Allt svårare att arbeta för mänskliga rättigheter i Egypten

Reportage | 2003-02-06
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003

Hårdare lagar för frivilligorganisationer ger regeringen full kontroll över det civilla samhället i Egypten. Krigshotet mot Irak och kampen mot terrorism försvårar ytterligare arbetet för människorättsaktivister.

De senaste två och ett halvt åren har varit en följd av rättegångar, överklaganden, hopp och nederlag för Egyptens internationellt mest kände människorättsaktivist.
I början av december förra året upphävdes den tidigare domen mot sociologiprofessorn Saad Eddin Ibrahim, och han släpptes fri i väntan på en ny rättegång.

– Känslan av frihet är fantastisk, säger Ibrahim, då han med möda sätter sig i soffan i det ljusa, stora vardagsrummet, hemma i karioförorten Maadi.

Han har drabbats av mindre hjärtslag, darrar på handen och har svårt att gå till följd av en bruten ankel, ett olyckligt fall i fängelset där han annars har behandlats väl.
Den nya rättegången skulle ha börjat den sjunde januari. Men när dagen sammanföll med en nyligen instiftat helgdag för Egyptens kristna minoritet, kopterna, sköts processen fram till början av februari. Om än inte kristen, kunde Ibrahim i lugn och ro fira jul i frihet med fru Barbara, kampanjmakare för hans frisläppande och hela familjen.

Kanske döljer Ibrahim sin oro för framtiden. Han har vänliga, pigga ögonen och rosiga kinder. Mycket artigt bjuder han på te, kakor och hemgjord konfekt. Blommor och juldekorationer smyckar rummet och vid pianot står en pyntad gran.

– Jag är beredd på det värsta i den nya rättegången och på en framtid in och ut ur fängelse, säger Saad Eddin Ibrahim.

– Trots fasaden med ett flerpartisystem lever vi i realiteten i en enpartistat, en sammetsdiktatur. Jag tycker inte att kravet på demokrati är överdrivet, Egypten är värt ett bättre öde.

De senaste åren har Ibrahims öde, fängslandet av en person som betraktades som oberörbar bland annat för sin nära kontakt med landets presidentfamilj, rört om i Egyptens människorättsrörelse.

Men även en skärpt lagstiftning för frivilligorganisationer, kampen mot terrorism – som underlättat regeringens jakt på oppostionella och en osäkerhet om vad ett krig mot Irak kan medföra, har försvårat arbetet för många.
Hafez Seda, advokat och ordförande i Egyptian organization for human rights, EOHR, anser med många andra att den skärpta lagen bara är till för att försvåra bildandet av människorättsorganisationer.

– Lagen innebär en allvarlig begränsning av föreningsfriheten. För det första kräver den att en organisation och dess styrelse godkänns av socialdepartementet. För det andra ges regeringen också rätt att på godtyckliga grunder upphäva en organisation. På så sätt har regeringen full kontroll över det civila samhället, förklarar Seda.

Slutligen krävs tillstånd för att ta emot bistånd från utlandet, en regel som gör de flesta egyptiska människorättsorganisationer mycket sårbara.
Flera organisationer har splittrats i frågan om de skall spela med på lagens villkor. Hafez Seda berättar att EOHR efter en intern schism valt att fortsätta utan tillstånd och att även ta emot utlänskt bistånd.

– Hittills har myndigheterna sett åt sidan, men de kan när som helst slå till mot oss, säger Hafez Seda.

Också terrorattacken i USA den 11 september förra året försvårade möjligheterna till dialog om demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i Egypten. Bara genom att försvara mänskliga rättigheter, att vara mot tortyr och militära rättegångar mot civila, kan människorättsaktivister hamna i en ställning där de anklagas för att försvara terrorism.

Saad Eddin Ibrahim fängslades i juli 2000 tillsammans med 27 medarbetare på Ibn Khaldun Center for Development, ICDS. Ett halvår senare dömde säkerhetsdomstolen Ibrahim till sju års fängelse. De övriga fick kortare straff. Anklagelserna mot Ibrahim gäller bland annat olagligt mottagande av bistånd från utlandet, förskringring av samma medel och för att han har svärtat ned Egyptens rykte utomlands.

Biståndspengarna kommer bland annat från EU. När det gäller anklagelsen om att ha svärtat ned Egyptens rykte, svarar Ibrahim så här:
– Kanske menar de rapporten jag skrev om fusket i parlamentsvalet 1995, där president Mubaraks parti, Nationella Demokratiska Partiet, NDP, vann överlägset, säger Ibrahim.

Då han fängslades i juli 2000 var han redo att även följa det årets val.
Hans avsikter var inte hemliga och alldeleles före valet anhölls han och kollegorna på ICDS.

Kassationsdomstolen, Egyptens högsta allmänna domstol, har efter varje överklagande från Ibrahim skickat tillbaka fallet till säkerhetsdomstolen som vägrat ändra sin dom.

– I säkerhetsdomstolen fick jag inte försvara mig, säger Ibrahim och viftar med handen, åtalet är löjligt, menar han.

Nu skall kassationsdomstolen själv döma i fallet. Utsikterna till en rättvis rättegång är bättre, ledamöterna anses mer obeoroende, måna om sitt juristrykte.
Advokaten Ahmed Seif, ledare för Hisham Mubarak Law Center, förklarar att det är mycket svårt att överklaga säkerhetsdomstolarnas beslut. Både medlemskap i det förbjudna Muslimska Brödraskapet, och ett vanligt byggnadstillstånd kan komma att prövas där.

– Vi överklagar fall till Kassationsdomstolen, för att där övertala domarna att återföra ärendet till en allmän domstol, med större möjligheter till rättivsa, berättar Seif.

De egentliga skälen till viljan att sätta Ibrahim i fängelse, kan han själv bara spekulera i.

– Hotsamtal började komma för drygt tre år sedan och först misstänkte vi islamistiska grupper. Då jag berättade om hoten för säkerhetspolisen, sade de att de kontroversiella frågor jag tar upp gör människor upprörda.

Sedan blev han säker på att säkerhetspolisen själv stod bakom hoten.
Tidningen Osboa, som står dem nära, bedrev nämligen en kampanj mot Ibrahim.
Saad Eddin Ibrahim är sociolog och arbetade fram till fängslandet vid Kairos amerikanska universitet, AUC. På 80-talet grundade han det nu stängda Ibn Khaldun Center. Arbetet där var inriktat på forskning och undervisning för en utveckling av det civila samhället rörande demokrati, mänskliga rättigheter, minoriteter i arabvärlden samt kvinnors rättigheter.

– Jag har också talat i radio och under fyra år på 90-talet ledde jag ett teveprogram, »Away from the spotlight«, för att hjälpa människor med praktiska problem, sånt som regeringen struntar i, berättar Ibrahim.

Bland annat beskrev de hur man borrar en vattenbrunn, organiserar ett moskébygge, (finansierat av en kristen församling), och kan lösa avfallsproblem. I en isolerad by på landsorten startade de en skola, något som saknades helt.

Ett annat lyckosamt projekt som Ibrahim framhåller, från början av 90-talet, gick ut på rehabilitering av extrema islamister. Med små ekonomiska bidrag, för att till exempel starta en liten affärsrörelse, fick män som propagerat våld möjligheten att börja ett nya liv.

Under processen mot Ibrahim har han fått mycket internationellt stöd, från USA, Europa och från Amnesty International. Men han har saknat stöd från egyptiska intellektuella. En orsak han har fått höra är: »Hade det inte varit för USA hade vi stått vid din sida«.

Advokat Ahmed Seif på Hisham Mubarak Law Center, skruvar på sig när han får frågan. Ibrahim har problem med opinionen menar han:
– Han är för västorienterad, hans åsikter, (om bland annat närmande till Israel, förf. anm) accepteras inte av egyptiska intellektuella, förklarar Seif.

Enligt Paul Shemm på oberoende engelskspråkiga Cairo Times som har följt Ibrahims fall, uppfattas Ibrahim av många som en tvetydig person.

– De internationella kontakterna, hans amerikansk-egyptiska medborgarskap och inte minst hans tidigare närhet till regeringskretsar och presidentfamiljen – han har varit rådgivare åt presidentfrun Susanne Mubarak – väcker tvivel om honom.

Öst eller Väst, Ibrahim går sin egen väg och han sträcker ut handen till regeringen.

– Egyptens regering måste absolut reformeras eller gå, anser han. En förändring måste ske på ett fredligt, demokratiskt sätt, som en gång Spanien och Portugal. Det var vad min organisation, ICDS, bad om, säger han.

Reportage | 2003-02-06
Även publicerad i AmnestyPress #1/2003