Vägen till ”La Tumba”

I Venezuela har militären hittills varit lojal mot president Nicólas Maduro. Det finns dock enskilda militärer som har gjort uppror och Raúl Isaías Baduel, försvarsminister under tidigare presidenten Hugo Chávez, sitter fängslad. Omkring 160 militärer sitter idag fängslade, uppger en försvarsadvokat.

Raúl Emilio Baduel. Foto: Petter Svensson

Raúl Emilio Baduel dömdes till över sju års fängelse för sin inblandning i de omfattande protesterna mot regeringen 2014. Den 2 juni 2018 skulle flera utvalda fångar, däribland han själv, återfå friheten i samband med en direktsänd ceremoni där Delcy Rodriguez, den dåvarande presidenten för landets konstituerande församling, höll ett anförande. Som en sista, trotsig gest vägrade han ta hennes hand.

– Inte på grund av någon bristande respekt mot henne utan för att hon representerade en institution som jag inte erkänner någon legitimitet, det vill säga ”La constituyente”. Att ge henne handen skulle vara detsamma som att erkänna den makten. Det var så klart förödmjukande för henne att göra så i direktsänd TV, som straff fick jag vänta ytterligare 24 timmar innan jag äntligen var fri, säger han med ett snett leende.

Efternamnet Baduel är välkänt i Venezuela, och Raúl Emilio Baduel är främst känd som ”el hijo de Baduel” – ”Baduels son” Som en av tidigare presidenten Hugo Chávez närmast förtrogna var hans far, Raúl Isaías Baduel, med i den upprorsgrupp, MBR-200, som bildades redan 1982 och som 10 år senare, den 4 februari 1992, skulle genomföra en första misslyckad statskupp som ledde till att Chavez fängslades.

Raúl Isaías Baduel var försvarsminister under president Hugo Chávez. Foto: Wilson Dias/ABr/ agenciabrasil.gov.br/Wikimedia

MBR-200 omvandlades sedermera till partiet MVR (Movimiento República) som banade väg för Chávez seger i presidentvalet 1998. Raúl Isaías Baduel såg till att Chávez återinsattes som president efter kuppförsöket 2002, och det var han som populariserade Chávez Kubainspirerade slagord ”patria, socialismo o muerte!” genom att se till att budskapet målades överallt på militära områden. Hans militära karriär kröntes av utnämningen till försvarsminister 2006, i januari 2008 pensionerade han sig. Därefter blev han omedelbart en av Chávez främsta kritiker när han öppet kritiserade dennes försök att genom folkomröstning förändra landets konstitution, som bland annat syftade till att stärka presidentens makt. Raúl Isaías Baduel föll i onåd.

– Det sägs att han gick runt och var vansinnig i Miraflores (presidentpalatset) och förolämpade min far efter att ha förlorat folkomröstningen. Men det är förståeligt, det var ett hårt slag för honom och uppfattades som ett svek, säger sonen Raúl Emilio.

Även han utbildade sig till militär. Efter att pappan lämnade sin post valde Baduel junior att göra samma sak.

– Min ansökan beviljades genom presidentdekret redan efter 6 veckor, det är en administrativ process som annars brukar ta 6-8 månader, jag hade inte ens hunnit lämna in mitt vapen. Det var tydligt att vi inte längre var önskvärda. Vid två tillfällen besköts min pappas bil, underrättelsetjänsten låg bakom, jag var med vid ett av dessa tillfällen.

Den 2 april 2009 greps Raúl Isaías Baduel, formellt misstänkt för förskingring under sin tid som minister. I maj 2010 fann en militärdomstol honom skyldig och han dömdes till fängelse i sju år och 11 månader. Hans advokat Omar Mora Tosta menar att det inte fanns några bevis och att domen är politiskt motiverad. Såväl Human Rights Watch som Amnesty international betraktade Baduels fall som ett exempel på en tilltagande politisk förföljelse av oppositionella.

Med tanke på sin bakgrund som en framträdande ”Chavista” är han dock en kontroversiell figur, många oppositionella ser honom som medskyldig till den nuvarande situationen och vill inte utan förbehåll tillskriva honom status som en politisk fånge. Fängelsetiden spenderade han framförallt i militärfängelset Ramo Verde. Den 2 mars 2017, bara ett dygn innan han avtjänat sitt straff, möttes han av anklagelser om att han skulle vara inblandad i en ny konspiration mot regeringen. Friheten blev till intet.

Advokat Omar Mora Tosta. Foto: Petter Svensson

– Det handlar om uppdiktade påståenden. Datumet för frisläppandet sammanhängde med den värsta krisen regimen har upplevt. Man vågade helt enkelt inte släppa ut honom under sådana omständigheter med tanke på den respekt han åtnjuter, inte minst i militära världen. Baduel har alltid påstått att han är Hugo Chávez och Fidel Castros fånge, eftersom den sistnämnde ska ha sagt till Chávez att Baduel var hans farligaste motståndare inom oppositionen, säger hans advokat Omar Mora Tosta.

2014 sparkades kapten Juan Caguaripano ut från la Guardia Nacional Bolivariana efter att deltagit i regeringskritiska manifestationer. Han gick under jorden och blev snabbt en mytisk figur på grund av inspelade videos som fick stor spridning på sociala medier. Ackompanjerad av andra bistra, militärklädda och beväpnade män förklarade han att de hade fått nog, och att de därför bildat en motståndsgrupp med intentionen att rädda landet från ”total förstörelse”. Genomslaget blev allt större, och det påstods att det fanns många aktiva celler som inkluderade såväl militärer som civila – en bild som gärna underblåstes av Caguaripano själv.

Tidigt på morgonen den 6 augusti 2017 skred man till verket med sin plan - kallad ”Operacion David” - då militärbasen Paramacay i Valencia, belägen i norra Venezuela, attackerades. Via en video uppmuntrade Caguaripano folket att stötta dem i ett ”legitimt uppror” mot Maduros ”mordiska tyranni” – som sin tur kallade det för en terroristattack.

Upproret slogs snabbt ner, två dog, och en skadades i konfrontationen. Många lyckades dock undkomma, däribland Caguaripano, och man fick med sig ansenliga mängder militärvapen och ammunition – som till stora delar fortfarande inte har återfunnits. Myndigheterna påbörjade en intensiv kamp efter Caguaripano, som redan innan attacken var en av Venezuelas mest jagade män, och han kunde gripas i Caracas några dagar därefter.

Irene Olazo i sitt hem i augusti 2017. Foto: Petter Svensson

Irene Olazo är liten och spröd, men hennes röst är stark. Vi träffades år 2017 i hennes hem, som hon delar med sin mamma och syster, i området Horizonte i Caracas, några veckor efter att hennes make Juan Caguaripano greps i augusti 2017. Vägarna är prydda med bilder på henne, hennes make och deras gemensamma dotter. Hon säger att hon älskar sin make trots att hon inte sett honom skymten av honom sedan han gick under jorden 2014. Bilder på den gripne maken, som av allt att döma utsatts för grov misshandel, hade nyligen publicerats när vi sågs.

– Jag betvivlar inte att de skulle kunna döda honom, det är det jag fruktar allra mest. Det är typiskt honom att stå upp för det han tror på. Han ifrågasatte alltid oegentligheter inom militären och anmälde korruption. Därför ansågs han obekväm och bestraffades med impopulära posteringar i fängelser, vid gränsposteringar och på andra avlägsna platser, sade hon.

Idag har Irene Olazo av säkerhetsskäl flyttat till Panama. Hennes make har vid flera tillfällen hållits isolerad under långa perioder.

– När det inte finns möjlighet till kommunikation eller besök är jag som mest rädd. För det var i syfte att dölja tortyrskador som gjorde att man beslutade om besöksförbud strax efter att han greps.

Meningarna går isär huruvida Caguaripano är en uppmärksamhetstörstande, föga framgångsrik revolutionsromantiker eller en kapabel strateg som, med hjälp av vapen och motiverade anhängare, på sikt skulle kunna utgöra ett hot mot regimen. Hans advokat, Afonso Medina Roa, säger att han inte har någon aning men försäkrar att han i sådana fall inte skulle yppa något om saken.

Advokat Alonso Medina Roa som företräder Juan Caguaripano. Foto: Petter Svensson

– Det jag kan säga är att det handlar om de värsta vittnesmål som jag hört om tortyr i mitt yrkesliv, framförallt gällande Caguaripano men även andra av de totalt 30 personer som står åtalade. Han har bland annat mottagit slag mot testiklarna och torterats med elektricitet. Det är endast hans ideal som har hjälpt honom att inte bli galen, säger Afonso Medina Roa, som är specialist på militärdomstolsprocesser.

Den 36-åriga polisen Óscar Pérez blev känd över en natt när han den 27 juni 2017, efter att strax innan publicerat en video där han och hans män förklarat uppror mot ”regeringens tyranni”, manövrerade en av polisens helikoptrar och fällde handgranater över Högsta domstolens byggnad i Caracas, ingen dödades dock. Han blev en mytomspunnen hjälte bland oppositionella och gjorde flera publika framträdanden där han manade till fortsatt kamp på gatorna.

Den 18 December 2017 genomförde han "Operation Genesis", där hans grupp kom över vapen från en militärförläggning. Med ansiktet täckt av blod släppte han sin sista inspelning på internet den 15 januari 2018 där han meddelade att militären med vapeneld och granatkastare försökte döda honom där han befann sig i ett hus i området Junquito i Caracas. Så skedde också strax därefter, Óscar Pérez och fem av hans män dödades – trots att de dessförinnan försökte överlämna sig till myndigheterna.

– Eftersom som såväl Juan Caguaripano som Óscar Pérez antas vara inspirerade av Baduel försöker man koppla ihop dessa fall med honom, som en oppositionell militär med högt anseende anses han vara en upprorsmakare bara genom att finnas till, säger Baduels advokat Omar Mora Tosta.

Kvällssolen strömmar in genom det delvis öppna plåttaket i området Hautillo i Caracas, anspråkslösa plaststolar har placerats framför en liten scen. Mödrar och fruar till fem fängslade militärer har samlats för att berätta sina historier. Oro, gråt och arga utspel mot regimen förbytts emellanåt till ett förtröstansfullt budskap om att ”No podemos perder la esperanza” (”Vi får inte förlora hoppet”).

Leonela de Medina, fru till fängslade Henry Medina. Foto: Petter Svensson

Leonela de Medina bär en t-shirt med ett foto på hennes man, Henry Medina. Hon ger ett samlat intryck när hon pratar om hur det gick till när han, tillsammans med åtta andra militärer, greps i början av mars 2018:

– I egenskap av bataljonschef hade han varit i Fuerte Tiuna (militärt område i Caracas). Han fick order om att han skulle till infinna sig hos sin chef. I samband med det greps han och var därefter okontaktbar under nio dagar. Han fördes till militärdomstolen som bestämde att han skulle hållas kvar. Han anklagas för “el combo”, det är alltid samma tre brott, det vill säga förräderi, anstiftan till uppror och brott mot militär kodex.

Enligt Leonela de Medina är anklagelserna grundlösa:

– Det sägs att det finns en film där de ska ha pratat om uppror men ingen har sett filmen ifråga, inte ens hans advokat. Han har aldrig varit politiskt intresserad. Han beklagade sig ibland för att det inte fanns tillräckligt med mat för hans bataljon, det är allt.

Enligt advokat Alonso Medina Roa finns det idag omkring 160 fängslade militärer i Venezuela – men mörkertalet antas vara stort.

– Det har ökat enormt det senaste året. Det speglar dels en ökad oro för riktiga kuppförsök, dels drar man nytta av situationen genom att fängsla de som inte anses lojala med regimen. Självklart finns det ett ökat missnöje, vanliga soldater lider av samma brist på mat och mediciner som alla andra, säger han.

Militären har en fundamental roll i Venezuela. Hälften av ministrarna har en militär bakgrund, och institutionen ifråga är tätt sammankopplad med den ”socialistiska revolutionen” – ”militären är ”chavistas” som garanterar socialismens fortlevnad i landet”, som den nuvarande utrikesministern Jorge Arreaza har uttryckt saken. President Nicolás Maduros beroende av militären tar sig bland annat uttryck i en aldrig sinande ström av generalsutnämningar och förmåner av olika slag. Militärens olika grenar bedriver lukrativa affärer och höga militärer är djupt insyltade i den omfattande korruptionen – vilket minskar incitamenten och ökar risken för den som överväger att byta sida.

– Få högt uppsatta militärer har öppet tagit avstånd från regimen. Men ”La fuerza armada” har en viktig roll i den politiska dynamiken och mitt intryck är att det finns en spricka som växer sig allt större, säger Alonso Medina Roa.

Underrättelsetjänsten Sebins högkvarter är beläget mitt i centrala Caracas. Omkring 15 meter under marken, på behörigt avstånd från kontorslokalerna ovanför, återfinns ”La Tumba” (Graven). De fåtal cellerna är ytterst små, helt i avsaknad av färger och utrustade med cementbäddar och säkerhetskameror. Lamporna är påslagna dygnet runt vilket gör det omöjligt att skilja dag från natt – ”la tortura blanca”, som det kallas.

Här förvaras de mest högprofilerade fångarna, ofta i total isolering. De enda som man idag med säkerhet vet befinner sig här, och som också ibland tillåts att kommunicera med varandra, är Juan Caguaripano och Raúl Isaías Baduel. Två skilda generationer av militärer sammanflätade i ett gemensamt öde. För Caguaripano väntar en rättegång i början av nästa år och sannolikt ett långt fängelsestraff. Mycket talar för att Baduel kan förvänta sig samma sak.

– Det råder ingen tvekan om att regimen vill se honom inlåst i resten av hans liv, säger advokat Omar Mora Tosta.

Petter Svensson
[email protected]

Fotnot: Intervjuerna gjordes före den senaste krisen i Venezuela. Sedan Nicolás Maduro installerat sig som president efter det omstridda valet förra året svarade Venezuelas oppositionsledare Juan Guaidó från nationalförsamlingen med att den 23 januari utropa sig till landets tillfällige president. I nationalförsamlingen har oppositionen en majoritet men Nicolás Maduro vägrar att ta hänsyn till landets parlament.

USA och Kanada svarade snabbt med att 23 januari erkänna Juan Guaidó som president. Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Panama, Paraguay och Peru följde snabbt efter. USA:s president Donald Trump har tidigare talat om en militär intervention i Venezuela men i sambandet med erkännandet av Juan Guaidó nämnde han bara ekonomiska och diplomatiska åtgärder.

Mexiko och Uruguay uppmanade till dialog i Venezuela och uppmaningar om dialog och fria val kom också från flera EU-länder. FN:s generalsekreterare António Guterres manade i Davos, Schweiz, till återhållsamhet och dialog för att ”undvika en upptrappning som kan leda till en typ av konflikt som kan leda till en katastrof för Venezuelas folk och regionen”.

Ryssland, Turkiet, Kina, Iran, Kuba, Belize, Nicaragua, Bolivia och Syrien uttryckte sitt stöd till Nicolás Maduro.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press
En dag i Caracas (17 oktober 2017)

Hårt tryck mot medier i Venezuela (28 oktober 2017)

VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort” (20 september 2016)

VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj” (22 september 2016)

.