Akbar Ganji: Jag tror på en demokratisk framtid i Iran

reportage | 2009-12-04

Akbar Ganji. Foto: Emma Lundström

Akbar Ganji har fått många priser för sitt arbete för de mänskliga rättigheterna i Iran. Som ung var han befälhavare i det islamska revolutionsgardet men tänkte om och började arbeta som undersökande journalist istället, något han suttit fängslad för i sex år. Nu är han på besök i Sverige för att berätta och vinna stöd för demokratirörelsen i Iran.

– Det här kanske kan upplevas som lite paradoxalt, men jag upplever att situationen i Iran är bättre än i flera av de andra länderna i Mellanöstern, som Libyen, Saudiarabien och Syrien. Vi har en stark feministisk rörelse som, trots regimen, lyckats åstadkomma mycket, säger Akbar Ganji.
Samtidigt menar han att repressalierna fortfarande är omfattande både på det politiska, sociala och kulturella planet:
– Vad gäller det sociala så godkänner inte regimen många livsstilar. De försöker tvinga på människorna den livsstil de förespråkar, men de har misslyckats med det.
En av orsakerna till att regimen inte lyckas med sina tvångsmetoder, menar Akbar Ganji, är att 70 procent av landets befolkning är under 35 år:
– Dessa 50 miljoner människor är för moderna värden.

Flera hundra tusen människor protesterade mot valresultatet och visade sitt stöd för den ledande oppositionelle presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi vid Azaditorget (Frihetstorget) i Teheran den 15 juni 2009. Foto: Ben Curti

Censuren är omfattande i landet och under de senaste 15 åren har över 100 tidningar stängts av regimen. Journalister, människorättsaktivister och politiskt aktiva grips kontinuerligt. Trots detta, menar Akbar Ganji, så finns det en väldigt stark och levande demokratirörelse i landet. Efter sommarens presidentval, då Mahmoud Ahmadinejad blev officiellt omvald och omfattande demonstrationer mot det påstådda valfusket ägde rum på gatorna i Teheran, döptes protesterna till den gröna rörelsen. Akbar Ganji säger att rörelsen till stor del består av kvinnorörelsen som kräver jämställdhet på alla områden. Han poängterar också att protesterna var helt fredliga till en början och att de mer våldsamma inslagen, som när man satte eld på tunnor, skedde först efter att deltagare blivit skjutna. Protesterna slogs ned brutalt och flera kända regimkritiker tvingades göra offentlig avbön inför TV-kameror.
– Enligt ledarna för den gröna rörelsen dödades 70 personer i samband med demonstrationerna. De första dagarna greps 4 000 människor. De flesta av dem släpptes ganska fort men de mer kända politiska ansiktena sitter fortfarande i isoleringscell, säger Akbar Ganji som idag lever i USA efter att själv ha suttit sex år, från 2001 till 2006, i det omtalade Evinfängelset i Teheran.

En demonstrant i Teheran slås ned med batong av civilklädda poliser under en protest mot valutgången i juni 2009. Foto: AFP/Getty Images

Brottet han dömdes för var i realiteten regimkritik. Han hade bland annat publicerat en serie artiklar om en rad mord på författare vars åsikter stred mot regimens. Från fängelset lyckades han få ut ett manifest där han förespråkade en sekulär demokrati.
Akbar Ganji är själv troende och hans fru bär slöja, men han menar att tro går att kombinera med demokrati. Sista året i fängelset genomförde han en hungerstrejk i 50 dagar - något som fick omvärlden att vakna och engagera sig i hans fall.

Eftersom folket förbjudits att demonstrera efter sommaren, tar sig protesterna ny vägar. Regimen har sedan trettio år tillbaka en rad officiella ceremonier och genom att delta i dessa ceremonier och använda dem som demonstrationsarenor kringgår den gröna rörelsen regimens förbud - de kan inte gärna förbjuda sina egna ceremonier.
– Det är vanligt att kvinnor går längst fram i tågen för att hindra polisen från att slå på männen, säger Akbar Ganji.

Akbar Ganji i samtal efter seminariet. Foto. Emma Lundström

Men regimen gör allt den kan för att kväva rörelsen, Akbar Ganji beskriver hur de har frusit de ekonomiska tillgångarna rörelsen har haft, filtrerar Internet och avlyssnar telefoner. Regimen använder också störsändare mot radio- och TV-sändningar från utlandet och Akbar Ganji menar att de använder sig av teknologi från multinationella företag som Siemens och Nokia för att göra detta:
– En av våra uppgifter är att pressa de här företagen så att de slutar bidra till regimens förtryck på det här sättet.

Akbar Ganji berättar också hur den omfattande och utbredda studentrörelsen betalar ett högt pris för sitt engagemang, och studenter straffas bland annat genom att bli avstängda från sina studier. Rörelsen har funnits ändå sedan regimen fick makten.
–Eftersom universiteten i hög grad bestod av oppositionella redan i början av revolutionen stängdes de av regimen och rensades på professionella, studenter och lärare som inte var önskvärda, säger Akbar Ganji.
När universiteten öppnade igen tog sig protesterna bara nya vägar:
– Regimen har försökt rensa universiteten i 30 år men är fortfarande inte nöjda. Studenterna är unga och radikala och trots att de styrande skapat strukturer för att kontrollera dem så har de inte lyckats. De bjuder in oppositionella till seminarier och håller demonstrationer och manifestationer. De har en större frihet än ute på gatorna eftersom militären inte får komma in på universiteten.

Kvinnor demonstrerar för jämställdhet i Daneshjoo Park i Tehran under den internationella kvinnodagen den 8 mars 2006. Demonstrationen bröts upp med våld av polisen som skadade flera kvinnor. Foto: Arash Ashoorinia

För länge sedan, i december 1953, besökte USA:s dåvarande vicepresident Richard Nixon Iran och shahen Mohammad Reza Pahlavi. Shahen hade återtagit makten från den folkvalde Mohammad Mossadegh med hjälp av en CIA-stödd kupp. Under protesterna mot besöket sköts tre studenter ihjäl. Den sjunde december varje år genomförs manifestationer på årsdagen av morden. Akbar Ganji berättar att det i år pågår en omfattande kampanj för att uppmärksamma årsdagen:
– Regimen är orolig och har förberett sig och det går rykten om att de kommer att slå ned demonstrationerna brutalt.

– Vi har startat en ny kampanj för att störta regimen, berättar Akbar Ganji. Det är kampanjen för brott mot mänskligheten. Vi vill att de högsta ledarna ska ställas inför rätta i internationella brottsmåldomstolen, ICC.

Akbar Ganji. Foto: Emma Lundström

Eftersom Iran inte är medlem i ICC, menar Akbar Ganji att det enda sättet att göra det på är först ta målet till FN:s säkerhetsråd. Det är för att få detta till stånd som han nu reser runt i världen; för att få företag och organisationer att pressa sina regeringar att agera i saken.
– De aktioner som Amnesty och andra gör är väldigt effektiva genom att de visar det sanna ansiktet på en diktatur och bland annat hjälper till att förbättra tillståndet i fängelserna, säger Akbar Ganji och fortsätter:
– När vi sitter i isoleringscell har vi ingen som helst kontakt med omvärlden men när vi är i de mer allmänna utrymmena så för vi höra nyheter utifrån av våra anhöriga. Den sista tiden jag var fängslad och hungerstrejkade så var stödet utifrån omfattande. De flesta av mina vänner trodde aldrig att jag skulle bli släppt, de trodde att jag skulle dödas i fängelset. En del av anledningen till att jag faktiskt blev fri är tack vare det arbete som organisationer som Amnesty gör.

Mir Hossein Mousavi-anhängare håller hand under en demonstration på Azadigatan i Tehran, den 15 juni 2009. En man dödades av proregeringsstyrkor flera skadades. Foto: AP/PA Photo

Akbar Ganji menar att det ändå har skett vissa förbättringar i landet. Den sorts tortyr som fångarna utsattes för för tio år sedan förekommer inte nu, säger han:
– Förr blev fångarna till exempel slagna med kabel, sådan bestraffning är nästan omöjlig idag. Då blev tusentals fängslade utan att någon visste vilka det var. Nu reagerar det iranska samhället mot varje gripande och omvärlden får redan på det med en gång. Om någon påstår att kontrollen och repressalierna är mer omfattande nu än under de första decennierna efter revolutionen så är det fel.

Inte ens inom de egna leden har regimen fullt stöd. Akbar Ganji berättar att en stor del av prästerskapet är emot ledningen:
– Minst tre stora ayatollor i den heliga staden Qom har tagit ställning för att de politiska fångarna ska släppas. Idag har Iran 100 till 200 politiska fångar jämfört med Egyptens 20 000-30 000. Samma regim som för tjugo år sedan avrättade hundratals fångar under kort tid och publicerade avrättningarna i dagstidningarna, skulle inte göra samma sak idag. Den kamp som människorättsaktivister inuti och utanför landet bedrivit och bedriver har gett resultat.

Akbar Ganji. Foto: Emma Lundström

– Jag är väldigt optimistisk vad gäller landets framtid och jag tror att vi är det land i Mellanöstern som har de förutsättningar och villkor som krävs för att övergå till demokratiskt styre, säger Akbar Ganji och återkommer till kvinnorörelsens roll i demokratiseringsprocessen.
Han berättar om hur det faktum att man inom islam sätter stort värde på mödraskapet, gör att det finns en stor respekt för kvinnor. Samtidigt som regimen förtrycker kvinnorna på en mängd olika sätt - bland annat genom ett diskriminerande rättssystem, att de tvingas bära hijab (slöja) och inte har rätt att skilja sig eller lämna landet utan tillstånd från sin man - så behöver regimen kvinnornas röster, enligt Akbar Ganji. Men det diskriminerande systemet är under attack, menar han, inte bara från kvinnornas sida. Vissa präster betonar att islam kräver rättvisa för alla, och många män inom demokratirörelsen har också attackerat det patriarkala systemet.
– Det viktigaste av allt är alla kvinnor som läser på universitetet. De sprider feministiska idéer i samhället bland annat genom den senaste kampanjen One million signatures där de gick från hem till hem och samlade namnunderskrifter för att avskaffa de lagar som diskriminerar kvinnor, säger Akbar Ganji.

En kvinna skriver under på namninsamlingen för One million signatures som startades 2006 och är en del av Campaign for Equality. Målet med en miljon underskrifter har nu uppnåtts, men arbetet för jämställdhet och demokrati fortsätter. Foto: Campaign for Equality

De som greps för sitt arbete med namninsamlingen tvingades att skriva under på att att inte fortsätta sitt arbete, berättar Akbar Ganji. Men eftersom de förvandlades till kända personer genom att de blev gripna fortsatte de bara sitt arbete med ännu större gehör. Han betonar att den gröna rörelsen har ickevåld som ideologi och menar att det är enda sättet att nå demokrati:
– De flesta som upplevt revolutionen vill inte vara med om något liknande igen. Vår sak är demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa mål kan man inte nå genom revolution. Men jag är varken Gud eller profet så jag kan inte förutspå framtiden. Det finns risk för att det omfattande våld som regimen utsätter människorna för påverkar rörelsens framtid. Men vårt hopp är att den kan fortsätta utan våld.

Text: Emma Lundström

Läs mer:

Hoppet om en ljusare framtid för kvinnorna i Iran (Amnesty Press 23 oktober 2009)

Irans sak är vår - stödgala för mänskliga rättigheter (Amnesty Press 1 september)

reportage | 2009-12-04