Kvinnorättsaktivisters säkerhet- en paradox mellan synlighet och låg profil

reportage | 2009-03-06

Kvinnliga människorättsaktivister är en särskilt utsatt grupp, vars kamp inte alltid erkänns som politisk utan undermineras av schablonbilden av kvinnor som passiva offer. Under onsdagens seminarium diskuterade man hur deras säkerhet kan förbättras, och hur EU:s riktlinjer för människorättsförsvarare kan användas.

I onsdags anordnades det andra frukostseminariet i 09-nätverkets seminarieserie som inför det svenska ordförandeskapet syftar till att väcka frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter i EU:s arbete. Nätverket är ett samarbete mellan Afrikagrupperna, RFSL, RFSU, Amnesty International, Kvinna till Kvinna, Svalorna Latinamerika, Sveriges Kvinnojourers Riksförbund och Forum Syd. Under onsdagen då kvinnliga människorättsaktivisters säkerhet diskuterades var det Hanna Sällström från Kvinna till Kvinna som ledde samtalet.

09-nätverkets seminarium hölls den här gången av Kvinna till Kvinna. Här ses UD:s Henrik Berquist, Kvinna till Kvinnas Hanna Sällström samt kvinnorättsaktivisten Biljana Stanković.

Att dessa frågor är av stort intresse förstod man av det fullsatta caféet i Kulturhuset i Stockholm, där vissa åhörare fick finna sig i att stå upp under frukosten på grund av platsbrist. Henrik Bergquist som bland annat är EU-samordnare på Utrikesdepartementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, förklarade hur EU arbetar med att förbättra situationen för dessa aktivister. Förutom övervakning och rapportering försöker man stärka det institutionella skyddet för människorättsförsvarare. EU försöker upprätta lokala strategier utomlands, vilket för tillfället finns i 60 av världens drygt 200 länder. Till sin hjälp finns sedan 2004 EU:s riktlinjer som syftar till att ge aktivisterna det stöd och skydd de har behov av och rätt till. Han tycker att EU gör väldigt mycket för att dessa frågor ska belysas, speciellt i kontakt med olika regeringar och verkar positiv till att Sverige som ordförandeland får föra arbetet framåt.
- Det blir en utmaning för Sverige att fastställa strukturen för vårt arbete med riktlinjerna, sade han. Människorättsförsvarare är centrala i Sveriges människorättspolicy, som utgör en del av utrikespolitiken och kvinnliga aktivister arbetar under särkilt svåra omständigheter.

Eva Zillén, kommunikationschef på Kvinna till Kvinna, som har arbetat med en rapport om kvinnliga kvinnorättsförsvarares situation poängterade hur farligt dessa lever.
- De som jobbar med frågor rörande sexualitet och reproduktion är alltid utsatta för stor risk, säger hon och fortsätter med att förklara hur kvinnliga aktivister bemöts av familj och samhälle.
De utsätts för ett hot som manliga aktivister skonas från, menade hon, då det kan vara lättare att maskera våld mot kvinnliga människorättsförsvarare som ”vanligt” våld då de inte uppfattas som just aktivister. Förutom det rent fysiska hotet, som exempelvis att utsättas för våldtäkt, är verbala attacker vanliga. Man försöker få dessa kvinnor att framstå som dåliga och misstänkliga människor genom att anklaga dem för prostitution eller för att vara dåliga mödrar/äkta makar eller för homosexualitet. Rapporten bygger på intervjuer med över hundra aktivister i tio olika länder, och de uttrycker alla samma uppfattning. Utöver våld blir förtal en del av hotbilden, liksom isolering och utanförskap.

Biljana Stanković som arbetat med hbt- och kvinnorättsfrågor i Serbien gav mycket god insikt i kvinnorättsaktivisternas vardag.

  • Många jämställer feminister med lesbiska, och lesbiska som ”djävlar”, sade Biljana Stanković. Hon har arbetat med kvinnofrågor och homo- bi- och transpersoners rättigheter i Serbien.
  • De måste arbeta i skymundan, och kan inte gå ut till media och allmänhet om sina aktioner av rädsla för attack. Mycket handlar om att hålla låg profil och inte avslöja aktivisternas identitet, förklarade hon.
    Angående EU:s riktlinjer för försvarare av mänskliga rättigheter så välkomnade hon dem, men poängterade att de än så länge erbjuder lite hjälp i den typ av arbete som hon ägnar sig åt. Riktlinjerna ger ingen trygghet, utan behovet av att hemlighålla aktiviteterna kvarstår.
    -Vad som först och främst behövs är att Serbien och andra länder inför en anti-diskrimineringslagstiftning, ansåg hon.

Statens roll diskuterades också. Henrik Berquist slog fast att det är statens ansvar att värna om alla medborgares rättigheter, vilket inkluderar människorättsförsvararna.
- Även när kränkningarna sker mellan två individer är det statens ansvar genom förebyggande och bestraffning av diskriminering, sade han.
Biljana Stanković menade dock att staten ofta brister i att erbjuda den här tryggheten och att det i många fall är staten som är boven i dramat. Exempelvis så är inte polisen skyldig att ingripa om det inte finns något institutionellt stöd för anti-diskriminering utan kan, som så ofta är fallet, välja att inte beskydda aktivisterna. Att staten är ansvarig för människorättsaktivisters säkerhet har ironiskt jämförts med att ge Dracula ansvar för blodbanken.

Intressanta frågor och frukostmackor lockade åhörare till fullsatt lokal.

Vad gäller stöd från det internationella samhället är effekterna motstridiga.
- Kontakter med EU och liknande få dig att framstå som en spion, att du blandar in utlänningar i inrikes affärer, sade Biljana Stanković.
- Men å andra sidan kan internationella kontakter vara ett skydd, menade Eva Zillén. Folk vet att det är mer riskabelt att ge sig på en aktivist som har världens ögon på sig, och många kvinnor överdriver hur högt uppsatta deras kontakter verkligen är för att avskräcka attacker.

Det är tydligt att det finns en paradox mellan att få uppmärksamhet för sin kamp och utnyttja internationella kontakter och stöd och att bevara anonymitet och låg profil. En bit på vägen till att lösa problemet är att kvinnorättsaktivisternas situation uppmärksammas i högre utsträckning. Panelen var överens om vikten av att införa diskrimineringslagstifning och när denna väl är på plats uppstår förhoppningsvis större möjlighet för aktivisterna att samarbeta med staten i dessa frågor. Biljana Stanković hoppades att det i framtiden kommer att skapas ett sådant utrymme där aktivister och myndigheter kan mötas för att arbeta mot diskriminering.

Nästa frukostseminarium som hålls den 11 mars på Kulturhuset kommer att handla om hur Sverige som ordförandeland kan få upp frågan om våld mot kvinnor på EU:s dagordning.

Text: Louise Sundström Foto: Hanna MI Jakobson

reportage | 2009-03-06