Tvångsarbete i Burmas armé

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007

Barn ända ner till 13 års ålder tvingas in i armén i Burma. Trots löften om ett slut på tvångsarbete fortsätter militär-regimen att tvångsrekrytera soldater och arbetare.

_En daglönare släpar kol vid Rangoon-floden. Han tjänar en dollar om dagen._

När Burmas militär i slutet av september ryckte in i Rangoon för att slå ner de protesterande munkarna så fanns det massor av barn bland soldaterna.
Generalerna i Burma är beryktade för att rekrytera minderåriga till landets armé som har cirka 400 000
soldater. Tiotusentals människor från Burmas minoritetsgrupper utför tvångsarbete åt militären. De bygger baser och bär ammunition tills de faller ihop av utmattning. Vandrande spöken kallar man dem, då många av dem aldrig återvänder hem.
33-årige Saw Hajully, som tillhör Karenfolket, arbetade i flera år för armén i djungeln i östra delen av Burma men har nu flytt till flyktinglägret E Tu Hta, som har byggts upp vid gränsfloden till Thailand.
– Då vi hade byggt klart den första militärbasen sade soldaterna att den inte dög och att vi skulle bygga en ny på ett annat ställe. Så det gjorde vi. Det upprepades tre gånger. Vi arbetade från sex på morgonen till sex på kvällen utan vila. Om vi vägrade arbeta hotade de att slå ihjäl oss, säger Saw Hajully när vi illegalt besöker lägret kort efter att oroligheterna börjat i Rangoon.

Varje månad kommer nya familjer till klungorna av bambuhyddor vid floden. Runt om ligger en tät djungel med malariamyggor, tusentals landminor och den burmesiska armén. Flyktingarna kan inte längre sig ta över floden då Thailand har stängt gränsen.
Saw Hajully är en av många från Karenfolket som har arbetat som slavar åt armén. 2005 dokumenterade Amnesty i en rapport att tiotusentals personer blivit utnyttjade i tvångsarbete, medan armén konfiskerar jord och stjäl grödor. Trots ett nytt avtal mellan militärjuntan och FN:s arbetsmarknadsorgan ILO om att stoppa övergreppen har det sedan i mars i år rapporterats om 26 nya fall av tvångsarbete. Det handlar både om hela byar och användandet av barnsoldater i armén.
– Det händer att barn i åldern 13–17 år stoppas på gatan och förs bort för att skrivas in i armén. Andra barn anmäler sig själva till armén, men senare ångrar de sig och skriver till familjen att de vill hem igen, berättar Steve Marshall.
Han är ILO:s representant i Burma och har sitt kontor på Yangon International Hotel.

Su Su Nway arbetar mot tvångsarbetet. I november greps hon av juntan.

Human Rights Watch uppskattar att var femte soldat i armén är under 18 år, vilket skulle motsvara 70 000 soldater. Barn samlas ihop på bussstationer och marknader och med våld och hot tvingas de skriva in sig i armén på närmaste bas. De som försöker fly får brutala straff. Många av barnsoldaterna skickas direkt ut i strid mot KNLA, Karen National Liberation Front. ILO anser dock att juntan trots allt visar en vilja att göra något åt problemet med tvångsarbete. Kampanjer har lanserats och annonser har tryckts i tidningarna och några barnsoldater har skickats tillbaka till familjerna, säger Steve Marshall.
Denna charmoffensiv är dock en ren bluff, anser Su Su Nway. Hon är en av Burmas mest kända människorättsaktivister och tillhör NLD, Aung San Suu Kyis parti som vann valet 1990.
I januari 2005 lyckades Su Su Nway få de lokala myndigheterna i sin by inför rätta då de hade tvingat henne och andra invånare att bygga en väg. Su Su Nway vann rätttsaken men dömdes senare till 18 månaders fängelse för att ha använt »svordomar« under den rättsliga processen.
– Regeringen är inte ärlig. Den har tidigare lovat att stoppa övergreppen men har upprepade gånger brutit sina löften genom att tillåta systematiskt tvångsarbete. Det nya avtalet handlar inte om att lösa problemet utan är ett försök att förbättra landets image, säger Su Su Nway argt.
När hon kommer till vår mötesplats i Rangoon berättar hon att två motorcykelpoliser följt efter hennes buss. De stoppade bussen och skällde ut chauffören för att han låtit Su Su Nway åka med. Senare lyckas Su Su Nway smita undan polisen.
Enligt henne förekommer det mesta av tvångsarbetet i avlägsna delar av landet där världens ögon sällan ser vad som händer. Hon reser runt i Burma och dokumenterar tvångsarbete. Denna kväll ska hon träffa fadern till en 14-årig barnsoldat. Vi kan dock inte följa med då pojken skulle kunna råka illa ut om juntans agenter eller poliser skulle kunna skugga henne till mötet.

Su Su Nway har nyligen besökt en liten by vid havet och berättar om vad som hänt där:
– Invånarna blev tvingade att bygga en väg. På kvällen körde en bil runt och i högtalarna ropades det: »I morgon ska en person från varje familj ställa upp med egna verktyg, skyffel, spade och mat och om detta inte äger rum så får ni själva ansvara för konsekvenserna«. Ingen vågade vägra att ställa upp nästa morgon. Alla invånarna var rädda och ingen hade hört talas om något avtal som förbjuder tvångsarbete.
Su Su Nway greps i maj i år i samband med årsdagen av Aung San Suu Kyis husarrest. Efter en hunger- och vätskestrejk frigavs dock Su Su Nway.
Några dagar efter vår intervju kunde man på YouTube se ett videoklipp där Su Su Nway deltog i en protest mot de höjda bränslepriserna. Det var dessa protester i augusti som blev början till de omfattande demonstrationerna i september. På bilderna ser man hur män sliter i hennes kläder och knuffar henne. Troligen är det slagskämpar inhyrda av juntan. Nu har Su Su Nway gått under jorden.
ILO medger att man trots avtalet med juntan troligen bara fångar en liten del av problemet med tvångsarbete.
– Det finns många rapporter från gränsen till Thailand som talar om ett stort antal tvångsarbetare och om detta stämmer så är tvångsarbete ett mycket, mycket stort problem, säger Steve Marshall.

Det är särskilt svårt att komma ut på landsbygden och burmeser kan inte utföra undersökande arbete där då risken för hämnd från de lokala myndigheterna är stor. Förra året tvingades ILO:s tidigare representant i Burma hastigt lämna Rangoon med sin familj då familjen upprepade gånger utsatts för dödshot.
I flyktinglägret E Tu Hta berättar Saw Hajully att han var tvungen att betala böter till armén när han var sjuk i malaria och inte kunde arbeta. Tvångsrekryterade personer från etniska grupper används också som mänskliga sköldar för att hindra angrepp från KNLA. Tvångsarbetare får också gå före soldater in i djungeln för att minska risken att soldater trampar på minor som finns i terrängen.
När armén brände ned hans by fick Saw Hajully nog och flydde med sin familj genom djungeln ner till floden vid gränsen till Thailand. Här i den enkla bambuhyddan i E Tu Hta har han sina fem barn i närheten. En av sönerna ligger sömnig och kraftlös, drabbad av malaria. En av döttrarna drar på en säck ris, donerad till flyktingarna. Utanför hyddan blandar sig flodens brus med skogens ljud. Arméns baser ligger bara några kilometer bort. Saw Hajully har tatuerat in ett ord på sin arm: »Mod«.

Text: Thomas Aue Sobol Bild: David Høgsholt

Denna artikel har tidigare publicerats i danska Amnestys tidning. Översättning och bearbetning: Ulf B Andersson.

Fakta/tvångsarbete

Under 1990-talet tvingades män, kvinnor och barn bygga nya vägar och järnvägar för att rusta landet för ett ökande antal turister. Palatset i Mandalay och tempelruinerna Mrauk U är bland de turistattraktioner som uppges ha blivit renoverade med hjälp av tvångsarbetare. Även flygplatsen i Mandalay är delvis byggd av tvångsarbetare.
Under budgetåret 2006/2007 besökte 654 602 utländska turister Burma. Turisterna använde över 198 miljoner USA-dollar, en ökning med 11,4 procent jämfört med föregående år. En del av pengarna hamnar direkt i juntans fickor.

====

Burma: Nya gripanden

Amnesty fördömde den 27 november nya gripanden av politiska aktivister i Burma. I början av november lovade premiärminister Thein Sein vid ett möte med FN:s sändebud Ibrahim Gambari att det skulle bli ett slut på arresteringarna.
– Två månader efter att de fredliga demonstrationerna slogs ned med våld fortsätter godtyckliga arresteringar som ett led i regeringens systematiska nedtryckande av yttrande- och församlingsfriheten, tvärtemot påståenden om en återgång till det normala, sade Catherine Baber, chef för Amnestys avdelning för Asien. Normalitet för militärregeringen tycks innebära en återgång till systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter nu när medierna inte längre har uppmärksamheten riktad mot Burma.
Bland de personer som har gripits finns U Gambira, ledare för All-Burma Monks Alliance, som stod i spetsen för protesterna i september. Han greps 4 november och det uppges att han ska åtalas för förräderi.

Den 13 november greps Su Su Nway, medlem i ungdomsgrenen av NLD. Den 15 november gjordes en räd mot ett kloster i delstaten Rakhine i västra Burma och munken U Than Rama greps. Han uppges ha misshandlats.
Den 26 november greps Aung Zaw Oo, medlem i Human Rights Defenders and Promoters Group, i Rangoon, troligen för sin inblandning i planeringen av firandet av 10 december, FN:s dag för mänskliga rättigheter.
Enligt Amnestys uppgifter finns cirka 700 personer som greps i september fortfarande kvar i fängelser medan 1 150 politiska fångar som redan tidigare var fängslade inte har frigivits.Ulf B Andersson
Läs mer om Burma i Amnesty Press

Volontär i diktaturen (11 oktober 2007)

En tyst timme för Burma (Amnesty Press 8 oktober 2007)

Manifestation för Burmas folk (28 september 2007)

I Burma fortsätter slavarbetet (AP nr 1 2004)

LÄS OCKSÅ:

Amnesty: Julspecial om Burma 2007 (26 december 2007)

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007