Amnestys nya vägar

På lördagen fortsatte Amnestys årsmöte i Ljungskile med föredrag och seminariediskussioner. I fokus stod de nya vägar som har öppnats för Amnesty International sedan det internationella årsmötet, ICM, i Dakar i Senegal i augusti hade beslutat att utvidga Amnestys åtagande.

• Egentligen handlar det inte om ett mandat längre utan om en vision, förklarade Amnestys ordförande Hanna Roberts när hon tillsammans Madelaine Seidlitz, flyktingsamordnare på Amnestys sekretariat, redogjorde för ICM-mötets beslut.

Bland nyheterna fanns flera saker som har varit kontroversiellt inom Amnesty. Det gäller bland annat att även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, nu kan inkluderas i Amnestys arbete och att organisationen kan ta ställning för eller emot sanktioner mot stater och kan använda bojkotter mot företag.

Dessutom ska en helig ko övergivas: Möjligheten till arbete på eget land ska utredas.

Som förband till "Sonido del sur" uppträdde några av traktens unga kvinnliga musiklöften.

• När det gäller bojkott så säger beslutet att Amnesty kan medverka i konsumentbojkott av företag om det sker i en bred koalition och är en sista utväg, betonade Hanna Roberts.

ICM-mötena har sin egen dynamik, berättade Madelaine Seidlitz:
- Det är därför viktigt att delegationerna inte är alltför styrda av sitt hemland. Det gäller att följa flödet och kunna fatta beslut efter att olika synpunkter har jämkats samman.

När den andra årsmötesdagen avslutades var det med bejublade latinamerikanska toner framförda av gruppen "Sonido del sur". Däremellan låg diskussioner och föredrag med tonvikt på hur Amnesty ska verka efter de beslut som togs i Dakar, men också en självprövning om Amnestys traditionella arbetsmetoder behöver förändras.

Martin Clark, kampanjansvarig på det internationella sekretariatet i London, redogjorde för det utredningsarbete som görs för att utvärdera och förbättra kampanjarbetet. Han varnade för att enkla mätbara metoder inte räcker:
- Även om vi har fått ut ett pressmeddelande i tre ledande tidningar och 50 000 brev har skickats iväg måste vi också fråga oss om detta har haft någon betydelse: Har det förändrat människors liv?

Samtidigt sade Martin Clark att det vanliga brevskrivandet inom Amnesty inte ska neglieras och citerade en torterare i El Salvador som hade sagt: "Om det kommer påtryckningar från Amnesty International eller från utlandet så kanske vi skickar dem vidare till en domare. Men om det inte förekommer några påtryckningar så kan de betraktas som döda".

Amnesty har idag cirka en miljon medlemmar i ett 100-tal länder. Kampanjer är och fortsätter vara en viktig del av Amnestys arbete och medlemmarnas aktiva delaktighet är grunden för arbetet. Där förespråkade inte Martin Clark någon förändring.

• Däremot måste vi fråga oss om vi är så effektiva som vi kan vara ?
  På ICM-mötet 2003, som troligen komer att hållas i Venezuelas huvudstad Caracas, väntas mötet fatta beslut om 4-7 huvudsakliga kampanjteman för Amnestys arbete.

Under dagen hålls en rad seminarier, bland annat om överföring av vapen och utrustning som kan användas för att kränka mänskliga rättigheter, försvaret av kvinnors rättigheter, Amnesty Business Group och sanktioner.

På sanktionsseminariet redogjorde Johanna Wiklund från Svenska FN-förbundet för sanktionernas utveckling inom FN-systemet:
- Från 1945 till 1990 införde FN:s säkerhetsråd sanktioner vid två tillfällen: mot Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) 1966 och Sydafrika 1977. Sedan 1990 har antalet sanktioner växt snabbt och för närvarande finns sanktionsbeslut när det gäller Irak, Afghanistan, Libyen, Angola, Rwanda, Sierra Leone och Somalia.

Sanktioner från FN:s säkerhetsråd kräver stöd av de fem permanenta ledamöterna av säkerhetsrådet och är bindande för alla medlemsstater. Johanna Wiklund betonade att sanktioner inte handlar om kränkningar av mänskliga rättigheter i sig, där tar fortfarande nationalstatens suveränitet över, utan handlar om ett hot mot fred och säkerhet.

Sanktioner har blivit ett alltmer omdebatterat vapen, där Irak-sanktionerna fått omfattande kritik. Ett annat omdebatterat fall var det vapenembargo som Jugoslavien i september 1991 föreslog att FN:s säkerhetsråd skulle införa mot Jugoslavien. FN utfärdade ett embargo, som sedan förhindrade länder som Bosnien-Hercegovina och Kroatien att köpa vapen i krigen på Balkan och garanterade den jugoslaviska federala arméns överlägsenhet. För närvarande pågår en diskussion om hur sanktioner ska kunna bli ett vapen som inte ska drabba oskyldiga, berättade Johanna Wiklund och rekommenderade mer läsning på http://www.smartsanctions.se/

Amnesty har hittills valt att inte ta ställning för eller mot sanktioner men efter ICM-mötets beslut i somras blir det nu möjligt för Amnesty att agera.

På en fråga från Amnesty Press om detta i huvudsak kommer att innebära att Amnesty kommer kräva att sanktioner införs eller att Amnesty kommer kritisera befintliga sanktioner svarade Christian Gräslund, som deltog i den svenska ICM-delegationen:
- Helst vill jag inte spekulera, men jag tror att arbetet kring befintliga sanktioner och huruvida de kränker mänskliga rättigheterna kommer att överväga.

Text: Ulf B Andersson

Fredagens reportage