»Grattis till oss alla«

Reportage | 2011-11-14
Även publicerad i AmnestyPress #4/2011

Tawakul Karman delar årets fredspris med Ellen Johnson-Sirleaf
och Leymah Gbowee från Liberia.

– Hej, säger hon och ler.
Sedan slår hon lätt med handen på platsen intill sin, som för att säga »sätt dig«.
– Grattis till Nobels fredspris, säger jag och slår mig ner.
Vi sitter på en madrass i Tawakul Karmans tält på demonstrationen i Jemens huvudstad Sanaa. I tältets två kvadratmeter har hon tillbringat det mesta av sin tid under detta år. Och det är här, med kamraterna i proteströrelsen, som 32-åringen Tawakul Karman väljer att fira Nobelprissegern.
– Vi är alla glada. Jemeniterna känner att priset är till dem. De känner att det är ett erkännande av deras fredliga motstånd, säger hon.

Tillsammans med tiotusentals jemeniter håller Tawakul Karman igång protesten dygnet runt på det ockuperade universitetsområde som numera påminner om en campingplats. Tusentals tält står uppresta bland matstånd och diverse försäljare av affischer med bland annat Tawakul Karmans ansikte. Likheten med en campingplats upphör hundra meter därifrån. Där finns en klinik för skadade demonstranter och en moské där de som inte överlever hamnar.
– Priset bär mitt namn men jag tillägnar det alla dem som har kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter. Särskilt dem som har stupat i kampen, säger hon.

Tawakul Karman har kallats revolutionens moder och har onekligen kommit att bli en av upprorets ledare. Hon greps i januari i år, efter att hon organiserat demonstrationer i solidaritet med det tunisiska folket. Efter 36 timmar och efter det att tusentals människor krävt hennes frigivning frigavs hon. Då utropade hon »en dag av ilska«, motsvarande den egyptiska protestdagen 25 januari, och det blev startskottet för det jemenitiska upproret.
Tawakul Karman räknar upp diktatur, korruption, arbetslöshet och fattigdom som anledningarna till upproret. Orättvisorna i landet exploderade, säger hon:
– Här finns ingen möjlighet att leva ett gott liv, alltså kräver människor förändring.

Telefonerna ringer, nyhetsbyråerna söker fredspristagaren för en kommentar, men att någon alls kommer fram är svårt att se. Tawakul Karman är upptagen med demonstranterna som kommer förbi för att fira segern. Kvinnor berättar att de gratulerar sig själva lika mycket som de gratulerar henne. Nu förändras bilden av Jemens kvinnor, nu ser omvärlden vad jemenitiska kvinnor är kapabla till, säger de. Framöver kommer folk att tänka på Tawakul Karman och fredspriset istället för al-Qaida när Jemen kommer på tal, säger flera män.
»Välkommen Tawakul Karman, grattis till oss alla« står det utskrivet – också på engelska – på affischer på demonstrationsplatserna.

Hennes man Muhamed al-Nehmi är advokat men har under upproret blivit demonstrant. Han ordnar med en del av Tawakul Karmans praktiska göromål. Då och då kommer han in i tältet för att lämna meddelanden till henne. Ett TV-bolag står utanför, säger han. De får vänta, svarar hon. Och sedan går han ut med beskedet.

Dagen innan, den 7 oktober, hade årets fredspristagare presenterats av Nobelkommittén i Oslo. Då gick
Tawakul Karman upp på demonstrationsscenen. »Bilqis, Bilqis«, ropade massorna. Bilqis är namnet på den drottning som sägs ha regerat Jemen på 900-talet före kristen tideräkning. Jemen rankas årligen i botten då jämställdheten i världen mäts. Om det jemenitiska folket är redo för en kvinnlig ledare i dagens Jemen återstår att se. Möjligen är glädjeropen bara tillfälliga avbrott i ett annars ofta strängt patriarkalt samhälle men Tawakul Karman menar att de flesta jemeniter kan tänka sig en kvinna i presidentpalatset. Hon har ett stöd också bland de konservativa grupperna i Jemen, menar hon.
– Innan vi samlades här för att protestera tillsammans kände jag stöd också från män ur Jemens klaner, säger hon.

Tawakul Karman hävdar att hon inte har några ambitioner på att kandidera i ett framtida presidentval. Inom Jemen spekuleras det emellertid huruvida
Tawakul Karman framöver kommer att leda ett nytt parti där studenterna och de partipolitiskt oberoende demonstranterna kommer att ingå. I dagsläget är hon ännu medlem i Jemens största oppositionsparti, Islah. Innan protesterna startade var hon en av partiets representanter i parlamentets rådgivande överhus, Shura. Där är hon en av reformisterna som – till viss del – sökt göra upp med politiken i dagens Jemen, en hybrid av islamism och klankultur. I början av året sade Tawakul Karman att hon framförallt är politiker, idag menar hon istället att hon är aktivist. Partimedlemskapet tystar hon ner. När jag ställer frågor om Islah ber hon att vi lämnar ämnet. Varför då?
– Jag tillhör alla, säger hon.

Tawakul Karman förklarar att hon vill vara en röst för landets olika grupper, åt landsbygdens folk likväl som städernas ungdomar. Det är viktigt att de olika motståndsgrupperna håller ihop, resonerar hon. Tawakul Karman tycks likväl ha glidit ifrån sitt parti och alltmer närmat sig den oberoende ungdomsrörelsen.
Partikamraten Abdul Majeed al-Zindani från Islah har stått på scenen och förespråkat att Jemen blir ett imamat, det vill säga en helt religiös stat där ledaren antas vara utsedd av Gud. Från samma scen har Tawakul Karman ställt krav på demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.

Det som gör Tawakul Karman till en revolutionär är främst hennes utomparlamentariska engagemang. Hon är journalist och 2005 var hon med och startade nätverket Women Journalists Without Chains. Hon har, varje tisdag sedan 2007, demonstrerat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Jemen. Hon har pekat ut dem som hotar journalister och kränker människors fri- och rättigheter. De pågående protesterna är kronan på hennes och många andras kamp för förändring, säger hon. Men det varken börjar eller slutar där.

Tawakul Karmans tre barn är på besök i tältet idag. De tycker det är tråkigt att hon inte leker med dem. Den yngste klättrar upp i famnen på henne och viskar något. Då kommer den äldsta dottern och visar ett kort hon ritat till sin mamma. »Tusen grattis till Nobels fredspris« står det i glada färger. Barnen får låna min kamera. De fotograferar medan Tawakul Karman berättar vidare om sin kamp och vad fredspriset har för betydelse för den.
Tawakul Karman berättar att efter att den jemenitiska regimen störtats kommer hon att ta strid för kvinnor i hela världen. Och hon pekar ut ännu en fråga hon vill engagera sig i.
– Jag kommer att kämpa för en fredlig värld utan väpnade konflikter, säger hon.

Många kvinnor i Jemen deltar i protesterna mot president Ali Abdullah
Saleh som har styrt sedan 1978.

Att hon är den första arabiska kvinna som tilldelas ett Nobelpris förklarar Tawakul Karman med att Västvärlden tidigare inte vetat mycket om arabiska kvinnor. Med den arabiska våren har man lärt sig en del, påpekar hon:
– Arabiska kvinnor är starka, sofistikerade och förmögna att delta på alla samhällets arenor. Arabiska kvinnor kan leda länder och bygga nya samhällen från grunden, säger Tawakul Karman. Tidigare fanns en utbredd föreställning i Väst om att araber skulle vara obildade, fattiga och terrorister. Man trodde inte att vi ville ha demokrati och mänskliga rättigheter, säger hon.
Med förståelsen för att också folk i Nordafrika och Mellanöstern vill leva ett värdigt liv följer ett ansvar, resonerar hon.
– Nu vet ni vilka vi är. Ni kan inte längre vara rädda för den arabiska regionen och de muslimska länderna. Alltså kan ni inte stödja diktaturer längre, säger hon.

Tawakul Karman tillägger att jemeniter också lär sig något om västvärlden. Hon säger att priset visar att det i väst finns ett intresse och stöd för hennes kamp.
– Nu finns en större förståelse mellan oss. Jag är övertygad om att världen blir bättre och att vi fortsättningsvis kommer att visa en större respekt för varandra, säger hon.

Så kommer en grupp kvinnor för att gratulera henne. Strax därefter kommer ytterligare några män för att göra detsamma. Tältet fylls med folk.
Så ler Tawakul Karman lika vänligt som när jag kom in. Denna gång som för att säga »hej då«.

Text och bild: Tanya Holm

Se också
Fatta Pennan i Amnesty Press nummer 1/2011

Reportage | 2011-11-14
Även publicerad i AmnestyPress #4/2011