Nagaland väntar på freden

I denna barack bor kvinnliga soldater.

Nagafolket skiljer sig från andra indier och ville aldrig tillhöra landet. I år fyller Indien sextiofem år och har bytt taktik för att underminera Nagalands frihetskamp.

– Vår ekonomiska utveckling har avstannat i väntan på fred.
Det säger general Phumgthing Shimrang. Han är högste arméchef i National Socialist Council of Nagaland (IM), en av de väpnade motståndsgrupperna i Nagaland i den östligaste delen av Indien. Generalen har sitt kontor i ett enkelt hus med korrugerat plåttak, som i mitten på december redan ståtar med plastgran och röd tomte på gårdsplanen. En typisk dag går han upp klockan tre på morgonen, likt resten av gerillasoldaterna här. De har hög beredskap.
Vi är på militärlägret Hebron, ett kulligt område i djungeln en timmes jeepfärd från staden Dimapur, där vägen går genom rik vegetation och förbi små enkla basthyddor. Här har Nagafolkets starkaste motståndsgrupp, NSCN-IM, sitt högkvarter. Här tränar de, går i kyrkan och fokuserar på sitt mål: ett upprättande av hemlandet Nagalim.

De är beredda att slåss för hemlandet Nagalim.

Nagalim betyder egentligen samma sak som Nagaland – Nagafolkets land – men området som Nagafolket gör anspråk på är mycket större än dagens delstat, som kom till stånd 1963. Som ett exempel på hur Nagafolkets område styckats upp, pekar general Shimrang på Intinki-floden i fjärran.
– Britterna sade att den där sidan av floden är Assam och den här är Nagaland, nästan spottar han ur sig.
Nagafolket består av 40-talet stammar som bebor bergen i nordöstra Indien och nordvästra Burma. Historiskt sett var de huvudjägare och hade lite kontakt med omvärlden tills burmeser invaderade år 1816 och britterna återvann kontrollen över marken i ett följande krig. Då gavs drygt 40 procent av Nagafolkets landområde bort till Burma, enligt en gränsdragning som delade byar – ja till och med hus – itu. Detta kan utläsas från en färgglad karta som hänger på generalens vägg, där vad som utgör dagens delstat Nagaland bara ser ut att utgöra en fjärdedel av den totala arealen. Förutom i Burma ligger resten av området i de indiska granndelstaterna Assam, Manipur och Aranuchal Pradesh.
– Varför tror du att indiska regeringen skapade delstaten Nagaland?, frågar generalen retoriskt, och ger själv svaret:
– För att splittra Nagafolket! Vi är en minoritet i alla delstater utom just i Nagaland.

General Phumgthing Shimrang med några av sina soldater.

Nagafolket har aldrig känt sig som en del av Indien, förklarar han. De var animister tills missionärerna kom med kristendomen, och deras nötköttsätande sågs alltid ned på av hinduerna, liksom grisätandet av muslimerna. Under första världskriget skickades Nagabor till Frankrike för att tjänstgöra i den brittiska armén. Som ett resultat började medlemmar från olika stammar lära känna varandra och den första rörelsen för Nagafolkets självständighet växte fram efter krigsslutet 1918. När så britterna 1947 skulle lämna Indien så bad Nagafolket att bli lämnade ifred och den lokale ledaren Angami Zapo Phizo utropade Nagalands självständighet 1947. För att få ett officiellt mandat från invånarna så genomförde Phizo en folkomröstning – en mödosam affär som tog flera år av fotvandringar mellan byarna för att samla röstsedlar. Men till slut kom resultatet: 99 procent ville enligt Phizo ha självständighet.

Detta föll dock inte i god jord i Delhi. Efter misslyckade samtal deklarerade indiska regeringen 1956 området som orosdrabbat och därefter kom ofattbara grymheter att äga rum här, i skyddet av Armed Forces Special Powers Act, en speciallag som i princip gav armén straffrihet.
– 1955–59 började de bränna byar,. En by i Mokokchung brändes minst 18 gånger under bara två år. Kvinnor blev våldtagna, människor torterades. De hängde folk upp och ned, minns Neingulo Krome, före detta generalsekreterare för Nagafolkets rörelse för mänskliga rättigheter, NPMHR.
Perioder med vapenstillestånd avlöste striderna och Nagafolkets motståndsrörelse splittrades på vägen. De började slåss sinsemellan, särskilt efter vapenvilan med indiska regeringen 1997, och idag finns sju olika motståndsgrupper.

Isak Chishi Swu, ordförande i NSCN - IM, går ut ur kyrkan på militärlägret Hebron.

Den starkaste, vars läger Hebron vi befinner oss i, är också den grupp som förhandlar med indiska regeringen. Just idag har NSCN-IM-ordföranden Isak Chishi Swu, en 80-årig veteran, kommit tillbaka från fredssamtal i Delhi.
När hans konvoj rullar in i lägret står soldater i givakt på två linjer längs med den röda utrullade mattan som leder in i kyrkan. Isak Chishi Swu leds fram till altaret och sätter på mikrofonen. »Prisa herren, prisa herren« ropar hela församlingen, med högerhänderna i välkomsthälsning. NSCN-IM:s ideologi vilar på tre ben: kyrkan, militären och den civila administrationen. De förespråkar en slags kristen socialdemokrati.

Lite längre bort i kvinnornas enhet jobbar soldater i grönsakslandet och några killar spelar badminton. Lägret har en kommunikationscentral, ett vapenförråd och en avdelning för att tillverka sprängmedel. Hebron är sätet för NSCN-IM:s skuggregering, som har liknande läger med administrativ och militär personal i 24 regioner i Nagalim, inklusive i Manipur, Assam och Aranuchal Pradesh. De har egna domstolar och beskattar befolkningen. Trots att det finns en officiell delstatsregering i Nagaland, anser NSCN-IM och de andra motståndsgrupperna att de är Nagafolkets sanna representanter. Problemet är bara att motståndsgrupperna blivit så många. De har alla ett liknande upplägg och det blir mycket skatt att betala för vanligt folk och även för företag. För att åtgärda detta bildades ett försoningsråd 2008, med uppgiften att samla rebellerna under ett tak. Trots att de flesta motståndsgrupperna har självständighet som ultimatum, så har NSCN-IM börjat mjukna i frågan efter femton års samtal med indiska regeringen.
– Vi måste ha ett beroendeförhållande. Det har de börjat förstå, säger RH Raising, som är inrikesminister i NSCN-IM:s skuggregering.

En av de kvinnliga gerillasoldaterna på post i en skyttegrav.

Tanken är att samarbeta inom vissa områden, såsom försvar. Nagalands strategiska läge som tröskel mellan Syd- och Sydostasien gör områdets stöd extra attraktivt för den indiska regeringen vid en eventuell attack från Kina. Dessutom är Indien intresserat av oljefyndigheter i området.
Kritiker pekar på att politikerna i Delhi sakta men säkert börjat bryta ned det ultimata kravet på självständighet genom att pumpa in bistånd i delstaten. Med tanke på att den ekonomiska utvecklingen stagnerat på grund av konflikten, är detta förstås tacksamt.
Det kommer dock att bli svårt att få till stånd en överenskommelse om inte alla motståndsgrupperna är med på noterna.
– Alla fraktioner måste sitta ned och komma överens. Man kan inte ignorera människor som offrat något, menar nationsfadern Phizos systerbarn Niketu Iralu, som jobbar med förtroendebyggande åtgärder i Nagaland.
På Naga Hoho, stammarnas råd, hoppas sekreteraren Chuba Ozukum att en lösning på konflikten trots allt ska komma snart.
– Vi har bett Indiens regering och NSCN-IM att skriva på en överenskommelse till 2013, säger han och ler förhoppningsfullt.

Text: Hanna Sistek Bild: Jonas Gratzer

Nationsfadern Phizos systerbarn Niketu Iralu,
som jobbar med förtroendebyggande åtgärder i Nagaland.

Fakta/Nagaland

Omkring 2 miljoner bor i delstaten Nagaland av en befolkning på totalt 4 miljoner. Befolkningen är uppdelad i ett 40-tal huvudstammar. Cirka 90 procent av befolkningen är kristna.
Historiskt sett levde Nagaborna i små, självständiga republiker, före burmesernas och britternas ockupation. Självständighetsrörelsen startade redan efter första världskriget med Naga National Council, NNC.
Den 14 augusti 1947 utropade Naga-ledaren Angami Zapu Phizo Nagaland som självständigt. 1948 greps han.

1960 tecknade Naga People's Convention, NPC, ett 16-punktsavtal med indiska regeringen. Det ledde till att Nagaland 1963 bildades som en delstat. NNC såg dock avtalet som ett förräderi mot Nagafolkets politiska kamp. Ordföranden för NPC mördades och för att stoppa våldet formades ett fredsråd, som förhandlade fram ett eldupphör 1964–1969. 1972 bröts vapenvilan av Indien, och Nagafolkets gerilla-kamp startade.
1975 tecknades det kontroversiella Shillong-avtalet av indiska regeringen och NNC. I detta förband sig motståndsgrupperna att ge ifrån sig vapnen och att erkänna Indiens konstitution.
Avtalet ledde till en splittring av motståndsgrupperna, som idag är sju stycken, alla med sina egna administrativa och militära grenar.
Sedan 1997 har NSCN-IM haft fredsförhandlingar med Indiens regering.

Vardag i lägret Hebron.