”Vill folk säga galna saker låt dem göra det”

Jämställdhet som mänsklig rättighet, frigivna samvetsfångar från Kuba och en halv miljon kvinnor som varje år dör i samband med graviditet och förlossningar - det var några av ämnena under bokmässans sista fas. Författaren Ian Buruma presenterade sig som gammeldags klassisk liberal när han berättade om sin bok ”Mord i Amsterdam”och Jennie Dielemans gav hård kritik mot backpackers när hon talade om boken ”Välkommen till paradiset”. Amnesty Press fortsätter rapportera från Göteborg.

Författaren Ian Buruma är född och uppvuxen i Holland men hade redan tidigt en vilja att komma bort och han lyckades. Han har bott på flera platser runt om i världen. Han beskriver det själv som att har man väl börjat röra på sig finns det ingen väg tillbaka.

Efter 45 minuter med Ian Buruma på lördagens seminarium får man en bild av en man med åsikter som kanske inte är riktigt politiskt korrekta idag. Han är humoristisk och kan hålla en lättsam ton även när han talar om allvarliga saker, som mordet på hans vän Theo van Gogh.

Ett stort intresse i Ian Burumas liv är Asien och detta väcktes tidigt även om det till en början var av en mer ytlig karaktär. Men han fann att det okända med orientalism lockade honom och han började studera kinesiska. I hans klass fanns det två grupper, en som inte hade något intresse av att åka till Kina och en grupp som var maoister och men Ian Buruma kände ingen tillhörighet med någon av grupperna.

Han tog beslutet att Tokyo skulle passa honom bättre och åkte dit för att studera film. Att bli filmskapare var inte hans kall i livet, tålamodet som krävs fanns inte där. Istället började han sin karriär som skribent som filmrecensent.

Ian Burumas kärlek till Asien reflekteras i hans böcker. En av de böckerna, som han talade om på seminariet, är ”China Love”, baseras på en japansk kvinnas liv, Ri Koran, som föddes i Kina. Hon hade en vacker sångröst och tvingades dölja sin japanska identitet för att spela in japansk propagandafilm under japanska ockupationen av Manchuriet. Hon blev en stor stjärna och försökte efter andra världskrigets slut göra karriär i USA under det nya namnet Shirley Yamaguchi men framgången uteblev. Ian Buruma själv tycker inte att det var några kvalitetsfilmer.

"Mordet i Amsterdam" och "Occidentalism" är två av Ian Burumas böcker.

Terrorattacken mot USA 11 september 2001 inspirerade Ian Buruma att skriva boken ”Occidentalism” tillsammans med Avrishai Margalit. Boken var delvis ett svar på Edward Saids uppmärksammade bok ”Orientalism”. Occidentalism innebär en avhumaniserad syn på väst, att väst är något som är syndigt och ont. Redan 1942 hölls ett seminarium i Japan där en grupp intellektuella diskuterade hur man skulle motstå moderniseringen som var synonym med väst. De ville hitta tillbaka till japansk kultur som hade begravts i västerniseringen. Reaktionen mot västs modernitet i och med 11 september tycker Ian Buruma är viktig. Unga muslimer som är födda i Europa känner sig vilsna och söker sig till religionen för att hitta en identitet, hitta något att leva och dö för, som de män som utförde terrorattacken i USA kan antas ha gjort.

• Alla människor är osäkra på vilka de är, vad det innebär att tillhöra en nation. Muslimer känner en trygghet i Islam, säger Ian Buruma.

All fanatism har sin grund i en fantasi utan historisk förankring, en ständig jakt efter en utopi som inte finns.

Ian Buruma vill inte göra jämförelser med läget i Europa idag och med hur det såg ut under 1930 och- 40-talen. Han anser inte att fundamentalister har samma styrka som nazister hade, al-Qaida kommer inte i närheten av Nazitysklands styrka.

• Högerpopulismen idag har inte så mycket med islam att göra utan bygger istället på en stark motvilja till eliten som styr och hur de dikterar vad som är rätt att tycka och tänka, exempelvis hur patriotism har gjorts till någonting fult. Men det är bättre att människor som känner frustrationen har möjligheten att få visa det i demokratiska val än att man slår ner varandra, tycker Ian Buruma.

”Mordet i Amsterdam” handlar om mordet på Theo van Gogh, Mohammed Bouyen som utförde dådet och Ayaan Hirsi Ali, som var upphovsmakare till filmen ”Underkastelse” som ledde till Theo van Goghs död.

• Theo van Gogh kom från överklassen och var ett enfant terrible, berättar Ian Buruma. Han älskade att chockera folk. Han föraktade hyckleri och krävde brutal ärlighet. Kristna, judar och muslimer fick alla smaka på hans ärlighet.

Mohammed Bouyen var inte intresserad av religion till en början. Han drack öl och ville ha en flickvän och var attraherad av friheten i väst.
- Han sökte skydd i islam för att han hade problem med sex. Han ville ha kvinnan men hon var för honom en hora. Avslag efter avslag skapade en stark avsky mot väst men i religionen fann han tröst efter att ha blivit förödmjukad, säger Ian Buruma. Detta har har mycket lite med Koranen att göra.

Ian Buruma.

För Ayaan Hirsi Ali var det tvärtom. Hon är född i Somalia och fick en strikt muslimsk uppfostran. När hennes far tvingade henne att gifta sig med en man i Kanada valde hon istället att fly till Holland. Efter sin flytt till landet blev hon ateist och parlamentsledamot för det högerliberala partiet.

Med filmen ”Underkastelse” ville hon provocera. Theo van Gogh gillade inte hennes film men valde att göra den. Filmen visade kvinnofientliga citat ur Koranen på en naken kvinnokropp.

Ayaan Hirsi Ali var skyddad som medlem i parlamentet men Theo van Gogh hade inga livvakter. Han mördades 2004 av Mohammed Bouyen.

• Att skylla på muslimerna är fel. De måste känna sig välkomna i Europa och att det är okey att vara muslim, betonar Ian Buruma.

Högerpopulistiska partier ska behandlas som vilket parti som helst, anser Ian Buruma. Så länge de spelar efter spelets regler där spelet är liberal demokrati, och inte hotar med våld och lyder lagen, ska de tolereras.

Kritik om att han förespråkar för mycket frihet för muslimer har riktats mot Ian Buruma.
- Jag är en gammal, klassisk liberal. Vi anklagas alltid för att vara för släpphänta.

Staten har inte som uppgift att censurera åsikter, ett ställningstagande som har lett till kritik mot Ian Buruma och att han tolererar intolerans.

En annan ståndpunkt Ian Buruma har är att minoriteter inte ska skyddas i lag:
- Det är inte bra med lagar som censurerar åsikter. Vill folk säga galna saker, låt dem göra det och kritisera dem sedan. Vi borde vara fria att säga vad vi vill.

Ian Buruma avslutar med att resonera kring hur minoriteter inte ska känna sig kränkta.
- Det går kanske inte. Det är en del i ett öppet samhälle. Det gör förstås skillnad vem som säger vad till vem. Man kan skoja om det avvikande hos sig själv men inte hos andra. En jude kan dra judeskämt men om en blond tysk man gör det så blir det en annan sak.

Fotnot: Ian Burumas ”Occidentalism” och ”Mordet i Amsterdam” har i år getts ut på svenska av Natur & Kultur.

Text och bild: Evelina Franzén

Ökad satsning på mödrahälsovård för att nå millenniemål

Katarina Bergehed från Amnesty, Eva Zillén från Kvinna till Kvinna och Karin Alfredsson, ”mammaambassadör” från RFSU, var inbjudna att diskutera kring fattigdom och mödradödlighet vid ett seminarium, tillsammans med moderator Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press.

Ulf B Andersson och Karin Alfredsson.

Ett av de millenniemål FN har satt upp är att minska mödradödligheten med 75 procent till år 2015 jämfört med 1990. Enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon går det sämst för detta millenniemål.

500 000 kvinnor dör varje år på grund av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Om barn som dör på grund av bristande mödrahälsovård inkluderas stiger siffran till mer än sju miljoner per år. Det är fler än de som dör av malaria, aids och tuberkolos tillsammans under ett år.

Eva Zillén ser ett samband mellan tabut kring att prata om kvinnors sexualitet och dålig sjukvård för kvinnor. Det är ett problem som drabbar kvinnor, som handlar om kvinnors rätt till reproduktiv hälsovård och rätten till abort. Kvinnor har få beslutsfattande positioner och det är en orsak till att frågan inte får den uppmärksamhet den behöver, menar Eva Zillén.

Karin Alfredsson håller med Eva Zillén om att kvinnans sexualitet är starkt förknippad med mödradödlighet. Kvinnans rätt till abort är en viktig fråga att arbeta med för att minska mödradödligheten.

Eva Zillén.

I krigsdrabbade länder, som Afghanistan och Sierra Leone, är hälsovården till mödrar mycket dålig.
- Hälsovården dras ner på i krigssituationer. Vi pratar mer om sexualiserat våld och massvåldtäkt som en krigsstrategi. Ändå satsas det inga pengar på dessa kvinnor. De ses som offer och inte aktörer genom att inte de inte får vård för de skador som utan behandling kan leda till infertilitet i framtiden, säger Eva Zillén.

• Det är en fråga om mänskliga rättigheter. Stater har ansvar för att människor ska få den bästa möjliga hälsan. Den status kvinnor är en faktor i frågan om mödradödlighet, säger Katarina Bergehed. Amnesty arbetar för att kvinnors rättigheter inte bara ska finnas på papper utan även ha lagligt stöd.

Alla tre är överens om att utbildning av sjukvårdspersonal måste förbättras och att finna en lösning på problemet med ”brain drain” inom hälsosektorn, där kvalificerad sjukvårdspersonal flyttar utomlands för att få bättre arbetsvillkor och högre lön.

Karin Alfredsson tror på förbättring om barnmorskor får bättre utbildning och högre status:
- Det behövs kanske inte fin läkarutbildning för att arbeta med mödrahälsovård.

Ulf B Andersson, Karin Alfredsson, Katarina Bergehed och Eva Zillén.

Nästa år är det Sveriges tur att inneha ordförandeskapet i EU. 09-nätverket arbetar för att Sveriges regering ska agera mer kraftfullt i exempelvis en fråga som mödradödlighet.

Kvinna till Kvinna är en av de organisationer som ingår i 09-nätverket och Eva Zillén berättar om vad hon vill se under Sveriges tid som ordförande:
- Problemet måste ses i sin helhet. Sverige har ett stort ansvar men inom EU verkar starka motkrafter som vill inskränka aborträttigheter. Detta blir ytterligare ett hinder för att nå millenniemålet om mödradödlighet.

Katarina Bergehed anser att det är viktigt att stater tar ansvar för vad som sker utanför landets egna gränser. Stater bör även försöka påverka stora bidragsgivare som Världsbanken och IMF, Internationella valutafonden, var de väljer att lägga sina resurser.

Läs mer om:

Mammakampen

Karin Alfredsson är aktuell med boken ”Kvinnorna på 10:e våningen” (Damm förlag)

Katarina Bergehed publicerade nyligen en rapport för Amnesty om våldtäkt

Kvinna till Kvinnas hemsida

Text: Evelina Franzén
Bild: Emma Mossberg

Deporterade från Kuba men kämpar för de som är kvar

Kristdemokratiskt Internationellt Center hade på söndagen bjudit in två kubanska män som för sex månader släpptes fria efter att ha suttit fängslade sedan 2003. Deras brott? De hade startat en namninsamling för föreningsfrihet på Kuba, frihet för samvetsfångar som sitter fängslade på Kuba och frihet för kubaner att kunna starta egna företag. Omar Pernet och Alejandro Gonzales namninsamling är inte olaglig enligt artikel 63 i kubansk lag.

Våren 2003 greps 75 oppositionella på Kuba och många fick långa fängelsestraff. När Omar Pernet och Alejandro Gonzales släpptes fria tidigare i år var det på grund av hälsoskäl. Omar Pernet sitter i rullstol och kan röra sig begränsat med kryckor och mänskligt stöd.
- Våren 2003, när jag fängslades, kunde jag gå lika fritt som ni. Det är Castroregimen som har satt mig i rullstol och tvingar mig att använda kryckor. Innan var jag frisk.

• Den enda anledningen till att vi behandlades relativt humant och släpptes fria är för att regimen vill kunna säga att de behandlar sina fångar humant men det gör de inte, berättar Alejandro Gonzales.

Alejandro Gonzales och Omar Pernet med medverkande tolk i mitten.

Av de 75 fångar som fängslades 2003 sitter fortfarande 55 i fångenskap. De lever under svåra förhållanden. Båda männen vittnar om de kvarvarande fångarnas vardag.
- De bor flera stycken i en cell, de får ingen läkarvård, de misshandlas, utsätts för tortyr. De tillåts bara besök av sina familjer var tredje månad. Men deras barn får bara komma om de är över 18 år. Många barn får växa upp utan en av sina föräldrar.

Efter att Omar Pernet och Alejandro Gonzales släppts fria deporterades de till Spanien och de transporterades dit med ett flygplan som ägs av Castroregimen.
- Den kubanska regimen visste om mitt tillstånd men lät inte någon av mina anhöriga följa med. Jag är helt beroende av hjälp från andra, säger Omar Pernet.

De 75 personer som fängslades 2003 är inte de enda samvetsfångar på Kuba. Upp till 300 sitter i fängelse för att de kämpar för tankefrihet och inte delar regimens sätt att tänka, hävdar Omar Pernet.

• Vår avsikt med Sverigebesöket är att visa er vad som egentligen pågår. Det finns en missuppfattning då regeringspropagandan visar upp en bild av Kuba som inte stämmer, säger Alejandro Gonzales.

Innan Omar Pernet och Alejandro Gonzales tackar Kristdemokratisk Internationellt Centrum för att de fick möjligheten att komma till Sverige lämnar de en strimma hopp om att förändring kan ske.
- Oppositionen lever kvar och namninsamlingarna fortsätter.

Läs mer om Kuba: Frihet eller förtryck? Två x Kuba (Amnesty Press 4 november 2003)

Text: Evelina Franzén
Bild: Emma Mossberg

”Pruta inte, ät lokalt och ge dricks”

Jennie Dielemans bok ”Välkommen till Paradiset” (Atlas) var föremålet för seminariet för samma namn, där Cecilia Uddén och författaren diskuterade hennes bok om hur vårt resande påverkar platsen vi besöker och människorna som bor där.

Syftet med boken är inte att hänga på ”klimathysteritåget” utan Jennie Dielemans är intresserad av att se vad som händer på de platser vi besöker som turister. Hon har bland annat träffat en svensk man i Phuket i Thailand som är hallick på sin bar.

Det som chockerade Jennie Dielemans mest under sina resor, var de burmesiska gästarbetare, ofta barn, som jobbar med att bygga hotell i Thailand:
- Det sker så öppet, mitt framför våra ögon och ingen reagerar. De bor i läger och har regler så som att de inte får ha mobiltelefoner.

Efter att Cecilia Uddén läst boken var det backpackers och deras inställning till att resa som gjorde henne mest upprörd:
- De vill inte betrakta sig själva som turister utan letar efter den orörda platsen, kommer dit och besudlar den och sedan får den lågstatus bland backpackers!

Jennie Dielemans och Cecilia Uddén.

Jennie Dielemans tycker att det är lustigt att backpackers inte tycker att de är turister, de är lika stereotypa som de turister som åker till Gran Canaria och äter svensk mat, i sin jakt på den unika upplevelsen.

Backpackers har föreställningen att de gör mindre skada under sina resor men Jennie Dielemans pekar i sin bok på motsatsen:
- De konsumerar fattigdom. De vill ha det stampade jordgolvet för att känna att det är äkta.

Backpackers bibel är ”Lonely Planet” och med den i högsta hugg tipsar de varandra om vilka platser som är slut som unika resmål, platser dit de vanliga turisterna har nått.

All-inclusive hotell och kryssningar är två sätt att resa som är populära. När en turist bor på ett all-inclusive hotell ingår mat och dryck i priset. Hotellet tjänar pengar på att turisterna inte äter på lokala restauranger och flygbolagen kan lätt fylla planen. Resebolagen är också en vinnare i de nya paketresorna, de som förlorar är lokalbefolkningen. Resebolag, flyg och hotell är ofta västerländskt ägda och vinsten går inte tillbaka till landet och lokalbefolkningen.

Jennie Dielemans får frågan av Cecilia Uddén vad vi som turister kan göra för att resa bättre.
- Det är synd att det ska handla om vad konsumenterna kan göra. Det är fler aktörer inblandade men åk inte all-inclusive resor. Pruta inte, ät lokalt och ge dricks. Vi prutar för vi vill inte bli lurade och tror vi kommer närmare lokalbefolkningen om de tror vi inte är lättlurade. När saker börjar bli dyrare betyder det att deras levnadsstandard har förbättrats och det gillar vi inte.

Jennie Dielemans vill inte värdera vad som är en bra och dålig turist. Hon vill istället skapa en debatt kring vad västerländsk turism har för påverkan på lokalbefolkningen och deras levnadsförhållande:
- Jag vill skapa en lavin men jag tror jag puttar på små stenar.

Text och bild: Evelina Franzén

”Kvinnors makt över den egna kroppen – vägen till utveckling”

Ett seminarium om unga kvinnors roll i utvecklingsarbete och konflikthantering hölls på Söndagen. Medverkade gjorde Eva Zillén, från Kvinna till Kvinna, Anastasia Lundqvist från RFSU, och moderator var Hanna Sällström, från Kvinna till Kvinna.

Unga kvinnor i konfliktområden har begränsad makt över den egna kroppen och begränsat inflytande i samhället.

• Det är en grundläggande mänsklig rättighet att ha makt över sin egen kropp och sitt eget liv, säger Anastasia Lundqvist.

Det är viktigt att det finns tillgång till information. Många flickor och kvinnor har alldeles för dålig kunskap om sin reproduktiva hälsa. En femtedel av all ohälsa i världen utgörs av kvinnors reproduktiva ohälsa; varje minut dör en kvinna i sviterna av barnafödande. Ett annat exempel är att kvinnor i tredje världen löper tre gånger så stor risk att smittas av hiv som män.

• Det handlar inte bara om hälsa, utan i högsta grad om mänskliga rättigheter och demokrati. Dessa frågor är grundläggande för att få till stånd en ekonomisk utveckling; när kvinnor har makt över den egna kroppen kan de också aktivt vara en del av arbetsmarknaden och försörja sig själva, säger Anastasia Lundqvist.

Kvinna till Kvinna har stor erfarenhet av att arbeta med kvinnors roll i konfliktsituationer.

• I konfliktsituationer drabbas ofta unga kvinnor hårt. När det inte finns något framtidshopp är det vanligt att de gifter sig som väldigt unga. Ofta förnekas de utbildning och verktyg att göra sig hörda med, säger Eva Zillén.

Anastasia Lundqvist, Hanna Sällström och Eva Zillén.

Att flickor inte får utbildning och inte tränas till att göra sig hörda får konsekvenser för hela samhället. Eva Zillén påpekar att en naturlig följd av detta är att kvinnor hålls borta från maktpositioner. Hon menar också att det är ett stort resursslöseri att man inte ser kvinnor som en tillgång och att det hindrar en positiv utveckling.

Fokus när det gäller kvinnor i konfliktsituationer har ofta hamnat på olika former av massvåld och massvåldtäkter. Då handlar det inte om kvinnorna som individer, utan om dem som en symbol för hela samhället. När man utsätter kvinnor för kränkningar visar man på samhällets svaghet eftersom männen bevisligen inte kan skydda sina kvinnor.

• Ofta får vi höra att jämställdhet är en fråga som man ska driva efter att den kritiska konfliktsituationen är över. Vi menar att man måste ta tag i det omedelbart, man måste kunna arbeta med flera saker samtidigt. Vår erfarenhet är att om man skjuter på arbetet med kvinnors rättigheter blir det aldrig av, säger Eva Zillén.

RFSU har goda erfarenheter av att driva jämställdhetsprojekt i tredje världen, just nu pågår ett projekt i fyra länder i Afrika. Det handlar om en hälsoinriktad information som också ger kvinnorna insikt om sina rättigheter.

• Sexualundervisning är otroligt viktigt och det är absolut nödvändigt att man involverar pojkar och män i det här arbetet. Ofta handlar det om att männen försöker leva upp till myter och normer av hur en ”riktig man” ska vara, säger Anastasia Lundqvist.

Eva Zillén berättar om hur olika former av mötesplatser för unga kvinnor fått dem att kommunicera med varandra och upptäckt lusten i att göra sig hörda.

Det gäller att skapa möjligheter, om att ”pushing the limits”, säger Eva Zillén.

Läs mer om utställningen Pushing the limits:
http://www.pushingthelimits.se/

Text: Emma Mossberg
Bild: Evelina Franzén

Sverige och jämställdheten: ”Vi brister i princip på varje paragraf”

Under söndagsförmiddagen hölls ett samtal om jämställdheten i Sverige; deltog gjorde Gertrud Åström, som har arbetat med jämställdhetsfrågor sedan 1970-talet på lokal, regional, nationell och internationell nivå, och Göran Melander, ordförande för Raoul Wallenberginstitutet. Seminariet arrangerades av UNIFEM Sverige, och moderator var Anna Norin.

Anna Norin.

Ämnet som diskuterades var FN:s kvinnokonvention CEDAW från 1979; hur den ser ut och huruvida Sverige lever upp till den. Det är en konvention som för de allra flesta är okänd, vilket bekräftades när publiken fick frågan om hur många som kände till konventionen.

Gertrud Åström frågar sig varför konventionen behövs. Varför en kvinnokonvention om det inte finns en manskonvention? Hon svarar snabbt på den frågar och säger att den behövs i allra högsta grad, eftersom kvinnor historiskt inte kunnat tillgodogöra sig de allmänna mänskliga rättigheterna.
Konventionen är radikal. De 16 artiklarna inkluderar både de ekonomiska och sociala rättigheterna och de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Vart fjärde år granskas länderna som ratificerat konventionen. I februari i år kom en rapport om hur Sverige lyckats de senaste fyra åren. Resultatet var, enligt Göran Melander, nedslående.

• Vi brister i princip på varje paragraf. Regeringen gör inte vad den kan för att leva upp till konventionen. De använder sig inte av de medel som finns till hands för att få till en förbättring, säger Göran Melander.

Göran Melander, Gertrud Åström och Anna Norin.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är fortfarande stor, i offentlig sektor är det 10 procents skillnad.
- Det är staten som har det yttersta ansvaret och är alltid den som ska klandras, säger Göran Melander

• Oftast upplever vi att det är kommunerna som ligger närmast till hands att hållas ansvariga, men det är helt regeringens skyldighet. Till exempel vet vi att kvinnor får sämre sjukvård. Ansvaret ligger på regeringen och inte på landstingen, säger Gertrud Åström.

Göran Melander tar upp Norges som exempel på hur man har lagstiftat i jämställdhetsfrågor. Där har den kvinnliga representationen i näringslivets styrelser ökat från sju till 40 procent.

I Sverige ser man en motsatt tendens, där kvinnors inflytande har minskat. Utförsäljningen av statliga företag utgör ett hot mot den kvinnliga representationen.
- Jag tror vi kommer se en 20 procentig sänkning av kvinnors makt i Sverige, säger Gertrud Åström.

Det konstateras enhälligt av talarna att utvecklingen inte går så snabbt i vad som kallas världens mest jämställda land.

En viktig betydelse av kvinnokonventionen är att den resulterat i att en ”klagorätt” instiftats i FN. Det går idag för en individ att klaga till CEDAW-kommittén om kränkningar har gjorts av kvinnors rättigheter.
- I dagsläget finns det inget klagomål mot Sverige. Om det kommer in beskyllningar att Sverige bryter mot konventionen kan det resultera i lagförändring. Den typen av brännmärkning innebär ett dåligt internationellt rykte, säger Göran Melander.

Staten ska, enligt Gertrud Åström, se till så att kvinnor kan göra ett eget val. Om de vill försörja sig och vara en aktiv del av arbetsmarknaden eller vara hemma. Det ska vara en valsituation, inte en tvingad situation.

Text: Emma Mossberg
Bild Evelina Franzén

Amnesty Press på bokmässan:

Allmänna förklaringen i vardagen (27 september)

Chefen för Burmas fria exilradio: Diktaturen kan inte vara för evigt (26 september)

Bokmässan i full gång (25 september)