrantarbetares rättigheter under fotbolls-VM i Qatar! (Amnesty 21 mars 2021)

Qatar: FIFA must act on labour abuses as World Cup qualifiers kick off  (Amnesty 22 mars 2021)

Qatar: Letter from Amnesty International to Mr Gianni Infantino, FIFA President (22 mars 2021)

böcker | 2021-06-09
Av: Mats Engman