Förintelsens minnesdag: ”Vi får inte sluta tala”

Runt om i Europa hölls på fredagen möten för att påminna om Förintelsens minnesdag. I Sverige arrangerade Forum för levande historia aktiviteter från Boden till Malmö. I Stockholm samlades drygt 200 personer till en ceremoni vid Raoul Wallenbergs torg.

”På denna plats…” heter ett projekt där elever på Konstfack
har illustrerat händelser i Stockholm med koppling till andra världskriget.

Den 1 november förra året antog de 191 medlemsstaterna i FN:s generalförsamling enhälligt en resolution som gör 27 januari till en årlig internationell dag för att minnas offren för Förintelsen. Det var den 27 januari 1945 som sovjetiska styrkor nådde fram till Auschwitz-Birkenau utanför Krakow i södra Polen. I samband med årets minnesdag gjorde FN:s generalsekreterare Kofi Annan ett skarpt uttalande som fördömde de som förnekar Förintelsen då runt sex miljoner personer, de flesta judar, dödades:
– Förnekelsen av Förintelsen är ett verk av bigotta personer. Vi måste avvisa deras falska påståenden oavsett av vem som gör dem.

Statsminister Göran Persson, utrikesminister Laila Freivalds, flera andra ministrar och partiledarna för folkpartiet, kristdemokraterna, vänsterpartiet och kronprinsessan Victoria var några av deltagarna vid minnesmötet i Stockholm när 61-årsdagen av befrielsen av Auschwitz högtidlighölls.

Det var dock inte representanter för politikerna eller kungahuset som höll talen på Raoul Wallenbergs torg. Heléne Lööw, överintendent vid den statliga myndigheten Forum för levande historia, påminde om att alla europeiska länder, vare sig de var indragna i andra världskriget eller inte, lever i skuggan av Förintelsen. Och den bild av feghet och medlöperi i dåtidens Sverige, som Heléne Lööw gav, är fortfarande inte utredd.

– Det är därför viktigt att alla arkiv, både offentliga och privata, öppnas, sade hon. Det sägs ibland att vi har talat nog om det här. Så är det inte. Vi har precis börjat tala om det. Det finns pusselbitar kvar att foga samman för att vi ska få en bild av tragedin. Det är bitar som behövs för att vi hjälpa oss både med det som går att förstå, det som inte kan förstås och det som kanske inte är önskvärt att förstå.

Medan mörkret föll över Stockholm tändes ljus till minne av
Förintelsens offer.

Heléne Lööw menade att ”vi kan hoppas att vi skulle ha gjort motstånd”, men det är inget vi kan veta:
– Om vi handlar, tiger eller deltar kan vi aldrig veta innan vi står inför valet.
Den bild av Sverige under andra världskriget som de senaste decennierna har växt fram är föga smickrande, trots att delar av agerandet varit nedtystat eller dolt i arkiv. Kungahuset, med Gustav V i spetsen, betraktas som tyskvänligt under kriget. De regeringar, både den socialdemokratiska och samlingsregeringen, som styrde efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933, var mycket försiktiga i sitt agerande och många judiska flyktingar som knackade på Sveriges dörr stängdes ute och dog under Förintelsen. Och många har tigit om sitt förflutna. Fram till sin död 1990 förnekade till exempel Walther Sommerlath, far till drottning Silvia, att han hade varit medlem i nazistpartiet och det skulle dröja ända till 2002 innan det stod klart att han gått in som medlem i nationalsocialistiska arbetarpartiets utlandsavdelning i brasilianska São Paulo redan 1934.

I sitt tal gav Heléne Lööw några exempel på svenska utrikesdepartementets agerande. Martin Wolf, Henriette Fleischmann, Ewald Moritz Stern och Robert Gerst var några av de judar som hösten 1938 sökte inresetillstånd, men fick nej av svenska UD. Deras liv slutade i Auschwitz och Treblinka. Några månader senare mobiliserade de nationalsocialistiska studentföreningarna mot ”judeimporten” av tyskjudiska läkare. De tio läkare det handlade om ville lämna det Tyskland som just genomlevt Kristallnatten 9 november 1938 och det argumenterades att deras ankomst till Sverige skulle öka arbetslösheten bland svenska läkare. Kampanjen ”Mota Moses i grind” hade dock stöd långt utanför nazisternas led, påminde Heléne Lööw:
– Även bland dem som under andra förhållanden var nazisternas motståndare fanns stöd för kampanjen mot läkarna.
Så sent som hösten 1943 kunde det blåsas nytt liv i kampanjen, denna gång för att protestera mot räddningsaktionen för de danska judarna.
– Den 11 oktober 1943 hölls ett protestmöte i Stockholm där det krävdes att de danska judarna skulle placeras i interneringsläger och isoleras från den övriga befolkningen, sade Heléne Lööw.

Men det fanns inte bara medlöperi, feghet, likgiltighet och opportunism i Sverige, påminde Heléne Lööw. Kända och okända svenskar reste, med risk för eget liv, till ockuperade länder för att rädda människor.
– Och efter riksdagshusbranden i Berlin 1933 demonstrerade syndikalisterna i Stockholm med banderollen ”Göring-mordbrännare”, den kan man fortfarande se på Polismuseet då den beslagtogs. 1939 arrangerade socialdemokraterna och folkpartiet protestmöten mot förföljelsen av judar i Tyskland.

Politiker, överlevande från andra världskrigets läger och vanliga
stockholmare i alla åldrar lyssnade till de två talarna;
Heléne Lööw och Zanyar Adami.

Hon påpekade också att antisemitism, islamofobi, antiziganism och homofobi fortfarande finns kvar som problem i vår tid.
Minnesmötets andre talare; Gringos chefredaktör Zanyar Adami, anknöt också till nutid i sitt tal och nämnde Armenien, Rwanda, Balkan och den kurdiska staden Halabja som visar att historien om folkmord inte bara handlar om det som hände under Förintelsen.
Han pekade på att främlingsfientligheten i Sverige i början av 1990-talet, när Lasermannen härjade, Ny demokrati kom in i riksdagen och nazister marscherade på gatorna, trängdes tillbaka.
– Det är därför viktigt att agera. Var och en av oss gör skillnad, sade Zanyar Adami.

I Auschwitz samlades överlevande på fredagen i bister vinterkyla tillsammans med Israels ambassadör och den polske premiärministern Kazimierz Marcinkiewicz vid ruinerna av en gaskammare i koncentrationslägret. Stanislaw Dziwisz, ärkebiskop i katolska kyrkan i Krakow, uppmanade polackerna att tända ljus i sina fönster till minne av de mördade judarna, rapporterade BBC. Av Polens tre miljoner judar före 1939 dog nästan alla under den tyska ockupationen. I den polska huvudstaden Warszawa, som före kriget hade den största judiska befolkningen i världen efter New York, rullade en tom spårvagn med Davidsstjärnan genom gatorna på fredagen.

I Storbritannien hölls en ceremoni i Cardiff i Wales, där bland annat den brittiske premiärministern Tony Blair talade.
I Tyskland hölls en minnesceremoni i Leipzig på fredagen till minne av de romer som dog under Förintelsen. I den tyska förbundsdagen hölls en minnesceremoni där 92-årige Ernst Cramer berättade för ledamöterna om villkoren som fånge i Buchenwald.
Norbert Lammert, talman i förbundsdagen, sade att det var med bestörtning som ”vi har insett att till och med statsöverhuvuden i dag kan beskriva Förintelsen som en myt”.

Lammert var inte ensam om att fördöma den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad, som den 14 december i ett tal kallade Förintelsen för ”en myt”. Sympatierna för Nazityskland var starka i Iran under andra världskriget. 1941 ockuperades landet av Storbritannien och Sovjetunionen och den dåvarande shahen avsattes.
Ahmadinejads uttalande mötte hård kritik, men den iranska ledningen har inte backat. På torsdagen anklagade Iran FN för att ha låtit sig manipuleras i politiskt syfte när det gäller att högtidlighålla den 27 januari till minne av Förintelsens offer.
Tidigare i veckan har Iran förklarat att man ska gå vidare med planerna på att hålla en konferens för att diskutera de ”vetenskapliga bevisen” för Förintelsen. Det meddelades dock inte var eller när konferensen ska hållas.

Det är inte bara Irans president som förnekar Förintelsen. Även nazistiska grupper fortsätter att hävda att gaskamrarna aldrig har funnits. Den 28 januari har Nationalsocialistisk front och Svenska motståndsrörelsen utlyst en demonstration i Stockholm för att protestera mot vad de kallar ”ensidig och propagandistisk historieskrivning”.

Text: Ulf B Andersson
Foto: Maja Åberg