RIGHT LIVELIHOOD-PRISET: Minskat utrymme för mänskliga rättigheter i Asien?

Måndag 1 december delas årets ”Right Livelihood Award” ut vid en ceremoni i Stockholm. Två av årets pristagare kommer från Asien. Minskar utrymmet i Asien för mänskliga rättigheter och de som arbetar för att stärka och försvara dem? Den frågan försökte Asma Jahangir och Basil Fernando besvara på ett seminarium i Stockholm den 28 november.

reportage | 2014-11-30
Av: Ivar Andersen
Asma Jahangir är en av Pakistans ledande människorättsjurister.

Asma Jahangir är en av Pakistans ledande människorättsjurister. Foto: Ivar Andersen

Asma Jahangir och Basil Fernando är bägge jurister. Bägge har Asien som arbetsfält och bägge har tvingats betala ett pris för sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Asma Jahangir har hotas, misshandlats och kidnappats. Basil Fernando tvingades fly ursprungslandet Sri Lanka efter att hans arbete placerats honom på polisens dödslista.

Att försvaret av mänskliga rättigheter är ett farligt jobb är inga nyheter, men har handlingsutrymmet minskat ytterligare?
– Vår regering försöker tvinga ideella organisationer att registrera sig. Inte bara för att se var deras finansiering kommer ifrån utan också för att kartlägga exakt vilka som arbetar där och vilka kontaktnät de har. Det är väldigt farligt och börjar hända i hela Sydasien, sade Asma Jahangir på ett seminarium på Utrikespolitiska institutet.

Seminariet var arrangerat av Right Livelihood Award Foundation, Amnesty International, Cinemondo, Svenska kyrkan, Civil Rights Defenders, Kvinna till Kvinna och och Utrikespolitiska institutet.

– Så utrymmet har minskat men samtidigt har nya möjligheter öppnat sig i vår del av världen. Det gäller särskilt i länder där vi sett en övergång från diktatur till demokrati, som Nepal, Pakistan och Bangladesh. När talibanerna styrde Afghanistan fanns inget utrymme alls men nu har kvinnorörelser där åtminstone börjat tala för sin sak. Om än under svåra omständigheter, fortsatte Asma Jahangir.

Amnesty i Nepal demonstrerar 2 juni framför Thailands ambassad i Katmandu sedan militären tagit makten i Thailand.

Amnesty i Nepal demonstrerar 2 juni framför Thailands ambassad i Katmandu sedan militären tagit makten i Thailand. Foto: AI Nepal

Även Basil Fernando menade att utvecklingen inte är svartvit:
– Ett stort hot mot människors möjlighet att kräva sina rättigheter är de brister som är inbyggda i rättssystemen. Tortyr som repressionsmedel är fortfarande vanligt i hela Asien. Men minskat utrymme kan återvinnas. Militärdiktaturer kan störtas och trots formidabel repression kan motståndet växa. Fler och fler människor tar tillbaka sitt förlorade handlingsutrymme och jag tror att vi kommer att få se anmärkningsvärda förändringar de kommande decennierna.

Hur ska då det civila samhället återvinna sitt handlingsutrymme i ett politiskt klimat där auktoritära regeringar ser civilsamhällets organisationer som ett hot? Basil Fernando menar att utmaningarna trots allt är överkomliga, men att förändringar på marken måste föregås av en förändrad diskussion bland de som arbetar för mänskliga rättigheter.

Basil Fernando leder Asian Human Rights Commission, AHRC.

Basil Fernando leder Asian Human Rights Commission, AHRC. Foto: Ivar Andersen

– Det behövs ingen regering för att stoppa det civila samhället, vi lyckas bra med att stoppa oss själva. Om vi talar om fel frågor är det självförgörande. Jag tror att frågor om rättvisa måste få en central plats i diskursen om mänskliga rättigheter. Om inte den diskussionen finns kommer vi inte att nå våra mål. Alla framgångsrika rörelser, oavsett om de verkat mot slaveri eller för kvinnors frigörelse, har byggt den formen av diskussion trots svåra omständigheter. Människor kan gå ut på gatorna och störta en diktatur, bara för att märka fem år senare att ingenting förändrats. Det är för att diskussionen inte förändrats eller fortsatt.

Asma Jahangir menade också att genomgripande förändringar kräver mer än det juridiska försvaret av mänskliga rättigheter. Lagar är ett verktyg. Men för att driva fram och att implementera lagstiftning behövs ett brett förankrat engagemang utanför rättssalarna.
– Det handlar heller inte bara om lagar utan också om att bygga en kultur av tolerans. Graden av politisk tolerans har ökat i Pakistan, på grund av det finns det nu större utrymme att tala om mänskliga rättigheter. Som aktivister kommer vi aldrig runt det faktum att vi måste bygga opinion bland allmänheten. Man kan aldrig tvinga på ett samhälle rättigheter.

Bägge pristagarna var dock ense om att den enskilt viktigaste förutsättningen för positiv förändring redan finns: folkets vilja.
– Asiatiska ledare har försökt lura oss att rättigheter är en västerländsk idé som inte passar Asien, sade Basil Fernando. De talade om den asiatiska kulturen, men vi blir slagna när vi går till polisstationen för att anmäla ett brott. Är det vad det innebär att vara asiatisk? Det visade sig att det inte är vad folket tycker.

Asma Jahangir instämde och tog tillfället i akt att dra en parallell till de pågående protesterna mot dödsskjutningen i den amerikanska staden Ferguson:
– Det är egentligen inte en kamp mellan Öst och Väst utan mellan de som tror på mänskliga rättigheter och de som inte gör det. Under alla de år jag arbetat med de här har jag aldrig träffat någon som sagt att jag har ingenting emot att bli torterad, eller jag har ingenting emot att bli fängslad på falska grunder, eller jag har ingenting emot att bli skjuten för att jag är svart.

Ivar Andersen

Läs mer om årets mottagare av Right Livelihood-priset: Visselblåsaren Edward Snowden, Guardian-journalisten Alan Rusbridger, miljöaktivisten Bill McKibben samt Asma Jahangir och Basil Fernando.

reportage | 2014-11-30
Av: Ivar Andersen