Humor och tragik i Vietnamkrigets skugga

böcker | 2011-09-15

Thomas Pynchon
Inneboende brist
Albert Bonniers förlag
Övers. Hans-Jacob Nilsson

Högt och lågt blandas i Thomas Pynchos senaste roman ”Inneboende brist”. Läsaren förflyttas tillbaka till det sena 1960-talets visioner.

Någon gång under 1960-talet i USA närde kanske till och med president Richard Nixon, djupt inom sig, en dröm om ett jämlikare samhälle. Om än som mest uttalat av den progressiva studentrörelsen och deras organiserade demonstrationer mot Vietnamkriget, delade säkert även stora delar av den amerikanske medelklassen hoppet om fred och ett mer solidariskt samhälle. Några tragedier under slutet av det decenniet fick dock många att förlora förtroendet för denna rörelse – The Counterculture movement – varav den mest notoriska förmodligen var Mansonmorden i Los Angeles under juli och augusti 1969. Ledd av en karismatisk men gravt verklighetsfrånvänd ung man vid namn Charles Manson, begick medlemmar ur kollektivet The Family en rad brutala mord i stadens kanjoner. Bland offren gick bland annat att återfinna skådespelerskan Sharon Tate, Roman Polanskis dåvarande hustru, vid tillfället gravid och tagen av daga med sexton stycken knivhugg.

Det är mot bakgrund av denna tragedi som vi får möta den allt som oftast pårökta privatdeckaren ”Doc” Sportello i den amerikanske författaren Thomas Pynchons Inneboende brist, utgiven på Albert Bonniers förlag i översättning av Hans-Jacob Nilsson. Det är 1970 och Doc lever ett till synes bekymmerslöst liv i förorten Gordita Beach bland en minskande skara människor som fortfarande sysslar med surfing, österländsk filosofi och en och annan syratripp. För det mesta tar han sig an otrohetsfall eller försöker leta reda på försvunna tonårsdöttrar. När boken tar sin början blir han uppsökt av sitt ex, Shasta Fey, som behöver hjälp med att ta reda på vad för sorts affärer hennes nya älskare, Mickey Wolfmann, är inblandad i. Wolfmann, en skoningslös byggherre, känd för att tvångsvräka fattiga hyresgäster och jämna deras kyffen med marken för att bygga nya lyxbostäder, visar sig ha påbörjat ett nytt projekt som väckt misstankar på höga nivåer. Precis när Doc inleder sina förundersökningar försvinner Mickey Wolfmann och en av hans livvakter blir mördad. Doc, med sin vanliga otur, blir funnen helt avsvimmad på brottsplatsen och tas in på förhör av sin nemesis Bigfoot Bjornsen, en av Los Angelespolisens stigande stjärnor med siktet inställt på Hollywood. Härifrån tar en noir-osande berättelse vid med inslag av både humor och tragik.

Det blir många turer med en strid ström av händelser som avlöser varandra. Ett upplägg som lätt hade kunnat få berättelsen att bli rörig. I Thomas Pynchons böcker, Buden på nummer 49 och Gravitationens regnbåge för att nämna några, utgör dock komplexiteten och variationen, av karaktärer och händelser, en hörnsten i själva romanbygget. Doc hinner i Inneboende brist att stöta ihop med det Ariska brödraskapet, militanta medborgargarden, dysfunktionella kärnfamiljer, psykotiska rockband, syratrippande visionärer, korrupta poliser, sociopatiska lånehajjar och så förstås Golden Fang – ett mytomspunnet brottssyndikat med en verksamhet så välintegrerad i samhället att det representeras av en vit medelklassfamilj. Pynchon kan konsten att synnerligen förvåna; genom en blandning av högt och lågt inom kultur och politik, tecknar han ett samhälle där identiteter och ideal har stelnat i rigida stereotyper och där människor har blivit utbytbara. Avvikelse och tillstymmelser till idealism misstänkliggörs omedelbart och straffas med mystiska försvinnanden eller ond bråd död.

Ett ljus i mörkret tänds emellertid för Doc när hans vän Sortilége anförtror honom myten om Lemurien, en förlorad landmassa som bröt sig loss från Kaliforniens kust och sjönk ner i Stilla Havets djup. På Lemurien delade invånarna en idealism och tro på solidaritet och rättvisa, men något hände uppenbarligen som fick jorden att skaka och försvinna i havet. Sortilége berättar också att profetian säger att en vacker dag ska Lemurien stiga upp till ytan igen och återförenas med Amerika. Och även om den dagen ser ut att dröja för Doc och de personer han försöker hjälpa så tjänar Lemurien som en tröst och en försäkran om att saker kan se annorlunda ut.

Översättningen av Inneboende brist, eller Inherent Vice som är den engelska titeln, lämnar dessvärre en hel del övrigt att önska. Det behöver inte betyda att Carl-Jacob Nilsson är en dålig översättare så mycket som att Pynchon använder ett esoteriskt språk med mycket hippieslang och akronymiska ordlekar. Framför allt dialogen blir i vissa avsnitt nästan farsaktig och känns som hämtad ur en Stefan- och Kristerrevy. En kreativare översättning hade därför varit eftersträvansvärt i det här fallet. Storyn hade absolut överlevt en mer vågad språkhantering eftersom den väcker stor spänning i sig själv.

Martin Karlsson
carl-martin.karlsson@comhem.se

böcker | 2011-09-15