Syrien: I väntan på förändring

Reportage | 2006-05-27
Av: Daniel Urey
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006

De grupper som arbetar för mänskliga rättigheter i Syrien arbetar i ett klimat av godtycke. Tolerans kan snabbt avlösas av repression.

Invånarna i Syrien har levt under undantagslagar sedan 1963.

Strax utanför Damaskus, på toppen av en brun klippa, anar man presidentpalatset där Hafez al-Assad en gång i tiden bodde och där hans son, Bashar al-Assad, numera bor efter faderns död 2000.

Syrien är ett land som sedan självständigheten från Frankrike 1946 upplevt ett tjugotal statskupper och statskuppförsök fram tills 1970. Då tog den syriska grenen av Baath-partiet med Hafez al-Assad i spetsen definitivt över makten. Trots att sex år gått sedan Hafez al-Assad avled så präglar hans 30 år vid makten den inrikespolitiska situationen i dagens Syrien, då många nuvarande regeringsmedlemmar och höga militärer tillsattes under hans styre.

Oppositionella grupper har alltid funnits i Syrien och men någon samlad opposition har inte funnits i Syrien sedan 1982. Då krossade syriska säkerhetsstyrkor den största oppositionella gruppen, Muslimska brödraskapet, under hårda väpnade strider i staden Hama som var ett av Brödraskapets starka fästen. Sedan dess är Brödraskapet bannlyst och resterande oppositionell verksamhet bedrivs främst av mindre kurdiska, kommunistiska och sekulära grupper vars gemensamma nämnare har varit motståndet mot Hafez al-Assad och numera Bashar al-Assad.

I ett av Damaskus medelklasskvarter, vars vackra höghus markant skiljer sig från de kolossala bostadshus av grå betong som kantar stadens sandiga
infartsvägar, har en av Syriens mest respekterade försvarsadvokater och människorättsaktivister sitt kontor. Innan man når själva kontoret passerar man en mindre gård med vackert mönstrade kakelgolv. Träden på gården ger en svalkande skugga mot den varma Damaskussolen. Väl inne på kontoret väntar Anwar al-Bunni i Syrien.

Bashar al-Assad har ett säkert grepp över Syrien.

– Att vänta, det är exakt vad oppositionen i Syrien gjort länge, säger Anwar al-Bunni medan han dricker te ur de klassiska små teglasen från Mellanöstern. Detta har att göra med det undantagstillstånd som funnits sedan 1963 och som hindrat det civila samhällets deltagande i den politiska debatten.

– Varje gång det talas om några framsteg mot ett öppnare samhälle i Syrien, så handlar det endast om minimala steg, påpekar Anwar al-Bunni.
2001 kom en period av öppenhet. Det var den så kallade Damaskus-våren då det civila samhället för första gången öppet fick delta i politiska debatter.
– Arresteringarna som gjordes under hösten 2001 är ett olyckligt exempel på hur det civila samhällets framsteg lätt kan stoppas. Myndigheter tar sig alltid friheten att tillåta en viss aktivitet som verkar för ett öppnare samhälle, men detta är bara ett spel för den internationella scenen. Någon verklig reform är det inte eftersom aktiviteterna alltid sker på myndigheternas villkor, säger Anwar al-Bunni.

Han förklarar att alla syriska organisationer måste vara registrerade hos myndigheterna för att kunna operera legalt och ta emot ekonomiskt stöd. Men att vara registrerad innebär också att myndigheterna får full kontroll över aktiviteterna. Därför vägrar Anwar al-Bunni – som erkänner att syriska myndigheter trots allt har en tolerans för illegala organisationsaktiviteter – att registrera sin verksamhet för mänskliga rättigheter. Men följderna av att bedriva illegala eller icke-registrerade verksamheter inom människorättsområdet, innebär också att man sällan vet hur lång tid man får verka.

Senast i mars 2006 fick Anwar al-Bunni uppleva hur myndigheterna utan förvarning stängde det nystartade människorättscentret som han ledde och som hade finansierats av EU. Orsaken var att verksamheten saknade tillstånd i landet.

För att ge några exempel på hur undantagstillståndet fungerar och hur förödande det har varit för det civila samhället i Syrien, nämner Anwar al-Bunni att en grupp människor inte kan träffas privat utan att riskera att det tolkas som ett hot mot staten och därmed som ett brott.
– Därför kan vi inom oppositionen sällan mötas i större grupper, det skulle väcka allt för stora misstankar hos myndigheter, säger han.
Anwar al-Bunni klagar också över att undantagstillståndet lett till att människor i Syrien blivit allt mer likgiltiga inför framtiden. Och deras uppfattning om demokrati har bleknat under de drygt fyrtio år landet har haft undantagslagar.

Abbas Abbas fortsätter att vara människorättsaktivist trots att han har suttit 15 år i fängelse som politisk fånge. Nu arbetar han för Anwar al-Bunni och andra människorättsorganisationer. Abbas Abbas instämmer i resonemanget om att det råder en viss stagnation i landet.
– Men förändringen måste ske inifrån, poängterar Abbas Abbas.
Denna åsikt delar han med stora delar av de andra oppositionella grupper i Syrien, som utan tvekan konstaterar att en utländsk ockupation av landet inte skulle gynna den demokratiska processen utan endast andras intressen.

Viola Furubjelke, numera Palmecentrets generalsekreterare, var Sveriges ambassadör i Syrien 2002–2005, anser att undantagstillståndet skapat en form av godtycklighet.

– Godtyckligheten i Syrien innebär att det politiska systemet är oförutsägbart. Det civila samhället försöker konstant vinna ny mark i kampen för ett öppnare samhälle, ibland lyckas det ta några steg fram, men vid nästa moment tvingas det tillbaka av myndigheterna. Detta har pågått under en lång tid, vilket ibland gör det svårt att räkna ut hur pass mycket Syrien utvecklats mot ett mer öppet samhälle. För det har funnits en utveckling, trots att den inte är så synbar och mätbar, påpekar Viola Furubjelke.

Bashar al-Asaads tal i samband med att han sommaren 2000 tog över presidentposten präglades av en liberal ton som tidigare inte funnits i Syrien. Och det civila samhället var inte sent med att ta tillfället i akt; diskussionsklubbarna växte snabbt under den så kallade Damaskus-våren.
Ur ett längre perspektiv kan man inte ignorera att Bashar al-Assads tal var en viktig signal om sökandet efter en samhällsförändring i Syrien, även om Damaskus-våren tog slut på ett icke-önskvärt sätt, anser Viola Furubjelke.
Hon varnar också för att en isolering av Syrien inte bör ses som ett hållbart alternativt om man vill påskynda samhällsförändringen mot ett öppnare samhälle i Syrien.
– En isolering gör mer skada än nytta, menar Viola Furubjelke. Den innebär att oppositionen i så fall lämnas ensam åt sitt öde.

Syrien fortsätter att vara en stat där det fria ordet är begränsat. Men Viola Furubjelke har troligtvis rätt; sett ur ett längre perspektiv har det fria ordet trots allt vunnit ny mark.
Två konkreta exempel är att Sham TV – Syriens enda privata tv-kanal – tagit sig friheten att sända program som berört tabubelagda ämnen som hiv/aids-smittade personer i Syrien.

Ett annat exempel är att Damaskus invånare vågar föra öppnare politiska samtal på stadens caféer. Det hade knappast var möjligt för ett par år sedan, säger Abbas Abbas och Redwan Ziadeh som ligger bakom det nystartade Damascus Center for Human Rights Studies.
– Något besök från myndigheterna har vi ännu inte fått. Osäkerheten är än så länge en del av vår vardag, säger Redwan Ziadeh.

Text och bild: Daniel Urey

Reportage | 2006-05-27
Av: Daniel Urey
Även publicerad i AmnestyPress #2/2006