Hav eller grav

Medelhavet har blivit världens dödligaste gräns. EU-länderna kring Medelhavet satsar mer på gränskontroll än på att rädda flyktingar och migranter. Fram till 31 maj beräknas cirka 1 800 personer ha dött till havs.

reportage | 2015-06-11
Av: Emma Sofia Dedorson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2015
Marco Cauchi.

Marco Cauchi. Foto: Emma Sofia Dedorson

Marco Cauchi visar stolt upp den 40 meter långa expeditionsbåten Phoenix.

– Hon är en av de säkraste båtarna därute, säger Marco Cauchi med en gest ut mot Medelhavet. Phoenix tillhör frivilligorganisationen Migrant Off Shore Aid Station (MOAS), grundad år 2014 av den amerikanska entreprenören Christopher Catrambone.

Båten är välutrustad med två drönare och ett par mindre räddningsbåtar, ett kök, ett vårdrum – som i extremfall kan bli en operationssal – samt ett fullpackat förråd fyllt med flytvästar, filtar och förnödenheter.

– Förra året hade vi för lite filtar med oss. Efter 25 år som sjöräddare gjorde jag ett sådant misstag, säger Marco Cauchi och skakar på huvudet.

Det är Marco Cauchi som samordnar sök- och räddningsarbetet ombord. Han har jobbat med det hela sitt yrkesliv. Christopher Catrambone kontaktade honom när han var på väg att pensionera sig från Maltas kustbevakning och erbjöd honom jobbet på Phoenix.

– Jag kunde inte säga nej. Behovet är enormt, vi räcker inte till som det är idag, säger Marco Cauchi.

Han uppskattar att han varit med och räddat tiotusentals liv genom åren men kan inte glömma de andra – barnen som bara sjönk rätt ned i djupet till exempel.

– Jag har sett hemska saker men det är därför jag åker ut igen. Om ingen gör något så dör människor, säger Marco Cauchi.

Han berättar att MOAS grundades eftersom EU-länderna inte längre har någon insats som satsar på sjöräddning.

Frivilligorganisationen MOAS har drönare som söker efter flyktingbåtar.

Frivilligorganisationen MOAS har drönare som söker efter flyktingbåtar. Foto: MOAS

I oktober 2013 omkom 366 personer utanför den italienska ön Lampedusa. Då inledde Italien räddningsinsatsen Mare Nostrum som under år 2014 räddade runt 170 000 människoliv. Men i november 2014 lades den ned. EU-länderna ville inte stötta insatsen ekonomiskt och bland andra Storbritannien menade att räddningsinsatser fungerar som en flyktingmagnet. Mare Nostrum skulle ersättas av EU-operationen Triton.

EUs säkerhetsmyndighet Frontex satsade bara en tredjedel av Mare Nostrums budget på Operation Triton. Operationen möttes av hård kritik från olika håll. FN:s flyktingorgan UNHCR larmade då om att de ökande flyktingströmmarna krävde ”ett utökat Mare Nostrum” och Amnesty International kallade EU:s insats ofullständig.

– Frontex uppgift är att stoppa folk vid EU:s gränser, identifiera dem och överlämna dem till närmsta EU-land. Båtarna som använts är inte specifikt utrustade för sjöräddning, säger Izabella Cooper, talesperson för Frontex, till Amnesty Press.

Vid ett tillfälle frös en räddad man ihjäl ombord på ett fartyg inom Operation Triton.

Izabella Cooper säger att Frontex tar skyldigheten att rädda liv på havet på stort allvar och påpekar att de har stått för en tredjedel av räddningarna sedan Triton drog igång. Men hon insisterar på att det inte är deras uppdrag.

– Vårt mandat är gränskontroll och inte sjöräddning, säger hon.

EU-kommissionens talesperson Natasha Bertaud förklarar:

– Migration är ett komplext tema och att sätta tydliga riktlinjer kräver tid. Just nu är Frontex varken ett europeiskt gränsprogram eller en räddningsinsats. För att kunna bli det behövs samlade resurser vilket vi diskuterar med medlemsstaterna, säger hon.

Bild från MOAS drönare.

Bild från MOAS drönare. Foto: MOAS

Efter katastrofen i april när minst 800 personer dog samlades EU-topparna till ett akutinsatt krismöte. Där föreslogs militära insatser mot människosmugglare samt en accelerering av tillbakaskickandet av irreguljära migranter. Dessutom skulle resurserna för Frontex tredubblas och därmed likställas med Mare Nostrums resurser. Det var dock få som tyckte att satsningen var tillräcklig:

– En större budget är i sig inte lösningen, det krävs ett europeiskt samordningsprojekt och lagliga vägar in i Europa, säger Izabella Cooper.

– Operation Triton är i grunden ett misslyckande. Medelhavet är världens mest dödliga gräns och någon måste ha uppgiften att rädda liv. EU-länderna erbjuder inte det, säger Christopher Catrambone, grundare av MOAS.

En viktig skillnad är att medan Mare Nostrums båtar rörde sig cirka 100 sjömil söder om Malta och den italienska ön Lampedusa patrullerar Tritons båtar bara 30 sjömil söderut – långt ifrån de områden där de flesta flyktingbåtar hamnar i nöd.

– Men vi har rört oss långt utanför vår zon flera gånger, säger Izabella Cooper.

Den 13 maj presenterade EU-kommissionen sina nya riktlinjer för migration. Man föreslog bland annat att alla medlemsländer skulle tvingas ta emot kvotflyktingar och att Frontex skulle få mandat att röra sig längre söderut med sina insatser. Dessa riktlinjer ses bara som en början och det är långt ifrån klart att de alls blir verklighet.

Peter Hinchliffe, generalsekreterare för International Chamber of Shippers (ICS) träffar Amnesty Press på sitt kontor i centrala London. Redan i mars larmade han EU om att situationen i Medelhavet var ohållbar. Medlemmar i ICS, rederier med transportfartyg, har fått göra närmare 900 avvikningar från sina rutter på Medelhavet för att rädda nödställda under år 2014, vilket är en rekordsiffra.

Peter Hinchliffe menar att de tar skyldigheten att undsätta nödställda som en självklarhet, men att de inte är rustade för en humanitär katastrof av den här omfattningen.

– Det kan vara en båt för en besättning på 30–40 man och plötsligt blir de flera hundra personer ombord. De har inte tillräckliga förnödenheter som mat och varma utrymmen, säger Peter Hinchliffe.

Han påpekar att detta ändå beskriver ett lyckligt scenario eftersom det innebär att de i alla fall har fått upp nödställda människor ur vattnet.

Migranter har räddats på Medelhavet av MOAS.

Migranter har räddats på Medelhavet av MOAS. Foto: MOAS

Peter Hinchliffe säger att EU måste ta tag i människosmugglingen och den kollapsade staten Libyen. Men i ett akut skede måste medlemsländerna samordna livräddande insatser.

– Ett sådant stort ansvar kan inte ligga på kommersiella fartyg, hjälporganisationer eller privata initiativ, säger Peter Hinchliffe.

Han nämner MOAS som visat vägen för vad som behöver göras på EU-nivå.

Under hela år 2014 räddade MOAS 3 000 personer. I år har de räddat mer än 1 400 personer efter bara tolv dagar till havs, nu med Läkare utan gränser ombord.

Valettabor visade sin solidaritet med offren vid bårhuset Mater Dei genom att lägga blombuketter i entren.

Valettabor visade sin solidaritet med offren vid bårhuset Mater Dei genom att lägga blombuketter i entren. Foto: Emma Sofia Dedorson

Marco Cuachi minns den första sjöräddningen som MOAS gjorde som särskilt utmanande. Det var en liten båt fylld till yttersta gränsen. Ombord fanns runt 200 personer; kvinnor och män, gamla och barn.

Båten var nära förlisning och de fick prioritera vilka som skulle rädda först. Som vanligt togs barnen först, sedan kvinnor och de gamla och till sist de unga männen. Båten hann sjunka innan alla var i trygghet så de fick fiska upp unga män ur vattnet.

– Att vi alls kunde lokalisera båten i tid var tack vare vår drönare. Alla skulle ha drunknat utan vår insats, säger Mario Cauchi.

Vid den stora olyckan i april, då minst 800 personer omkom, försvann de flesta i Medelhavets djup. De få kroppar som återfanns togs i land på Malta.

Bårhuset Mater Dei i Valetta, Maltas huvudstad. Här obduceras offren från katastrofen i april.

Bårhuset Mater Dei i Valetta, Maltas huvudstad. Här obduceras offren från katastrofen i april. Foto: Emma Sofia Dedorson

Inpackade i plast nådde de Europa. 23 unga vuxna och ett barn – liggande på ett italienskt fartygsdäck. Dagen efter besöker Amnesty Press bårhuset Mater Dei i Maltas huvudstad Valetta. Entrén till bårhusets kapell är full med blombuketter. Då och då kommer någon in för att visa sitt deltagande. En regeringsbil med eskort körs fram till entrén och Maltas president Marie Louise Coreiro Preca kliver ut.

– Ingen förtjänar att dö så här. Blommorna visar att Malta är en solidarisk nation, säger presidenten och lägger ner sin bukett.

 Maltas president Marie-Louise Coleiro Preca anländer för att visa medkänsla med offren i olyckan i april.

Maltas president Marie-Louise Coleiro Preca anländer för att visa medkänsla med offren i olyckan i april. Foto: Emma Sofia Dedorson

Inne på bårhuset arbetar två team med obduktionerna.

– Vi arbetar så fort vi kan. Vi obducerar hälften i dag och hälften i morgon, säger klinikchef Christopher Barbara.

Doktor Christopher Barbara var där och tog emot kropparna dagen innan. Han berättar att de har tagit in extrapersonal för att kunna genomföra arbetet så snabbt som möjligt.

– Vi är inte vana vid att få in så många avlidna på en gång, säger Christopher Barbara. Vi säkrar dna ifall anhöriga skulle söka sina döda.

– Men flyktingars anhöriga gör sällan det, inflikar laboratoriechefen Noel Ciantan.

Journalister får inte komma in på bårhuset av respekt för anhöriga till de avlidna men vi visas runt på laboratoriet när DNA extraheras från vävnadsproverna.

Säckar med vävnadsprover i formalin i bårhuset Mater Dei:s laboratorium.

Säckar med vävnadsprover i formalin i bårhuset Mater Dei:s laboratorium. Foto: Emma Sofia Dedorson

Det står gula säckar fyllda med vävnader från de döda i ett hörn.

–Eftersom vi inte vet vilka de döda var kommer begravningsceremonin vara multireligiös, säger Christopher Barbara.

Han är van vid att handskas med döden men säger att detta är extra svårt:

– Det är många unga människor som dött helt i onödan. Och barn.

Malta är dock inte lika drabbat av katastrofer som grannön Lampedusa.

– Men med jämna mellanrum ligger en kropp och guppar här nere i hamnen, säger Noel Ciantar. Han berättar att han en gång har hittat en kropp i vattnet:

– Det var en kvinna. Hon var finklädd i en blommig klänning.

Christopher Barbara är klinikchef på bårhuset Mater Dei.

Christopher Barbara är klinikchef på bårhuset Mater Dei. Foto: Emma Sofia Dedorson

Obduktionerna visade i samtliga fall på drunkning som dödsorsak. Ingen anhörig hörde av sig så på kistorna stod det bara “body” och ett nummer.

Den yngsta var tolv år gammal.

Musa Turay, 24, från Gambia sitter i sin våningssäng inne i en bostadscontainer på flyktingförläggningen Hal Far Hangar Open Center på Malta. Han delar container med sju andra unga män. Det bor väldigt enkelt men har gjort vad de kan för att skapa lite trivsel; hängt upp tyger, burit in avdankade möbler och skurat golvet med såpa.

I lägret lever han tillsammans med hundratals andra unga män. Platsen är avsides belägen i industriområdet Hal-Far (råttornas stad) utanför Valetta. Runt den gamla hangaren finns några byggnader utspridda på en asfaltsplan och ett 20-tal bostadscontainrar står staplade på varandra. Alltsammans är omgärdat av ett taggtrådsstängsel med en enda grind, bevakad av två vakter.

 Musa Turay utanför sin bostadscontainer på förläggningen Hangar Open Center som han delar med sju andra män.

Musa Turay utanför sin bostadscontainer på förläggningen Hangar Open Center som han delar med sju andra män. Foto: Emma Sofia Dedorson

Musa Muray berättar om sin resa över Medelhavet:

– Jag gick ombord på en båt från Libyen för snart ett år sedan. Vi packades som sardiner. När havet blev oroligt började båten sjunka, säger Musa Turay.

Han berättar att någon larmade via en transistorradio och när de såg en båt närma sig på håll blev alla upphetsade och rörde sig i båten.

– Vi var desperata. Vi hade varit säkra på att vi skulle dö, säger Musa Turay.

Det var Phoenix som närmade sig. Marco Cauchis team evakuerade först barn och kvinnor så båten hann sjunka innan turen kom till Musa Turay. Han säger att han höll sig uppe för att han är stark och kan simma.

– Men när jag såg en landsman försvinna i vågorna tappade jag all energi. Sedan minns jag inget mer, berättar Musa Turay.

När han vaknade igen låg han i en säng på sjukhuset Mater Dei i Valetta. Han hade fiskats upp och tagits ombord på Phoenix, och därifrån tagits till sjukhuset. Sköterskan ville veta vem ”Bai” var.

– Bai Turay var min pappa. Jag hade skrikit hans namn hela natten. Han försvann under flykten innan vi ens kom fram till Libyen, säger Musa Turay.

De flydde tillsammans från Gambia med Europa som mål. Enligt Musa Turay hade de båda dödats av militär om de stannade kvar. Men pappan försvann i flykten och Musa Turay vet inte om han lever eller ej.

– Han hade alla våra papper och pengar. Jag lyckades till slut ta mig till Tripoli (Libyens huvudstad) och fick följa med båten gratis, säger Musa Turay.

Han menar att det finns goda och onda smugglare. Att vissa vill hjälpa medan andra vill tjäna pengar på människors desperation. De visste att han inte hade någon annan utväg. Nu har han beviljats internationellt skydd på Malta.

– Men det finns ingen framtid här, säger han.

Utanför Hangar Open Center står de boende längs landsvägen om morgnarna. Har de ”tur” kommer någon och plockar upp dem och låter dem jobba för småpengar. När Amnesty Press är på besök har flera plockat potatis hela dagen och för det fått tio euro (cirka 93 svenska kronor).

Abdaziz Hassan Ibrahim läser engelska en gång i veckan i "Frihetsrummet" på förläggningen Hangar Open Center. Där finns också den enda TV:n.

Abdaziz Hassan Ibrahim läser engelska en gång i veckan i "Frihetsrummet" på förläggningen Hangar Open Center. Där finns också den enda TV:n. Foto: Emma Sofia Dedorson

En av dem är 22-åriga Abdaziz Hassan Ibrahim från Somalia. För fyra år sedan mördades hans pappa av terroristorganisationen al-Shabaab. Han flydde för sitt liv med gummibåt över Medelhavet men den började ta in vatten. Då räddades han av malteserna.

I dag är han täckt av damm och har nariga händer efter potatisplockningen. Han berättar att han försöker spara ihop pengar till en resa till Tyskland eller Sverige.

– Men jag måste i så fall tjäna mer, säger Abdaziz Hassan Ibrahim.

Han vet inte om han får något jobb följande dag. Tio euro kan vara allt han tjänar på hela veckan. På förläggningen får de bara ett mål mat om dagen och en fickpeng på mellan 50 och 110 euro i månaden (cirka 500–1 000 kronor). Det ska räcka till transport, kläder, hygienartiklar och övrig mat.

Exploateringen av flyktingar på Malta är något som ”alla känner till”. Landets två ledande fackföreningar menar att det är tusentals icke-européer som utnyttjas som billig arbetskraft och regeringen har lovat åtgärder som ännu ej har förverkligats.

Många fastnar i öppna läger som detta. Amnesty Press träffar en man som varit där sedan år 2009. Väldigt få tar sig vidare genom att få arbete, de flesta reser vidare norrut eller utvisas.

De vill till Italien, där polisen låter asylsökande försvinna, enligt en kille som bor på förläggningen men vill vara anonym. Han undrar om vi kan prata ”off the record”. Han berättar att det finns de som lyckats undvika Maltas myndigheter och nu gömmer sig på olika platser på ön. Han ska precis ta med mat till en gömd familj och undrar om Amnesty Press vill följa med.

Vi åker en bit bort med lokalbuss, går längs en väg, kommer ut på en åker. I ett grottliknande utrymme bor en liten familj: mamma, pappa och deras lilla dotter på snart ett år. De värmer utrymmet genom att göra upp eld om nätterna. Pappan brukar söka jobb vid landsvägen om dagarna medan mamman sitter gömd därute med barnet som ammas.

– Så snart vi har pengar ska vi resa till Italien med båt. Det gäller att de inte får våra fingeravtryck här, förklarar pappan på sitt språk medan vännen från förläggningen agerar tolk.

Familjen kom hela vägen till Malta med båt då dottern var nyfödd. Nu hoppas de på att kunna smugglas vidare till Italiens fastland.

Fingeravtrycken de pratar om har att göra med Dublinförordningen som reglerar vilken EU-medlemsstat som ska handlägga en asylansökan. Identiteten säkras genom fingeravtryck.

– Det finns ingen frihet på Malta. Friheten finns i det riktiga Europa, säger den gömde mannen.

Jon Hoisaeter arbetar för UNHCR i Malta.

Jon Hoisaeter arbetar för UNHCR i Malta. Foto: Emma Sofia Dedorson

Jon Hoisaeter har jobbat på Malta i flera år för FN:s flyktingorgan UNHCR. Han beklagar att EU:s medlemsländer inte har ett helhetsperspektiv på den här frågan. Han tycker att man bör se till situationen i länderna flyktingarna flyr från och igenom, sättet de flyr på och hur de mottas. Han anser att det är självklart att hjälpinsatserna ska vara omfattande och att EU:s medlemsländer har ett ansvar.

– Över hälften av båtmigranterna beviljas internationellt skydd. Det är fel att kalla dem illegala. Alla människor har rätt att söka asyl, säger han.

UNHCR anser att Europas asylsystem måste förändras. Att det behövs säkra vägar in i EU och dessutom att Dublinförordningen bör ses över i grunden.

– Den är bra på att berätta vilket land som har ansvar för varje flykting men den är dålig på att dela upp ansvaret, säger Jon Hoisaeter.

Räddningsaktion av MOAS.

Räddningsaktion av MOAS. Foto: Jason Florio/MOAS

Dessutom påpekar han att EU bör följa sina egna riktlinjer.

– De som beviljas asyl i ett EU-land ska ha möjlighet att röra sig fritt enligt EU:s bestämmelser om fri rörlighet och det kan de inte i dag, säger Jon Hoisaeter.

Jon Hoisaeter välkomnar försiktigt EU:s nya riktlinjer men säger att de inte kan ses som mer än en början:

– Vi har inte sett slutet på den här tragedin ännu.

Emma Sofia Dedorson
emma@dedorson.com

EU-kommissionens nya riktlinjer

  • Resurserna till de operationer som EU redan initierat; Triton och Poseidon, ska tredubblas.
    20 000 kvotflyktingar, exempelvis från FN-läger i Turkiet eller Libanon, ska fördelas mellan de 28 EU-länderna.

  • Människosmugglares nätverk och utrustning ska förstöras via en militär insats.

  • EU-länderna ska utifrån vissa kriterier solidariskt ta emot en viss procent av de anländande.

  • EU-länderna måste först godkänna dessa riktlinjer. Flera länder har redan sagt att de inte kommer att acceptera något kvot- och fördelningssystem. En militär insats i Libyen anses kräva ett mandat från FN:s säkerhetsråd. IS, Islamiska staten, och milisstyrkor i Libyen har förklarat att de kommer slåss mot en militär EU-insats.

Dublinförordningen

  • Innebär att en asylsökande får pröva sin sak i ett enda EU-land – i praktiken det första land hen kommer till.Bara den som har nära anhöriga eller ett visum utfärdat till ett annat EU-land har rätt att söka asyl där.

  • En asylsökande måste lämna sina fingeravtryck som lagras i EU:s fingeravtrycksregister Eurodac. Via detta register kan länder överföra flyktingar till ”rätt land”.

  • Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg begränsar ibland dessa överföringar, exempelvis till Grekland vars asylsystem inte anses rättssäkert.

reportage | 2015-06-11
Av: Emma Sofia Dedorson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2015