Honduras hbt-rörelse i skottlinjen

För fem år sedan avsattes Honduras folkvalde president Manuel Zelaya i en statskupp. Sedan dess har både fattigdomen och brottsligheten ökat dramatiskt. Samtidigt har det politiska våldet mot oppositionella skruvats upp. Efter kuppen ställde sig landets hbt-rörelse på demokratins sida och fick betala ett högt pris.

Utanför Colectivo Violetas lokaler finns inga regnbågsflaggor. Det är helt enkelt för farligt att skylta med att lokalen tillhör en hbt-organisation. Foto: Jesper Klemedsson

Ingenting vittnar om att den anonyma porten i ett kvarter i centrala Tegucigalpa, huvudstaden i Honduras, leder in till landets äldsta hbt-organisation. Inga regnbågsflaggor vajar stolt, inga plakat kräver lika rättigheter.

– Vi vill inte att man ska kunna identifiera vår lokal. Dels för att vi ska slippa bli attackerade, dels för att skydda dem som besöker oss, säger Iván Banegas, koordinator för Colectivo Violeta.

När organisationen, som den första i sitt slag i landet, startade för 29 år sedan stod information om och prevention av hiv på agendan. Det är fortfarande en del av kärnverksamheten men parallellt med det har Colectivo Violeta i allt högre utsträckning börjat arbeta med opinionsbildning.

– Vi startade för att motverka spridningen av hiv bland homosexuella män i Honduras, säger Iván Banegas. Nu för tiden prioriterar vi mänskliga rättigheter, antidiskriminering och andra frågor vi är intresserade av som medborgare.

Detta förändrade fokus har inneburit en farligare tillvaro för organisationens medlemmar. Samt, i än högre utsträckning, för dess förgrundsgestalter.

– Att vara ledare för en sådan här organisation är väldigt farligt och varje dag tar jag av säkerhetsskäl olika vägar till och från jobbet. Det är vad du får stå ut med om du arbetar med sexualpolitik, säger Iván Banegas.

Brian Lobo och Ermen Castro arbetar med att skicka ut kuvert som innehåller hiv-information och kondomer. Iván Banegas hjälper killarna med de sista detaljerna. Foto: Jesper Klemedsson

Han har själv blivit såväl förföljd som hotad upprepade gånger.
– Det skapar en psykologisk press men det stoppar oss inte, säger han.

Fattigdom, och det våld som följer i dess spår, har länge varit ett problem i Honduras där 60 procent enligt Världsbanken lever under fattigdomsgränsen. Under de senaste fem åren har situationen förvärrats dramatiskt. Många menar att startskottet för landets nuvarande kris utgjordes av statskuppen mot den folkvalde vänsterpresidenten Manuel Zelaya år 2009. Medan polis och militär var upptagna med att slå ned ett folkligt uppror mot kuppen såg internationella narkotikakarteller sin chans att göra landet till en bas för den transamerikanska kokainhandeln. I dag passerar 86 procent av allt kokain som smugglas till USA genom Honduras och de mångmiljardinkomster narkotikahandeln årligen genererar utgör den ekonomiska motorn bakom mycket av våldet.

Enligt FN:s statistik är den årliga mordfrekvensen 90,4 fall av dödligt våld per 100 000 invånare. Det är med överlägsen marginal den högsta mordfrekvensen i världen – i Sverige är motsvarande siffra 0,7. Under 2012 mördades 7 172 människor, i ett land med strax över åtta miljoner invånare, vilket innebär att Honduras sett till antalet döda är farligare än krigszonen Afghanistan.

Polis och militär i Honduras anklagas för grova övergrepp. Foto: Jesper Klemedsson

Våldet präglar hela det honduranska samhället. Allra hårdast slår det mot de grupper som redan är mest utsatta, menar Maria Antonia Navarro, kommissionär för mänskliga rättigheter på universitetet UNAH i Tegucigalpa. Däribland landets rörelse för homosexuella, bisexuella och transpersoner.
– Det är en prekär situation, säger hon. De är en grupp som diskrimineras, utsätts för våld och vars rättigheter inte erkänns. Det finns en djupt rotad intolerans mot denna grupp, samhället erkänner dem knappt som medborgare. En del av det har att göra med religionen. Det finns många religiösa fanatiker här som är väldigt trångsynta. Sedan har vi också en allmän machokultur som bidrar till problematiken.

Iván Banegas håller med om att höjningen av våldsnivåerna slår mot organisationens målgrupp och medlemmar:
– Vi anses vara en av de mest utsatta grupperna och på grund av den sårbarheten hamnar vi i skottlinjen för det allmänna våldet.
Samtidigt pekar han på statskuppen 2009 som ett avgörande moment. Från 1994 och fram till kuppen mördades 20 hbt-personer enligt rörelsens egna siffror. Från kuppen och fram till maj 2014 mördades 176 personer, däribland flera tongivande aktivister.

Förklaringen är enligt Iván Banegas att landets hbt-organisationer allierade sig med den rörelse som protesterade mot kuppen:
– Den första som mördades efter kuppen var en transsexuell flicka i San Pedro Sula. Det var utegångsförbud men även om vi inte är jurister kunde vi se att kuppen inte var laglig. Tillsammans med de sociala rörelserna valde vi att gå ut på gatorna och uttrycka vårt missnöje. Då blev vi synliga och därmed blev vi en måltavla.

Den nuvarande regeringen har, med stöd av USA, gjort det så kallade kriget mot narkotikan till sin huvudprioritet. Parallellt med att den ökänt korrupta polisen samt militären upprustats har instanser inom det offentliga som haft att verka för mänskliga rättigheter fått minskade anslag eller lagts ned.
I en skriftlig inlaga till FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, från februari i år skriver Amnesty International att aktivister som slåss för mänskliga rättigheter utsätts för ”mord, fysiskt våld, kidnappningar, mordhot, hot om sexuellt våld och verbala attacker”. Samt att Honduras regering trots upprepade påtryckningar ”inte har utvecklat några mekanismer för att skydda” dem.

På en hbt-vänlig bar i huvudstaden Tegucigalpa sitter Melissa Quijada tillsammans med några vänner. De kommer alla från huvudstadens medelklass. Foto: Jesper Klemedsson

Parallellt med det dödliga våldet finns också en utbredd vardagsdiskriminering. På Colectivo Violetas undervåning förbereder Brian Lobo kuvert som innehåller hiv-information samt kondomer. Organisationen har blivit hans familj. Mycket på grund av att han inte kan besöka sin egen.
– Mina farbröder är homofober, berättar han. De låter mig inte komma hem men min mamma stöttar mig.

Andra personer har historier med lyckligare slut. På en hbt-vänlig bar i centrala Tegucigalpa berättar Melissa Quijada om att komma ut i en konservativ katolsk familj.
– När jag var tonåring var jag rädd för min sexualitet, säger hon. Jag gick i en katolsk skola och fick lära mig att om du var gay så hamnade du i helvetet. Jag hade lång klänning och långt hår, det är vad folk vill och förväntar sig här. Men när jag blev kär beslutade jag mig för att sluta ljuga. Jag klippte håret och var mig själv.

Efter visst inledande tumult ledde beslutet till att hela hennes familj intog en mer tolerant livssyn. Samtidigt är Melissa Quijada – som kommer från huvudstadens medelklass och har ett prestigefyllt arbete inom underhållningsvärlden – väl medveten om att hennes livsstil inte är tillgänglig för alla. En ung lesbisk tjej på den eftersatta landsbygden skulle sannolikt inte mötas av samma acceptans.
– Nej, säger Melissa Quijada och skakar på huvudet. Det skulle aldrig ske.

Ivar Andersen

Fakta: Hbt i Honduras

De första hbt-organisationerna i Honduras växte fram under 1980-talet för att motverka spridningen av hiv. De blev dock inte formellt erkända av staten förrän på 00-talet, och då under starka protester från katolska och evangeliska rörelser.
Samma religiösa rörelser har också motsatt sig nationella program för hiv-information och -prevention. Detta ansvar har istället tagits av hbt-rörelsen.

Sedan 2013 åtnjuter hbt-personer ett juridiskt skydd mot diskriminering, åtminstone på pappret. Enligt Amnesty International har lagstiftningen inte implementerats.
Samkönat sex är lagligt sedan år 1899, däremot inte samkönade äktenskap. Samkönade par får inte adoptera.

Efter att den folkvalde Manuel Zelaya avsattes 2009 sällade sig hbt-organisationerna till den rörelse som protesterade mot statskuppen. Val hölls hösten 2013 då Juan Orlando Hernández vann presidentposten. Xiomara Castro, hustru till Manuel Zelaya, förlorade och hennes parti Libre anklagade segraren för valfusk.