Bhopal – en pågående katastrof

35 år har gått sedan tidernas största industriolycka drabbade invånarna i den indiska staden Bhopal. Amnesty Press har pratat med Satinath Sarangi och Nousheen Khan som kämpar för rättvisa för dem som har drabbats av katastrofen.

Reportage | 2019-11-28
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019
 Resterna av MIC-tanken i Bhopal. Bilden tagen år 2008.

Resterna av MIC-tanken i Bhopal. Bilden tagen år 2008. Foto: Luca Frediani/Wikimedia

Det är natten mellan den 2 och 3 december 1984. I Bhopal, i den indiska delstaten Madhya Pradesh, sover folk gott. Då händer det som än idag har en stor påverkan på stadens befolkning. I Union Carbides fabrik läcker vatten in i en tank där över 40 ton metylisocyanat (MIC), som används vid framställningen av insektsbekämpningsmedel, förvaras. Det startar en kemisk reaktion som leder till att ett stort, giftigt gasmoln börjar sprida sig över de fattiga bostadsområdena närmast fabriken.

Inom de närmaste tre dagarna efter gasläckan miste mellan 7 000 och 10 000 personer livet och enligt Amnesty Internationals beräkningar exponerades omkring 500 000 personer av det giftiga ämnet.

Idag uppskattas att över 20 000 personer har dött till följd av katastrofen och omkring 150 000 människor lider av kroniska sjukdomar och allvarliga hälsoproblem. Bland annat är förekomsten av cancer, tuberkulos och allvarliga njursjukdomar mycket högre bland den del av befolkningen som har drabbats av gasen jämfört med snittet i landet. Även antalet missfall är fortfarande högre än i landet i övrigt och många kvinnor har drabbats av infertilitet och oregelbunden mens.

– Dessutom har tiotusentals barn till föräldrar som utsatts för gasen drabbats av störningar gällande tillväxt och den mentala utvecklingen, samt fötts med missbildningar, säger Satinath Sarangi, kampanjsamordnare för organisationen International Campaign for Justice in Bhopal (ICJB).

Satinath Sarangi talar vid konferensen ”Corporate Liabilities and the case of the Bhopal gas leak disaster” i New Delhi 8 november 2012.

Satinath Sarangi talar vid konferensen ”Corporate Liabilities and the case of the Bhopal gas leak disaster” i New Delhi 8 november 2012. Foto: Skärmdump från Youtube

Satinath Sarangi var 30 år 1984. Han hörde ett kort meddelande på radion om att vissa hade blivit sjuka i Bhopal efter en olycka på en fabrik och bestämde sig för att åka dit för att se om han kunde hjälpa till på något sätt.

– Först då jag kom dit insåg jag hur omfattande katastrofen var, säger han.

Satinath Sarangi beskriver hur han pratade med människor och upplevde att regeringen inte ställde sig på folkets sida, utan istället skyddade det multinationella företaget Union Carbide, som ägde fabriken 1984:

– Då bestämde vi oss för att åka till chefsministern i delstaten. Vi hade inga pengar och många var väldigt sjuka, men trots det anslöt sig 15 000 personer till marschen till chefsministerns hus. Vi hade ingen särskild ledare utan krävde att chefsministern skulle träffa oss alla.

Det sade chefsministern nej till. Då satte sig demonstranterna utanför hans hus och väntade i kylan.

– Det var väldigt kallt och vi frös. Men så uppstod magi. Vissa högg ved, andra lagade mat eller skrev poesi som de läste upp. Alla hjälptes åt. Det gjorde ett stort intryck på mig och jag kände att jag inte bara kunde lämna alla dessa människor i sticket, så jag bestämde mig för att stanna kvar, säger Satinath Sarangi, som än idag är bosatt i Bhopal.

För Sathinat Sarangi är svaret på frågan vem som är ansvarig för katastrofen solklart.

– Union Carbide. De använde medvetet sämre konstruktionsmaterial och färre säkerhetssystem i fabriken i Bhopal än på fabriken i USA för att spara pengar. De valde också att lägga fabriken mitt i ett tätbefolkat område. Så Union Carbide är ansvariga för att driva en osäkert byggd fabrik på en osäker plats, säger han.

 Protest i Bhopal år 2010.

Protest i Bhopal år 2010. Foto: © Yann Forget / Wikimedia

År 2001 köpte företaget Dow Chemical Company upp Union Carbide. Dow Chemical har sedan dess bytt namn och ägarstruktur ett antal gånger, senast från DowDuPont tillbaka till Dow Chemical, som i sin tur ägs till 100 procent av Dow Inc. Amnesty ser detta som ett sätt för företaget att försöka skapa förvirring och komma undan sitt ansvar och varje gång ett ägarbyte har skett har den nya ägaren också intagit samma inställning som den tidigare och vägrat ta ansvar för katastrofen.

Inget av de amerikanska bolagen har inställt sig i domstol i Indien trots upprepade kallelser. Senast hände detta den 13 november. Företagen har inte heller sanerat marken eller betalat ut skälig kompensation till de drabbade. På grund av ägarföretagets agerande har svenska Amnesty lanserat en kampanj i ett försök att få svenska storbanker som investerar i Dow Chemical/Dow Inc. att sätta press på företaget. Sathinat Sarangi tycker att det är en bra strategi.

– Jag tror att det kommer att få en tydlig påverkan, för det är bankerna som förser de här monstren med blod, säger han.

Nousheen Khans föräldrar överlevde Bhopal-katastrofen. Själv arbetar hon idag med rehabilitering av barn i området.

Nousheen Khans föräldrar överlevde Bhopal-katastrofen. Själv arbetar hon idag med rehabilitering av barn i området. Foto: Shankar Raikwar

Då gasolyckan inträffade bodde Nousheen Khans föräldrar fem kilometer från fabriken. Själv var hon inte född än. Nousheen Khan berättar att många av hennes familjemedlemmar och släktingar har drabbats av svåra hälsobesvär.

– Vissa har dött i förtid, andra har fått cancer, högt blodtryck och diabetes. Själv fick jag tidigare i år reda på att jag har hjärtproblem, säger hon.

På grund av föräldrarnas dåliga hälsa och det faktum att två av Nousheen Khan bröder föddes med missbildningar kunde inte föräldrarna arbeta så mycket som tidigare.

– Gaskatastrofen har påverkat min uppväxt mycket. Eftersom mina föräldrar inte kunde tjäna tillräckligt mycket pengar fick jag istället för att studera tidigt börja arbeta, säger hon.

Idag har hon dock fått möjlighet att studera på universitetet där hon läser till talterapeut. Hon arbetar också med talterapi och rehabilitering för barn i området:

– Jag träffar dagligen barn som har fötts med missbildningar. Jag hjälper dem till exempel med att tala, att tugga ordentligt eller arbetar med dem som dreglar mycket. Föräldrarna har ofta bara ett barn och de har det många gånger mycket svårt både tidsmässigt och ekonomiskt.

Inför 35-årsdagen av katastrofen har paraplyorganisationen ICJB, där både Satinath Sarangi och Nousheen Khan är verksamma, tagit fram ett manifest där man bland annat kräver att Union Carbide/Dow Chemical/Dow Inc. kompenserar Bhopalöverlevarna, att de ansvariga ställs till svars och att omfattningen och typen av kontaminering utreds och att området saneras.

Ljusvaka i Bhopal den 30 november 2014 i samband med 30-årsdagen av olyckan.

Ljusvaka i Bhopal den 30 november 2014 i samband med 30-årsdagen av olyckan. Foto: Abdul Moeed Faruqui/Amnesty International

– Företag dödar människor varje dag genom industriföroreningar. Om rättvisa skipas i Bhopal kommer det visa att företag inte kan komma undan med mord och världen skulle bli en säkrare plats, säger Sathinat Sarangi.

Tror du att rättvisa kommer att skipas en dag?

– Definitivt. Jag vet att överlevarna inte kommer att ge upp. Då den första generationen försvinner tar den andra generationen över, säger han.

Vera Häggblom
[email protected]

Fotnot: Intervjun gjordes via telefon vid ett Sverigebesök.

En kortare version publiceras också i nummer 4/2019.

Läs mer från Amnesty Press
Bhopal - där barnen leker med kvicksilver (16 november 2009)

Reportage | 2019-11-28
Av: Vera Häggblom
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019