Hårt tryck mot medier i Venezuela

I det polariserade Venezuela utsätts har regeringen kontroll över en stor del av medierna. Här berättar journalister och aktivister om försöken att sprida regeringskritisk information.

Carlos Correa på Espacio Público som bevakar yttrandefrihet. Foto: Petter Svensson

Under 28 år har César Miguel Rondón haft ett eget radioprogram som bär hans namn, det mest lyssnade i Venezuela. Det innehåller bland annat ett segment, ”El editorial” där han, ofta med en satirisk udd, pratar några minuter om dagsaktuella händelser.

Detta föll inte president Nicolás Maduro i smaken varför han i en TV-sändning i maj i år sade att Rondón borde sitta i fängelse – varefter såväl hans eget som familjens pass annullerades. Idag har de lyckats lämna Venezuela men inslaget ”El editorial” är, i enlighet med Maduros önskan, ett minne blott.

– Så funkar censuren i Venezuela. Man gör det väldigt obehagligt för de som vågar vara kritiska och detta leder också till en påtaglig självcensur där man helt enkelt inte vågar skriva eller säga saker på grund av en befogad rädsla för konsekvenserna, säger Luiz Carlos Diaz, journalist, som under många år arbetat med César Miguel Rondón.

Förutsättningarna för landets journalister har förvärrats avsevärt. Enligt journalisternas fackförening SNTP utsattes exempelvis 376 pressarbetare för aggressioner av olika slag under de tre månaderna som de massiva protesterna i landet pågick. 33 av dem hölls även frihetsberövade under en viss tid. Tillslag mot redaktioner sker ideligen.

I juni fick ULA TV, en TV-kanal på ett universitet i Merida, besök av Conatel, den statliga myndighet som ansvar för att medielagstiftningen efterlevs. All utrustning togs i beslag och TV-kanalen fråntogs sitt sändningstillstånd. Enligt medieinstitutet Ypys har 41 radio- och tv-kanaler tystnat runt om i landet bara i år – vilket har underlättats av det undantagstillstånd som förlängdes av regeringen i maj. Att Venezuela återfinns först på plats 137 av de 180 länder som finns med på Reporter utan gränsers lista över pressfrihet i världen speglar journalistikens bistra verklighet.

– Hotbilden mot journalister som inte är lojala mot regimen blir större dag för dag. De dödar oss inte här, som i Mexiko, men vi kan inte fritt utföra vårt arbete, menar Luiz Carlos Diaz. Hugo Chávez år som president (1998-2013) präglades av en hårdför kampanj mot regeringskritiska mediekanaler som regelmässigt anklagades för att företräda utländska intressen. Sammantaget stängdes 34 radiokanaler ner under hans tid som president, samtliga regimkritiska.

Särskilt uppmärksammat var beslutet att år 2007 återta sändningstillståndet för den mycket populära tv-stationen RCTV (Radio Caracas Television). För många betraktades det beslutet som en senkommen vedergällning då kanalen anklagades för inblandning i statskuppsförsöket mot Chávez år 2002.

”Lagen om socialt ansvarstagande i radio och television” kom år 2004 och har allt sedan dess använts som ett verktyg för att tysta obekväma medieröster. År 2010 utvidgades lagen till att även omfatta internet samtidigt som den skärptes i vissa delar – vilket mötes av häftig kritik från flera människorättsorganisationer. Lagen ger lagligt stöd för att återta sändningstillstånd i händelse av att man publicerar något som exempelvis ”främjar allmänhetens oro”, ”stör den allmänna ordningen”, eller ”ignorerar myndigheterna” – med andra ord ett vidsträckt tillämpningsområde som med enkelhet kan utnyttjas i politiska syften.

Jorge Fernandez, far till den fängslade Villca Fernandez. Foto: Petter Svensson

I februari 2014 var det NTN24, en colombiansk kabel-tv-kanal, som drabbades. Argumentet var att man inte hade gjort en adekvat täckning av de protester som ägde rum i Venezuela samma år. ”Det vore slött och illegalt om vi tillät teknisk utrustning från Venezuela för att internationell media därmed kan föra en aggressiv kampanj mot vårt land som missbrukar rätten till information”, sade Villiam Castillo, den dåvarande chefen för Conatel.

Efter Maduros tillträde som president år 2013 kan man skönja en ny mediestrategi: man har helt enkelt köpt upp tidningar och TV-kanaler som tidigare haft en kritisk hållning mot regimen men som efter ägarbytet plötsligt har en betydligt mildare framtoning. I maj 2013 såldes Globovisión, en inflytelserik och regeringskritisk TV-kanal, till en grupp av investerare som hädanefter lovade att informera ” på ett förnuftigt sätt” – vilket i praktiken innebär att den tidigare granskande hållningen förbyttes till lojalitet med makten. I juli 2014 upprepades detta då den stora dagstidningen El Universal - som varit familjeägt i över 100 år – köptes upp av en grupp spanska investerare.

Till detta tillkommer den alarmerande bristen på tidningspapper i landet. Regeringen har monopol på att importera tidningspapper och anklagas för att endast distribuera detta till välvilligt inställda tidningar medan andra helt enkelt inte har tillräckligt papper för att kunna trycka sina tidningar.

– Det är tydligt att regeringen använder detta som ett sätt att censurera och få bort tidningar, även om regeringsföreträdare gör gällande att bristen beror på den ekonomiska situationen i stort. Många papperstidningar har lagts ner till följd av detta och de som finns kvar har krympt till en tredjedel av den tidigare volymen, och det som försvinner är ofta opinionsyttringar och debatter av olika slag, säger Carlos Correa, chef för den civila organisationen Espacio Público som särskilt arbetar med yttrandefrihetsfrågor.

– Det finns flera sätt att komma åt misshaglig press. En venezuelansk domstol beordrade nyligen den digitala tidningen La Patilla att betala böter på 1 miljon bolivares (500 000 USA-dollar enligt den officiella valutan) till vicepresidenten i regeringspartiet PSUV, Diosdado Cabello. Detta enbart för att La Patilla rapporterat om det faktum att Cabello är föremål för utredningar i USA om inblandning i narkotikahandel, fortsätter Carlos Correa.

Även arbetet för utländska journalister har försvårats det senaste året. Flera har utvisats med byråkratiska förevändningar. Ibland har det rört sig om uppenbart känsliga uppgifter, i början av året utvisades exempelvis två brasilianska journalister som höll på med en utredning angående eventuella kopplingar mellan korruptionsskandalen Odebrecht och vissa regeringsföreträdare. Efter att spanska CNN sänt en avslöjande utredning rörande olaglig pass- och visumförsäljning från Venezuelas ambassad i Irak, som indikerade inblandning från Venezuelas vicepresident Tareck El Aissami, anklagade Maduro CNN för att manipulera information. Conatel beslutade strax därpå att blockera CNN:s sändningar i Venezuela – en åtgärd som bland annan fördömdes av den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, IACHR.

President Nicolás Maduro. Foto: Tasnim News Agency

Bristen på adekvat information i statlig radio- och TV är påtaglig. Ett talande exempel är hur de tre månader långa protesterna skildrades. Enligt medieinstitutet Ipys var det endast en av de totalt totalt 34-radiokanaler som finns i huvudstaden Caracas som öppet och utan restriktioner berättade om vad som pågick. Ytterligare tre rapporterade om händelserna men under strikt statlig kontroll – medan övriga kanaler inte berörde händelserna överhuvudtaget.

Ett annat exempel är när den tidigare riksåklagaren i Venezuela, Luisa Ortega, före detta lojal ”Chavista” som nyligen har flytt landet, vid en presskonferens i direktsändning deklarerade att högsta domstolens beslut att frånta parlamentet sina maktbefogenheter var ett brott mot landets konstitution. Ett minst sagt överraskande uttalande - någon liknande kritik i en statlig TV-kanal hade inte hörts tidigare. Föga överraskande sändes inte det inslaget vid något mer tillfälle och vid de nästföljande presskonferenserna undvek man för säkerhets skull alla direktsändningar.

– Den ekonomiska krisen, den extrema bristen på mat och mediciner, detta talar man inte om i statlig media, utan istället lyfter man fram att distributionen av mat fungerar och att allt är under kontroll, ren desinformation med andra ord. Och man bjuder inte in oppositionen, det finns överhuvudtaget ingen debatt, säger Carlos Correa.

Enligt medieinstitutet Ipys finns det totalt 747 medier i landet, varav 22 är statliga, 306 privata och 419 kommunala. Företrädare för regeringen brukar hänvisa till just andelen privata medier för att understryka att det finns en allsidig information. Men av dessa är det endast 57 medier som kan betraktas som någorlunda kritiska medan flertalet, 418 medier, håller sig mer eller mindre strikt till regeringslinjen. President Maduro hävdade i ett TV-tal i april att han är Venezuelas mest censurerade man. En nätt överdrift mot bakgrund av att han, liksom Chávez under sin tid, själv bestämmer när han ska framträda i statlig TV. Enligt Cadenometro har Maduro hållit låda i 857 timmar sedan han blev år 2013 – i genomsnitt en halvtimme per dag.

Allt fler venezuelaner bor idag utomlands och den statliga kontrollen gör att allt fler vänder sig till internationella nyhetskällor. Men även här söker man på patrull, som tidigare nämns försvann spanska CNN för några månader sedan och nyligen drabbade samma öde två colombianska tv-kanaler vars rapportering uppenbarligen inte föll makten i smaken.

I denna kontext har det uppstått allt fler digitala medier, såsom Poderopedia y el Pitazo, och Vivoplay, som sände direkt från protesterna dygnet runt. Den 7 april beordrade Conatel internetoperatörerna att blockera deras sändningar, vilka sedermera inkluderades på andra plattformar istället, vilket visar hur svårt det är att styra informationen idag.

– Man blockerar alltfler websidor. Det finns över 1 000 webbsidor som underkastats denna åtgärd, exempelvis Infobae och NTN24, och alldeles nyss Capitolio TV, VPI och Vivoplay. Men det dyker hela tiden upp nya plattformar, och det tar tid att blockera alla webbsidor som innehåller regimkritisk information, säger Carlos Correa.

Sociala medier får en allt mer central plats i medielandskapet, Twitter är exempelvis en oundgänglig informationskälla i Venezuela. Men precis som är fallet i andra delar av världen är det förenat med stora problem att skilja någorlunda underbyggd information från lögner, rykten och ren propaganda. Den sedan länge avgrundsdjupa polariseringen i Venezuela utgör en närmast idealisk grogrund för fejknyheter och allmän desinformation och det är många som mer eller mindre medvetet deltar i ett ständigt pågående informationskrig.

– Det finns en hunger efter att vara informerad, censuren och det rådande klimatet gör att man vänder sig till sociala medier där det finns gott om falska nyheter. Journalisternas arbete blir därför allt viktigare och det är en enorm utmaning att hitta och sammanfatta statistik från andra källor för att få en bild av vad som pågår i landet, säger Luis Carlos Diaz.

– Grundproblemet är att det inte finns någon tillgänglig officiell information överhuvudtaget, till exempel vad gäller inflation, budgetfrågor, antalet mord, epidemier etc, det finns ingen insyn eller möjlighet att diskutera dessa frågor. Sociala medier har inte i sig skulden till att det florerar falska nyheter och rykten av alla dess slag, det speglar bara situationen i stort, menar Luis Carlos Diaz.

Bristen på information, filterbubblor och propaganda gör att det är problematiskt för alla och envar att skaffa en bild om vad som sker. Och ännu svårare är det för den äldre generation som i huvudsak inte använder datorer. Endast omkring 50 procent av befolkningen har idag tillgång till internet enligt en studie från "Tendencias digitales" medan statliga Conatel uppger 65 procent.

– Det finns en stor del av befolkningen som i praktiken är helt beroende av traditionell media, och radio och TV når ut till många fler än tidningar. För dessa finns det ingen möjlighet att få alternativ information, vilket innebär att man är helt beroende av den information som regeringen dikterar i de statliga mediekanalerna, vilket såklart är ett enormt demokratiskt problem, konstaterar Carlos Correa.

”Sin Mordaza”-aktivitet i San Antonio. Foto: Petter Svensson

Ingen kan ana att det bakom den anonyma ytterdörren i det lika anonyma köpcentrumet i centrala Caracas finns en motståndsficka mot en utveckling där yttrandefrihet i allt högre grad sätts på undantag. Det är här ”Un mundo Sin Mordaza” (”En värld utan munkavle”) har sitt högkvarter. I det fönsterlösa kontorslandskapet råder en febril aktivitet, där omkring 20 personer befinner sig.

– Av säkerhetsskäl är det bäst att inte skylta alltför mycket med om var vi håller till, säger Oscar Ernesto Patiño, som arbetar som koordinator för organisationen.

”Un Mundo Sin Mordaza” startades år 2009 av studenten Rodrigo Diamanti som en protest mot censuren och stängningen av RCTV. I en välkänd kampanj som initierades av ”Un Mundo Sin Mordaza” syns bilder på tecknade figurer som illustrativt nog är belagda med munkavlar - vilket idag har blivit organisationens symbol (namnet betyder ”En värld utan munkavle”). Rodrigo Diamantis engagemang gjorde att han frihetsberövades år 2014, då han anklagades för att varit med och finansierat protesterna som ägde rum under denna tid. Han lyckades senare fly landet och befinner sig nu i USA där han har beviljats politisk asyl. Den statliga förföljelsen mot ”Un Mundo Sin Mordaza” var så ihärdig att den nästan helt försvann innan den fick förnyade krafter.

Oscar Ernesto Patiño och Daniela Pereira på sitt kontor, "Un Mundo Sin Mordaza". Foto: Petter Svensson

”Un Mundo Sin Mordaza” sammanställer information om frihetsberövade och driver vissa särskilda fall, man åker även runt i skolor för att lyfta människorättsfrågor – därtill arbetar man med mer okonventionella metoder som fått stor uppmärksamhet.

– Vi arbetar mycket med konstnärliga projekt, exempelvis ”Tu voz es tu poder” (”Din röst är din makt”) som syftar till att uppmärksamma yttrandefrihetens betydelse genom att bland annat anordna konserter. Projektet ”Esto es tuyo” (”Det här är ditt”), sätter upp teateruppsättningar om mänskliga rättigheter i syfte att ungdomar ska kunna identifiera och anmäla sådana brott, säger 23-årige Oscar Ernesto Patiño, koordinator för ”Un Mundo Sin Mordaza”, entusiastiskt.

Journalister och företrädare för civila organisationer som arbetar med frågor kopplade till press- och yttrandefrihet tar stora personliga risker med sitt arbete.

– Jag är inte särskilt orolig för egen del, även om man förstås tänker på riskerna. Men många är oroliga för att ens pass ska annulleras eller att man ska anklagas för något brottsligt på grund av sitt engagemang, säger Daniela Pereira, kommunikationsansvarig för ”Un mundo Sin Mordaza”.

Det hårdnade klimatet och den alltmer kringskurna yttrandefriheten påverkar alla – i synnerhet de som redan har uppmärksammats av myndigheterna. Den idag 34-årige Villca Hernandez studerade på universitet i staden Merida när han för flera år sedan startade en studentrörelse, ”Movimiento de liberacion 23”.

Jorge Fernandez med ett plakat med bild på sin fängslade son. Foto: Petter Svensson

I januari 2016 förolämpades Villca Hernandez av regeringspartiets PSUV:s vice president Diosdado Cabello i dennes program ”Con el Mazo Dando” – där han varje vecka på bästa sändningstid, helt oemotsagd, svingar vilt mot meningsmotståndare. Villca Hernandez svarade med ett tweet direkt riktad till Cabello, ”Det återstår lite tid för dig vid makten, du har utestående räkningar med rättsväsendet” – med följden att han omedelbart greps och fängslades av den venezuelanska underrättelsetjänsten Sebin. Småbarnspappan Villca Hernandez är alltjämt inlåst under eländiga villkor och domstolsprocessen skjuts ideligen upp och ingen vet när han kommer att släppas fri.

– Han är svag fysiskt på grund av flera hungerstrejker som han har genomfört, det är fruktansvärt. Att man kan hamna i fängelse för ett Twitter-inlägg är för mig ofattbart och det yttersta beviset att Venezuela idag är en diktatur, säger Villcas pappa Jorge Fernandez, som varannan vecka gör den 15 timmar långa bussresan från Merida för att hälsa på sin son.

Petter Svensson
[email protected]

Läs också

Venezuela: Olagliga husrannsakningar ökar otryggheten hos befolkningen (Amnesty International 30 oktober 2017)

Sakharov Prize awarded to Democratic Opposition in Venezuela (New Europe 27 oktober 2017)

Venezuela: Wave of arrests as government turns against elected opposition (Amnesty International 11 augusti 2017)

Journalists detained, attacked, and threatened amid unrest in Venezuela (Committee to Protect Journalists 31 juli 2017)

Läs mer från Amnesty Press

VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort” (20 september 2016)

VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj” (22 september 2016)