Rwanda – förövare och offer

Hur kunde folkmordet på minst 800 000 tutsier ske? Hur kom det sig att helt vanliga människor systematiskt och kallblodigt började slå ihjäl sina grannar, ingifta släktingar och närstående under de mest makabra månader som världen kanske någonsin skådat genom historien? Hur ska förövare och offer i framtidens Rwanda kunna leva sida vid sida?

Under förra veckan anordnades två seminarium i Stockholm: Rwanda förövare och offer på Centrum för Levande Historia, och Rwanda - 10 år efter folkmorden, arrangerat av Olof Palmes Internationella Centrum.

På Centrum för Levande Historia samtalade psykoanalytikerna Suzanne Kaplan och Tomas Böhm den 28 april om dels offrens situation i dagens Rwanda, men också om begreppet ondska, och om de psykologiska och sociala processer som drev de över 100 000 förövarna till att döda.

Tomas Böhm och Suzanne Kaplan

Suzanne Kaplan har tidigare skrivit om judiska överlevare som själva var barn under Förintelsen, och hennes nuvarande forskning rör tonåringars livssituation i Rwanda 10 år efter folkmorden. Hon besökte Rwanda i januari 2003 och kom där i kontakt med sju tonårspojkar, några av de tusentals föräldralösa barn som lever på gatan efter folkmorden. Efter stor tveksamhet gick pojkarna med på att bli intervjuade. Suzanne Kaplan beskriver pojkarna som dubbelt traumatiserade efter att både ha bevittnat fruktansvärda, makabra scener, och dessutom blivit av med sina föräldrar.

Minnena av våldet finns lagrade överallt; i kroppen, i synintrycken, i hela deras väsen och många av pojkarna hade svårt att berätta om vad de varit med om. Suzanne Kaplan betonar ändå vikten av samtal:

­– Man måste få ett eget psykiskt utrymme för att bearbeta det man varit med om. Jag märkte att pojkarna hade ett stort behov av att få ge uttryck för sina hämndkänslor och för sin misstänksamhet, och det är av stor vikt att de tankarna får komma till tals, för att så småningom kunna övergå till ett accepterande av det som skett.

Suzanne Kaplan tror att man skulle kunna underlätta försoningsarbetet genom samtalsgrupper i Rwanda, där människor ges tillfälle att prata om det som skett och inte bara stänga känslorna inne. Detta arbete är dock svårt att genomföra med tanke på att det finns få utbildade psykologer i Rwanda. Suzanne Kaplan menar dock att man skulle kunna utbilda folk på gräsrotsnivå, och på så sätt få i gång dialoger.

120 000 personer sitter i fängelse dömda för sitt deltagande i folkmorden. Tomas Böhm, psykoanalytiker och författare, tror att man måste gå tillbaka i Rwandas historia för att förklara hur folkmorden kunde ske. Kolonialismen skapade motsättningar mellan hutuer och tutsier genom att å ena sidan tilldela tutsibefolkningen administrativ makt och å andra sidan kränka och förtrycka hutubefolkningen, som utgör en majoritet av befolkningen.

En gemensam nämnare för exempelvis Nazityskland och Rwanda är att de båda staterna har en väldigt tydlig och genomgående hierarkisk samhällelig struktur. En annan gemensam nämnare var intensiv avhumaniserande radiopropaganda. Åren innan folkmordet bombarderades Rwandas befolkning med massiv propaganda i den statsstyrda radiokanalen. Tutsier beskrevs som kackerlackor och råttor, och fick stå symboler för i princip allt ont i landet.

Att så många deltog i dödandet kan också förklaras med att Rwanda till skillnad från många andra länder i Afrika är så oerhört välstrukturerat administrativt sett. Folkbokföringssystemet och ID-korten med ett T för tutsier ledde mördarna på spåren och med hot och tvång fick hutumilisen lätt med sig civilbefolkningen i dödandet.

• Folkmorden var väldigt välplanerade, under många år hade detta förberetts och i detalj planlagts. Alla visste vad som skulle göras när tiden var inne, sade Tomas Böhm.

På frågan om Rwandas befolkning någonsin kommer att kunna försonas svarade både Suzanne Kaplan och Tomas Böhm att man nog snarare bör tala om att lära sig att acceptera. Eftersom den rwandiska regeringen nyligen släppte 30 000 fångar, så möter offren förövare dagligen, och enligt Suzanne Kaplan och Thomas Böhm är situationen i Rwanda långtifrån utagerad.

På ABF-huset hade Olof Palmes Internationella Centrum den 29 april bjudit in Lisbet Palme, Lasse Berg, Jonas Ewald, Lennart Wohlgemuth och Thomas Hammarberg att delta vid ett semniarium om Rwanda - 10 år efter folkmorden. Marianne Kihlberg, före detta utrikeskorrespendent på Sveriges Radio som vistats i Rwanda under en längre tid, inledde seminariet:

– Jag minns Tystnaden 1994, jag minns Stanken, jag minns mötet med Angelique som var Hutumilisens sexslav. Det är oerhört svårt att förstå hur detta kunde ske.

Marianne Kihlberg

Lisbet Palme medverkade vid minneshögtiden i Rwanda förra månaden. Hon berättade också om Kigali Memorial Center, den plats som invigdes för att ta hand om den sorg som finns i landet.

– Minnesceremonin på tioårsdagen den 6 april var en stor ansträngning eftersom den bars av ett stort svårmod. Jag tror att vi måste lära känna Rwandas historia för att förstå ”helvetet på jorden”, berättade Lisbet Palme.

Lisbet Palme var också angelägen om att Rwanda måste arbeta för att skapa en ny grundsanning som gäller alla i landet, en sanning som alla barn i Rwanda kan läsa om i sina historieböcker.

Lasse Berg

Lennart Wohlgemuth, direktör för Nordiska Afrikainstitutet tog sedan på sig den svåra uppgiften att tala om Rwandas historia. Liksom Tomas Böhm kan han inte nog betona kolonialismens ansvar för de rasmotsättningar som växte sig starka under den tid då Belgien styrde landet. Innan Rwanda kolonialiserades sågs hutuer och tutsier mer som samhällsklasser än som "raser". Man blev helt enkelt tutsi om man tjänade mycket pengar och hade råd att ha mycket boskap.

Belgien styrde Rwanda med få administrativa kolonisatörer och utsåg tutsier till att leda landet. På så sätt bildades en välutbildad överklass bestående av tutsier i ett samhälle som i övrigt var mycket välorganiserat. Lennart Wohlgemuth återkommer hela tiden till Rwandas välorganiserade struktur som en mycket viktig faktor i bakgrunden till folkmordet. Under 1980-talet ansågs Rwanda vara en av Afrikas mest välorganiserade stater.

Thomas Hammarberg

På 1950-talet skedde en omsvängning i belgiernas inställning till Rwanda. Tutsierna ville ha en snabb självständighet under belgiskt beskydd medan de själva fortfarande dominerade. I stället vann hutuernas krav på inflytande gehör hos en ny generation kolonisatörer. Motsättningarna mellan de båda folkgrupperna skärptes.

1959 revolterade hutuerna och tog makten med hjälp av Belgien. Hutuerna har sedan dess bedrivit en mycket auktoritär politik mot tutsierna. 20 000 tutsier dödades och 100 000 flydde utomlands, de flesta till Uganda. Motsättningarna har alltså funnit i Rwanda under mycket lång tid och folkmorden föranleddes av en rad blodiga uppror, när exiltutsier gjorde försök att återta makten.

1990 invaderades Rwanda av exiltutsier från Uganda, Rwandas patriotiska front (FPR), men med stöd av belgiska, franska och zairiska soldater hejdades FPR några mil från Kigali. Kriget fortsatte dock och efter inrikespolitiska påtryckningar tvingades den då sittande premiärministern Juvénal Habyarimana att införa flerpartisystem 1991. En koalitionsregering tillträdde 1992.

Ett avtal om vapenvila bröts efter oenighet om hur FRP skulle inlemmas i regeringen och armén, och bildandet av en bred samlingsregering försenades. Hutuextremister som ogillade president Juvénal Habyarimanas eftergifter uppmanade mord på de som ville genomföra avtalet. Unga arbetslösa män rekryterades till miliser. Dödslistor sammanställdes och massmedier spred grov propaganda mot tutsierna.

Nedskjutningen av presidentens flygplan den 6 april 1994, då också Burundis president Cyprien Ntaryamira omkom, blev startskottet för hutumilisernas klappjakt på tutsier och hutuer som stödde avtalet om en flerpartiregering. Avsikten var att utrota tutsifolket, och morden skedde mycket väloragniserat och strategiskt.

– Hur fick man då ett helt folk att delta i dödandet? frågade sig Lennart Wohlgemuth.

Lennart Wohlgemuth tror att man utöver det faktum att Rwandas befolkning genom tiderna har varit väldigt auktoritärt styrd och därmed blivit ett väldigt "lydigt" folk, måste tillägga att fattigdomen i landet till stor del bidrog till motsättningarna.

Lasse Berg, journalist och författare, har bott i Rwanda under flera år och han beskriver landet som "paradiset på jorden", ett vackert, bördigt och mycket vänligt land. Han betonar också Rwandas speciella struktur och tyckte att det kändes som att komma till Asien mer än till Afrika, när han kom till Kigali.

• Ett stort allvar mötte mig, det var tyst på nätterna, och folk var fullkomligt stängda när jag kom till Rwanda år 2000. Man möttes inte av de där karaktäristiska leendena som man annars möter överallt i Afrika, berättade Lasse Berg.

Efter tre år i Rwanda såg läget helt annorlunda ut. Lasse Berg ser med hoppfullhet på framtiden. Folk gifter sig över gränserna och man arbetar med att radera rastillhörigheterna. Numer är man inte tutsi eller hutu, i dag är man rwandier. Rwandas regering försöker att skapa en gemensam berättelse för både tutsier och hutuer, och Lasse Berg ser positivt på utvecklingen.

Jonas Edwald från PADRIGU, Göteborgs Universitet var inte lika hoppfull. Försoningsprocessen är oerhört central för Rwandas framtid, men man har alldeles för små resurser i landet för att arbeta i en sådan riktning.

• Det fanns efter kriget till exempel bara en person med en fil. kand. i Rwanda. Man kan fortfarande inte bestämma hur historiekursen i grundskolan skall se ut, sa Jonas Edwald.

Den nya regeringen har jämförts med det gamla kungadömet, och det har riktats mycket kritik mot president Paul Kagame för att han för en aggressiv politik mot Demokratiska republiken Kongo. Jonas Edwald tror också att det kan finnas svårigheter i att radera de etniska identiteterna, speciellt med tanke på att grannlandet Burundi fortfarande har kvar de etniska identiteterna och i stället arbetar med att acceptans och försoning på andra sätt.

Sammanfattningsvis uppfattade Amnesty Press att det ändå finns hopp för Rwanda. Offren kanske aldrig kan försonas med förövarna, men ändå acceptera. Med en lång och övergripande internationell närvaro i regionen kan förhoppningsvis nya strider förhindras och fredsarbetet få gehör. Det är också väldigt viktigt att sanningen om folkmorden och vad som föranledde dessa kommer fram, och att folket i Rwanda får en gemensam berättelse.

Text och bild: Sanna Lundell,
praktikant, Amnesty press.