De kämpar för sanningen i dödens stad

Ciudad Juárez hamnade i världens blickfång under 1990-talet. En våg av kvinnomord gjorde den mexikanska gränsstaden ökänd. Idag är situationen ännu mer allvarlig i det som länge betraktats som världens farligaste stad. I knarkkrigets kölvatten har antalet feminicidios exploderat.

Reportage | 2013-05-29
Av: Leandro Schclarek Mulinari
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013

Jolanda Betancourt , Rosa Maria Apodaca samt Juana Ibarra håller upp flygbladen med efterlysningarna på sina döttrar: Janet försvunnen sedan 23 maj 2011. Patricia försvunnen sedan 7 juni 2011. Gabriela försvunnen sedan 8 maj 2011. Foto: Jesper Klemedsson

Vi befinner oss i ett av Ciudad Juaréz fattigare bostadsområden. Där bebyggelsen upphör breder ett kargt ökenlandskap ut sig. Miljön går hand i hand med den råa atmosfär som präglar denna så våldsdrabbade del av Mexiko. Från Karla Castañedas fönster ser man ner över miljonbebyggelsen som dras med epitet ”dödens stad”. Belysningen från Juárez utgör i kvällsmörkret en tydlig gränsmarkering. På andra sidan ligger USA, det som för många symboliserar ett hopp om en bättre framtid. Juaréz är Latinamerikas sista utpost.
Fem kvinnor från El comité de madres de hijas desaparecidas de Ciudad Juaréz (Kommittén av mammor till försvunna döttrar i Ciudad Juaréz), ett av de många nätverk som samlar familjemedlemmar till försvunna och förmodat mördade kvinnor, har samlats hos Karla Castañeda. En stor TV sticker ut bland inredningen. Annars är hemmet spartanskt möblerat med kala cementväggar. Karla Castañeda börjar med att förklara att hon inte haft råd med gas till spisen. Därför finns ingen mat eller te att bjuda på.
– All min energi går åt till att leta efter min Sinthia. Hon var 13 år när hon försvann den 24 oktober 2008. Jag hoppas kunna hitta henne levande. Men annars förtjänar hon i alla fall en anständig begravning, säger Karla Castañeda.
Hon är gruppens ledare och också den som har letat längst efter sitt barn. De andras döttrar har varit försvunna i mellan ett och två år.

Marie la Gonzáles Vargas är en av de drivande krafterna i el comité de madres de hijas desaparecidas de Ciudad Juaréz. Foto: Jesper Klemedsson

Marie Gonzáles Vargas letar efter sin syster – en 24-årig fyrabarnsmamma som försvann i maj 2011. Sista livstecknet var ett besök hos brodern som satt i fängelse, därefter har systern inte synts till.
– När min mamma blev sjuk i diabetes blev det jag som fick axla ansvaret. Det är tufft, jag har inte fått fram några spår. Här finns ingen rättvisa. Polisen prioriterar inte denna fråga, så därför tvingas vi vara våra egna detektiver, säger hon.
Samtliga kvinnor håller i naggade A4-papper med rubriken ”Hjälp oss hitta henne”. Medlemmarna i gruppen turas om att sprida de svartvita flygbladen med bild och signalement i staden. Arbetet är tidsödande. Nere i centrum – en plats som domineras av narkotikakartellerna – gäller det att hela tiden hålla utkik över axeln. Där rycks de fladdrande efterlysningarna systematiskt ner.
– Vi kämpar mot människor med stort inflytande och mycket makt i samhället. Det är många som tjänar på att bevara tystnaden om problemen i Juaréz, konstaterar Marie Gonzáles Vargas.

Kvinnorna brukar också, med risk för sina egna liv, bege sig runt på barer för att leta efter sina familjemedlemmar. På så sätt har de lyckats avslöja flera ställen där minderåriga tvingats till prostitution – ett arbete som bidragit till att göra dem till måltavlor. Flera av medlemmarna i gruppen berättar om hotfulla telefonsamtal på nätterna, beskriver att de känner sig övervakade, och när en omstridd kvinnorättskämpe mördades i december 2010 fanns ett tydligt budskap inbäddat i dådet.
– De kan inte göra mig något. Jag dog redan när min dotter försvann. Sedan dess har allt handlat om att leta och försöka ta reda på sanningen, kommenterar Karla Castañeda.

Ciudad Juaréz lyser upp i natten. Efter mörkrets inbrott är det mycket farligt att röra sig utomhus i ’dödens stad’. Men vardagen måste trots allt gå vidare. Foto: Jesper Klemedsson

Frågan om kvinnomorden i Juaréz började uppmärksammas internationellt under 1990-talet. Lösryckta teorier om massmördare varvades med analyser om traffickingnätverk och ett samhälle i förfall. Idag är situationen än värre. Antalet kvinnomord i Juaréz uppgick enligt Amnesty Internationals årsrapport från 2012 till 320 stycken – betydligt fler än något år under den så kallade femicidoeran på 1990-talet. I takt med att Juaréz blivit epicentrum för ett krig om kontrollen över den lukrativa droghandeln, har kvinnor blivit än mer utsatta. Numera ”försvinner” hundratals unga kvinnor varje år. En del hörs aldrig av igen medan andra återfinns i massgravar i öknen. Då hamnar benresterna i Juaréz bårhus.

På bårhuset i Ciudad Juaréz staplas kvarlevorna av mördade kvinnor i pappkartonger. Benresterna har ännu inte identifierats. Foto: Jesper Klemedsson

I ett sterilt konferensrum, långt från stanken som annars dominerar på arbetsplatsen, sitter Eberth Castañon, chef för den genetiska avdelningen. Han har blivit luttrad efter åren bland kvarlevor efter människor.
– För ett par månader sedan hittade vi den senaste massgraven, berättar han lakoniskt och påpekar att antalet feminicidios under år 2012 faktiskt minskat drastiskt.
Det är en utveckling som är parallell med den övriga mordstatistiken som sjunkit med en tredjedel sedan toppen år 2010 då över 3 000 mord registrerades i staden.
Jämfört med under 1990-talet då det rörde sig om ett 40-tal mord per år, varav bara ett fåtal klassificerades som feminicidios, är våldsnivåerna i Juaréz ändå alarmerande. Men från politiskt håll vill man gärna beskriva det inträffade som ett trendbrott, som att kriget mot kartellerna håller på att vinnas.

Runt om i hela Juaréz hänger efterlysningar på försvunna kvinnor. Många lappar får dock inte sitta uppe speciellt länge – de rivs ner. I centrum hänger en lapp med Karla Castañedas äldsta dotter Sinthia. Hon försvann i oktober 2008 då hon var 13 år gammal. Foto: Jesper Klemedsson

Kvinnorna i nätverket är dock skeptiska till alla tal om trendbrott från officiellt håll. Misstron mot myndigheterna är stor bland Karla Castañeda och de andra som letar efter sina saknade. Knarkkartellernas grepp om staden, en korrupt statsapparat samt en utbredd straffrihet har satt rättsäkerheten ur spel.
– Man slutar lita på sin egen skugga. I denna stad vet man inte vem som samarbetar med vem eller vilken information som man kan lita på, säger Karla Castañeda.
Stämningen är tung i sovrummet. Samtidigt råder en värme mellan kvinnorna som kramar om varandra så fort tårarna tar över samtalet. Varje gång någon går in på detaljer kring den egna familjemedlemmens försvinnande, söker de tröst hos varandra.

– När jag är ensam känner jag mig maktlös, men här stöttar vi varandra som i en familj, konstaterar Juana Ibarra som under stora delar av intervjun suttit tyst på den välbäddade sängen.
– När vi letar så intensivt som vi gör efter ett barn försummar vi den övriga familjen. Det är hemskt och vissa tycker därför att man ska sluta leta. Men vi kan ju inte ge upp, det går bara inte, säger hon.

Text: Leandro Schclarek Mulinari Foto: Jesper Klemedsson

Fakta

1993 uppmärksammades kvinnomorden i Juaréz och termen femincidios fick spridning. Uppemot 1 000 kvinnomord har dokumenterats sedan dess. Offren har många likheter. Till skillnad från det knark-relaterade våldet i Juaréz, drabbas i dessa fall främst unga och fattiga kvinnor. Dessa har mist livet efter mycket våldsamma övergrepp.
Trots internationella påtryckningar fortsätter en närmast total straffrihet för denna typ av brott.

Reportage | 2013-05-29
Av: Leandro Schclarek Mulinari
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013