BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien”

Han är författaren och översättaren som idag har fått fristad i Sverige. På bokmässan berättar Housam Al-Mosili om att vara regimkritiker på flykt.

– Varje dag är nyheterna likadana, säger Housam Al-Mosili om kriget i Syrien. Foto: Fanny Hedenmo

Klockan närmar sig lunchtid, men Housam Al-Mosili ser redan trött ut. Folkmassan i den stora byggnaden i centrala Göteborg tar på krafterna, tycker han. Han har precis deltagit i ett välbesökt samtal om syriska regimkritiker med poeten och översättaren Mohammad Habeeb, arrangerat av ICORN, International cities of refuge network.

Vi går ut ur huvudentrén för att ta luft.

– Tänker du kidnappa mig, skojar han när vi strövar runt grönområdet intill Svenska mässan på jakt efter det rätta fotoljuset, och tillägger:

– Det vore inte första gången i så fall.

Han skrattar. Efter bara några minuter i Housams sällskap märks det att han rör sig kvickt mellan humor och allvar.

Uppvuxen i Damaskus, Syrien, började 29-årige Housam verka som författare i tidiga 20-årsåldern. Några år därefter tog hans texter en regimkritisk form. Han blev stämplad som dissident och fängslades flera gånger. Hans arbete satte både vänner och familj i skottgluggen för repressalier.

– Mitt författarskap sågs som en slags politisk manifestation. Det är så det fungerar – diktatorer är livrädda för konsten och det fria ordet, säger han.

Den sista gången han arresterades, mitt under ett rasande inbördeskrig som accelererade i styrka år 2012, blev han utsatt för brutal behandling. Efter tortyren barrikaderade sig Housam i sitt hem. Han höll sig inomhus i nästan en månad.

– Jag var tvungen att tänka på vad jag skulle göra. Och där bestämde jag mig för att lämna landet, förklarar han.

Housam Al-Mosili (till höger) i samtal med Mohammad Habeeb på Bokmässan. Foto: Fanny Hedenmo

Flykten som följde ledde honom till Beirut, Alexandria och Istanbul. På grund av de olika ländernas lagar och restriktioner var det omöjligt för Housam att stanna länge på varje plats. Han minns tiden strax efter flykten från Syrien som en första smak av frihet.

– Vissa dagar var de värsta i mitt liv. Men ändå, att få se alla dessa andra världar, att få möta alla dessa människor, allt detta som ingen någonsin har berättat för mig… Det är fantastiskt.

Han berättar varmt om sin första resa bland grekiska öar, en resa som direkt följdes av en biltur till italienska Milano. Bara för att han kunde. Bara för att möjligheten fanns.

– Jag var liksom tvungen att utforska allt som låg vid mina fötter. Jag var ju fri att göra vad jag ville.

Housam hade redan flera svenska vänner då. Han hade hört goda saker om Sverige. Och när möjligheten att ansöka om en författarfristad uppenbarade sig, kändes det självklart.

Det tillfälliga uppehållstillståndet gäller i två år. Sedan måste han ansöka om ett nytt. Systemet med författarfristäder drivs globalt av ICORN och i Sverige tillsammans med Kulturrådet och Migrationsverket. Organisationen Svenska PEN är med och väljer ut vilka författare som ska beviljas tillståndet.

Det blev akademikerstaden Linköping som accepterade Housam. Där bor han nu. Han trivs i Sverige. Här är människan fri, säger han. Men han vill nog inte stanna här för alltid – han vill nog inte stanna någonstans för alltid. Och hemlandet finns hela tiden runt honom, i honom.

– Jag känner hela tiden en dragning till Syrien, säger han och gör en rörelse med handen som om han drar någonting ur bröstet – som om en inre kraft finns där och vill ut.

– Man kan inte undvika kriget, inte när det sker i ditt eget land. Trots att man är långt borta och är trygg.

När Housam först kom till Sverige, för snart sju månader sedan, försökte han trotsa den instinktiva viljan att hålla sig underrättad. Han stängde av radion och tv:n, lät telefonen ringa. I flera månader försökte han blockera uppdateringarna från krigets Syrien.

– Men förr eller senare brister det. Förr eller senare måste du svara, säger han.

Housam Al-Mosili har fått en fristad i Linköping. Foto: Fanny Hedenmo

När han nu pratar med sin familj över telefon hör han ofta svaga ljud av bombernas explosioner i bakgrunden. Kriget går inte att fly.

– Det känns som att klockan har slutat ticka i Syrien. Tiden har stannat. Varje dag är nyheterna likadana; folk har dött här, folk har dött där… Regimen fäller oljefatsbomber över sin befolkning, men den som flyr hamnar i klorna på fundamentalisterna, som är lika våldsamma, konstaterar han.

När vi säger Hejdå utanför Bokmässans entré sticker en man i palestinasjal två flygblad i nävarna på oss. Antinazistisk demonstration, står det på bladet, bredvid ett överstruket hakkors. Jag översätter budskapet och förklarar kontroversen kring tidningen Nya Tider, och kring den inbjudne författaren Lars Ulwencreutz som har anklagats för att förneka Förintelsen (Lars Ulwencreutz ställde senare in sitt besök på Bokmässan). Housam tittar förbryllat på mig:

– Men det finns ju fortfarande överlevare från koncentrationslägren, säger han och rynkar pannan som för att förstå.

Sedan suckar han.

– Folk pratar hela tiden om yttrandefrihet, men ingen pratar om ansvaret att inte göra skada. Vem kan hävda sin rätt att yttra sig om det aktivt skadar någon annan? Jag förstår inte.

En värld möter en annan. Housam Al-Mosilis välklädda rygg försvinner tillbaks in i bokmässans myller. Snart ska han åka tillbaka hem till Linköping, till sin lägenhet och sina projekt.

I östra Aleppo ligger liken begravda i söndertrasade hus efter fredagens flygattacker.

Fanny Hedenmo
[email protected]

Amnesty Press på Bokmässan

BOKMÄSSAN2016: Mässan ”yrvaken” i frågan om Nya Tider (25 september 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Medlemsstaterna i EU har i princip gjort allting fel” (23 september 2016)