Drömmen som kan sluta i slaveri

Reportage | 2006-05-26
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006

Från fattiga länder i Sydasien och Sydostasien söker sig många arbete i länderna i Mellanöstern. I Libanon lever tusentals utländska kvinnor som slavar. Trots uppmaningar från FN och MR-organisationer till den libanesiska regeringen att göra något åt saken händer ingenting.

Elfnsh från Etiopien var hembiträde i Libanon i fyra år. Hon blev misshandlad upprepade gånger och blåst av arbetsagenturen på pengar.

För tio månader sedan sade 36-åriga Maria farväl till sin man på Filippinerna för att åka till Libanons huvudstad Beirut och arbeta som hembiträde hos en tvåbarnsfamilj. Besparingarna från ett par års arbete i Libanon skulle sedan användas till att öppna en liten butik på Filippinerna och bekosta deras sons utbildning.
– Jag vantrivdes från första stund i Libanon. Frun i familjen klagade på allt jag gjorde. Ibland tvingade hon mig att diska samma tallrik om och om igen. När jag hade putsat fönstren brukade hon grisa ned dem och skrika åt mig att putsa dem igen, berättar Maria när vi träffas på den katolska organisationen Caritas center för gästarbetare i Beirut.

Hon vill inte framträda med sitt riktiga namn eller bli fotograferad.
Liksom merparten av de hundratusentals kvinnliga gästarbetarna i Libanon hittade Maria jobbet på en arbetsagentur i hemlandet. Enligt kontraktet var månadslönen 200 dollar.
– Men jag fick bara 150 dollar, berättar hon.

Koumari från Sri Lanka var hembiträde i Libanon i två år. Hon visste inte vad som stod i arbetsgivar- kontraktet, hölls ständigt inlåst och utsattes för psykiska övergrepp som slutade i att hon fick en psykisk kollaps och hittades kringirrande på en väg i östra Libanon.

När gästarbetarna kommer till Libanon får de ofta skriva på ett nytt kontrakt på arabiska, vilket ytterst få kvinnor förstår. Detta kontrakt är bindande och stipulerar inte så sällan andra villkor än det första – till exempel lägre lön och längre arbetsdagar. Utlänningar omfattas inte av den libanesiska arbetslagstiftningen; deras status bestäms helt utifrån arbetskontraktet.

Marias arbetsdag varade från 05.30 på morgonen till midnatt. Hon hade inga lediga dagar och fick inte lämna bostaden.
– När familjen gick ut låste de in mig och tog nycklarna med sig. Det var skrämmande – lägenheten låg på nionde våningen – tänk om det hade börjat brinna, säger hon.

Marias kontakter med omvärlden begränsades till samtal från balkongen med andra filippinska hembiträden i huset.
– De berättade att min familj hade haft sex olika hembiträden – alla hade rymt, säger Maria.

En dag när Maria lagade mat i köket kom familjens 17-årige son in. Han låste dörren, kastade sig över Maria och våldtog henne.
– Han hotade att misshandla mig om jag sade något. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte ta mig ut ur lägenheten, förklarar hon och kämpar för att hålla tårarna tillbaka.
Övergreppet följdes av ytterligare två våldtäkter och ett våldtäktsförsök.
– Hade jag sagt något till hans mor är jag säker på att hon hade skyddat sin son, säger Maria.

En morgon lyckades hon rymma och åkte till den filippinska ambassaden. Ambassaden kontaktade Caritas som tog henne till en läkare, som konstaterade att hon hade våldtagits. Nu har hon bott i sex månader på Caritas skyddade boende för kvinnliga gästarbetare i väntan på rättegång. De fyra månaderna som Maria arbetade tjänade hon 600 dollar varav arbetsagenturen tog 450 dollar i avgift. Om Maria vinner rättegången får arbetsgivaren betala hennes hemresa.
– Förlorar jag hamnar jag i fängelse tills jag ordnat resedokument och flygbiljett hem. Jag kommer aldrig mer att resa utomlands, avslutar hon.

Rania Hokayem, till vänster, och Isabel Saadi
på Caritas gästarbetarcenter i Beirut.

Enligt det libanesiska säkerhetsministeriet finns det cirka 100 000 gästarbetare i landet. Merparten är kvinnor från Filippinerna, Sri Lanka och Etiopien som arbetar i privata hushåll. Ytterligare 50 000–100 000 beräknas befinna sig illegalt i Libanon. De flesta kom dit lagligt och blev »illegala« när de rymde från sina arbetsgivare. Det är nästintill kutym att arbetsgivare beslagtar resehandlingar och arbetskontrakt, det sistnämnda stipulerar inte bara arbetsförhållandena utan gäller även som arbets- och uppehållstillstånd. Systemet bäddar för utnyttjande och såväl FN som MR-organisationer har länge tryckt på Libanons regering att ändra lagstiftningen, men mycket lite har skett. Libanon har till exempel inte ratificerat FN:s konvention om gästarbetares rättigheter. Den nuvarande arbetsministern påstår sig vara villig att göra något och en handlingsplan håller på att utarbetas av regeringen tillsammans med FN och NGO:s.

– Det kan ta tid innan lagen ändras, bland annat på grund av den politiska instabiliteten i Libanon, men vi hoppas att den nuvarande arbetsministern stannar i regeringen. Han är den första ministern som samarbetar med oss, säger Rania Hokayem, ansvarig för upplysning och lobbying på Caritas center för gästarbetare.

Caritas har arbetat med gästarbetare sedan 1994. Sedan år 2000 har man bistått mer än 1 000 kvinnor med juridisk hjälp, långt fler med rådgivning.
– Före år 2000 fick inga advokater närvara när gästarbetare förhördes. I dag får advokater närvara, men bara om kvinnan utsatts för trafficking eller sexuellt utnyttjande. I andra fall får bara våra socialarbetare vara med, berättar Isabel Saadi, ansvarig på Caritas för skyddet av gästarbetares mänskliga rättigheter.

Hon har träffat kvinnor som råkat ut för alla former av fysiska och psykiska övergrepp. Det är inte ovanligt att deras vistelse i Libanon slutar på ett mentalsjukhus.
– Antalet utländska kvinnor som råkar illa ut ökar, möjligen för att fler känner till sina rättigheter och söker hjälp, säger Isabel Saadi.

De kända övergreppen är troligtvis bara toppen av ett isberg.
– Hembiträdena kan inte göra något åt sin situation eftersom de är inlåsta. En del söker hjälp genom att skrika till grannarna eller kasta brev från balkongen, berättar hon.

Finns det starka misstankar om övergrepp kan Caritas socialarbetare gå in i bostäder tillsammans med polis.
– Problemet är att en läkare måste hitta bevis på att kvinnan har utsatts för övergrepp. Ibland finns det inga bevis och då måste vi vänta tills hon blir »ordentligt« misshandlad, suckar Isabel Saadi.

Gästarbetare som blir tagna av polis utan handlingar sätts i ett speciellt utlänningsfängelse tills hemresan är ombesörjd – något som kan ta mer än ett halvår. Fängelsevistelsen kan bli ännu längre om kvinnan har anmält arbetsgivaren för övergrepp eftersom det oftast resulterar i en motanmälan om stöld som medför i en segdragen polisutredning.

Tidigare satt kvinnorna i ett fängelse där förhållandena var omänskliga. Sedan år 2000 finns ett nytt fängelse där Caritas bland annat har socialarbetare och läkare.
– Men även det fängelset måste förbättras, det ligger under marken och cellerna saknar luftkonditionering och fönster, berättar Isabel.
Lika viktigt som ändrad lagstiftning anser Isabel Saadi och Rania Hokayem att det är att upplysa gästarbetarna om deras rättigheter samt att ändra mentaliteten hos vissa arbetsgivare.
– Många arbetsgivare har en diskriminerande attityd och anser att en hushållsarbetare inte förtjänar respekt. Folk måste inse att deras beteende är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Rania Hokayem.

Text och bild: Bengt Sigvardsson

Reportage | 2006-05-26
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006