Ingen försoning utan ekonomisk rättvisa

Fredsbyggande handlar om att bryta den onda cirkel som leder till krig. Om inte fattigdomen bekämpas och det politiska systemet reformeras så finns det risk för nya konflikter. Och våld leder sällan till utveckling.
- Materiell rättvisa är viktigare än sanning för de flesta människor, menar Amadu Sesay från Nigeria som forskat om sannings- och försoningskommissioner i Afrika.

Sannings- och försoningskommissioner (TRCs) efter sydafrikanskt mönster har blivit ett populärt inslag i fredsuppgörelser i Afrika. Tanken är att långsiktig fred och stabilitet inte är möjlig utan förlåtelse mellan offer och förövare.

I Sydafrika inrättades en TRC 1995 för att komma vidare efter de smärtsamma åren under apartheid. Som en del i fredsuppgörelsearbetet har det också beslutats om TRCs i Sierra Leone och Liberia, och en liknande försoningsprocess pågår i Rwanda.

• De som har resurserna bestämmer att det ska tillsättas en sannings- och försoningskommission och hur den ska utformas. Det är lite som utpressning. Du har boktavligt inget annat val, säger Amadu Sesay.

• Men det tilldelas inte tillräckligt med resurser för att hela processen ska kunna genomföras. Inte ens i Sydafrika fanns tillräckligt med resurser. Det finns heller ingen övervakning eller uppföljning för att se om det fungerar i praktiken.

- Man måste göra något som har betydelse i folks liv. En viktig orsak till att de gick ut i krig är att de inte känner någon tillhörighet till staten. Men även av ekonomiska orsaker är viktiga. Sen är det lättare att försonas, säger Amadu Sesay när Amnesty Press träffar honom på hans tjänsterum vid Gamla torget i centrala Uppsala.

Befolkningen i de länder som ska genomföra en TRC är inte delaktiga i att bestämma hur den ska genomföras och vad målet ska vara.

• Om du frågar folket i landet vad de vill så tror jag att de flesta skulle svara att de bara vill fortsätta att leva sina liv precis som vanligt, säger Sesay.

Sesay är skeptisk till om sanningskommissionerna med sin nuvarande utformning kan leva upp till förväntningarna. Vi borde också ställa oss frågan om vi verkligen behöver dem. Eller om det finns andra, bättre alternativ, menar han.

• Kan de undersöka en period på kanske tio år med den korta tid de har till sitt förfogande? Ofta ska de klara av arbetet på bara ett år. Och är det över huvud taget möjligt att få fram sanningen om vad som hänt?

• Nästa fråga är om de nya regimerna har förmågan att implementera rekommendationerna. Vad händer om inte den politiska viljan finns, eller om en demokratiskt vald regering bestämmer något annat? Och finns det tillräckliga resurser?

Sierra Leone och Liberia har väldigt lite resurser efter de drygt tio år långa inbördeskrigen och är i princip helt beroende av omvärldens stöd och välvilja.

Tidigare barnsoldater i ett flyktingläger i Sierra Leone. Sannings- och försoningskommissioner har inrättats i både Sierra Leone och Liberia där det pågått inbördeskrig i över tio år. I båda krigen drabbades civilbefolkningen mycket hårt.

Detta är några av frågetecknen som fortfarande hänger i luften, berättar Amadu Sesay för Amnesty Press, som träffar honom i Uppsala där han avslutar en tre månader lång vistelse vid institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala universitet.

Amadu Sesay är inbjuden till Uppsala universitet på ett stipendium som inrättades 2003 i åminnelse av Claude Ake, en nigeriansk forskare och regimkritiker som dog i en flygolycka 1996. Många tror att han blev tystad av den dåvarande militärdiktaturen i Nigeria. Amadu Sesay är annars verksam vid institutionen för internationella relationer på Obafemi Awolowo-universitetet i västra Nigeria.

• Ibland kan man misstänka att tillsättandet av en TRC bara är en strategi för att komma ur kriget, säger Sesay. Det är en säljbar lösning som ger en psykologisk föreställning om att kriget har slutat.

Målet med en TRC är att få fram sanningen, att skipa rättvisa och att uppnå försoning. Den ska även leda till långsiktig fred och stabilitet i ett land som genomgått en längre konflikt.

Men enligt Sesay bygger sannings- och försoningskommissioner också på en bibliskt föreställning om att ett erkännande inför gud samtidigt är vädjan om förlåtelse.

• Detta tänkande tilltalar folk, både inom islam och kristendomen. Men förlåtelse och försoning är två helt skilda saker. Människors förmåga att förlåta är inte densamma som en guds.

• Det är ett av de stora problemen med TRC-processer. Man har allt för stora förväntningar på offret som uppmanas att förlåta och glömma.

Att återfå ett normalt liv är viktigt

Lite förvånande säger Sesay att straff eller rättvisa inte är det viktigaste för offren. Eller kanske snarare att rättvisa kan vara något annat än att utmäta straff. Sesay talar om materiell rättvisa (material justice).

• Sanning utan materiell kompensation kan aldrig fungera, menar Sesay.

Ett exempel Sesay ger är den unge universitetsstudenten i Sierra Leone som fått båda sina händer avhuggna av rebeller.

• Hur ska han kunna förlåta detta när han går ut på gatan igen för att tigga för sitt uppehälle? Han kan ju inte ens omfamna förövaren.

Kula, 47 år, från Liberia utsattes för en gängvåldtäkt av en väpnad oppositionsgrupp under inbördeskriget. Hon fotograferades i ett flyktingläger utanför Monrovia.

Med materiell rättvisa menar Sesay alltså att offren ska få kompensation för sitt lidande som möter de grundläggande behoven. Han anser att de rikare länderna har ett ansvar att erbjuda resurser för att kompensera offren som en del i fredsuppgörelsen. Han anser att de rikare länderna har ett ansvar att erbjuda resurser som en del i fredsuppgörelsen som kan användas för att kompensera offren.

• De som blivit amputerade skulle automatiskt kvalificera sig och även alla barnsoldater. Det satsas så mycket pengar på TRCs. Pengarna skulle göra mycket bättre nytta om de användes för att kompensera familjerna som lidit skada.

• Ju normalare en persons liv är desto lättare har de att gå vidare och att glömma - men vi ska inte tala om förlåtelse.

Barnsoldaterna är en potentiell risk om de inte återanpassas till samhället.

• De har blivit vana vid en ny livsstil där de har tillgång till mycket pengar och statusprylar. När de erbjuds straffrihet för de brott de har begått är det stor risk att de snart dras in i olika konflikter igen eller att de erbjuder sina tjänster som legosoldater.

De olika programmen som genomförts för att avväpna och demobilisera tidigare soldater har heller inte varit framgångsrika.

• Det är ju uppenbart att det misslyckades i till exempel Liberia där en andra omgång våldsamheter drogs igång och som avslutades först 2003, säger Sesay.

Var börjar man en försoningsprocess, frågar Sesay. Är det viktigt att ha demokrati? Vattenförsörjning? Att de politiska institutionerna fungerar? Eller startar man med en sannings- och försoningskommission?

Inga lyckade försoningsprocesser i Afrika

I Sydafrika har inte försoningsarbetet efter apartheid varit så framgångsrikt som många tror enligt Sesay. Det finns fortfarande väldigt stora spänningar i samhället som hotar att leda till nya konflikter. Bland annat finns det motsättningar mellan olika svarta grupper och mellan de som har mycket pengar och de som nästan inte har något alls.

• Sanning utan rättvisa leder ingenstans. Steve Bikos familj lyssnade på bekännelsen men har inte fått någon som helst kompensation för sitt lidande efter att Steve Biko mördades av polisen 1977.

Inte heller anser Sesay att försoningsarbetet har varit framgångsrikt i Rwanda där man startat en TRC i form av lokala bydomstolar, Gacacas, tidigare i år.

• Det har gått tio år nu sedan folkmordet. Folket säger att de har fått nog och bara vill gå vidare.

Sesay ser en annan problematik med TRC-processer. Vilken sanning är det man talar om? Är det regeringens, det internationella samfundets eller förövarens? Sanning kan också i viss mån kulturellt betingad. I många afrikanska kulturer ingår att man inte ska vara för öppen.

• Enligt gamla traditioner blir man ombedd att tala sanning inför en avgudabild. Människorna är då rädda för straffet de kan få om de inte talar sanning. Och straffet drabbar inte bara dig själv utan också dina barn och deras barn. Lokala tillvägagångssätt kan därför vara effektivare.

I Sierra Leone där man har inrättat en specialdomstol som ska döma allvarliga krigsbrott kan man också vara rädd att den information man ger inför Sannings- och försoningskommissionen kan komma att användas av specialdomstolen.

En liten flicka från Sierra Leone som fått sin arm amputerad.

Sesay är själv ursprungligen från Sierra Leone som levt under inbördeskrig mellan 1991-2002. Ett krig som drabbat mer än två miljoner offer och som utmärkts av ett stort inslag av barnsoldater, sexuellt våld och grymma stympningar av kroppsdelar.

Konflikterna i Västafrika hänger samman på olika sätt. I stor utsträckning är det krig om naturresurser, exempelvis diamanter, som får näring av den stora mängd vapen som finns i omlopp.

Sesay berättar om hur en av hans vänner i Sierra Leone dog när hans hus brändes ned av rebeller 1999 under en attack ute på landsbygden och han inte hann ta sig ut i tid.

• Jag kan aldrig förlåta dem som gjorde detta, säger Sesay.

Militärdiktaturer behöver också sanningskommissioner

Även i länder där man inte haft krig men har genomgått andra trauman kan det behövas försoningsarbete. Detta gäller exempelvis i länder där man haft en militärdiktatur, vilket gäller flera länder i både Afrika och Latinamerika.

• En stabil demokrati kan aldrig uppnås om inte folket har försonats, säger Sesay.

På flera håll i Latinamerika har försoningsprocesser genomförts. I både Chile och Peru har man beslutat om att ge materiell kompensation till offren. Alla som blev offer för militärdiktaturen i Chile ska ha rätt till en statlig pension.

Sesay berättar om erfarenheterna i Nigeria som levt under militärdiktatur den största delen av tiden efter självständigheten 1960.

Där tillsattes en kommission som skulle hitta sanningen om vad som hänt i landet. Arbetet resulterade i en rapport men eftersom den pekade ut flera ledande politiker så hemlighölls rapporten.

• Den försoningsprocessen var inte effektiv. Den skapade fler problem än den löste. Regeringen vägrade att ge någon slags kompensation. Det blev ett stort antiklimax i samhället.

Hur ska man gå tillväga med fredsprocessen i Sudan för att inte misstagen ska upprepas i deras försoningsarbete?

• Den Afrikanska unionen har begränsade resurser. Europa och USA måste ta ett större ansvar för att hjälpa till med fredsarbetet i Sudan.

Långsiktigt handlar det om att både reformera det politiska systemet och att förbättra ekonomiska situationen i landet menar Sesay. Alla grupper måste ges politisk makt, och detta gäller även kvinnorna. Och om freden ska bli hållbar måste människors ekonomiska situation tryggas.

• Det finns en koppling mellan politik, ekonomi och konflikt. Om det finns extrem fattigdom så finns det alltid en risk för krig, säger Sesay.

Solveig Hauser
praktikant Amnesty Press och media