Heta asyldebatter, utländska aktivister berättar och paradfrossa på Pride

reportage | 2011-08-09

På fredagen hölls en Solidaritetsdag på Pridefesivalen. Veckan innehöll flera programpunkter om hbtq-flyktingars situation som avslutades med en debatt med migrationsminister Tobias Billström, och på kvällen hölls en solidaritetsgala. Amnesty Press har också hört berättelser från flera aktivister från Afrika, Balkan och Mellanöstern som jobbar under svåra förhållanden.

Han grundade Montenegros första hbt-rörelse

_I Montenegro har man länge förnekat existensen av homosexuella. Framtill i våras när Zdravko Cimbaljevic valde att komma ut med sin homosexualitet i montenegrinska medier har hbt-personer varit nästintill osynliga. Nu leder han den första hbt-rörelsen i landet. En svår uppgift i ett land där ministern för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter är erkänt homofobisk och 70 procent av befolkningen tror att homosexualitet är en sjukdom. Amnesty Press träffade Zdravko Cimbaljevic på Pride i Stockholm. _

2010 fick Montenegro status som EU-kandidatland och man har ratificerat flera av FN:s konventioner, såsom Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Konventionen för avskaffandet av all form av diskriminering av kvinnor, CEDAW. Den nationella anti-diskrimineringslag som trädde i kraft i juli 2010 förbjuder uttryckligen diskriminering på grund av sexuell läggning. Problemet är att lagen inte implementeras och landets hbt-personer lever fortfarande i det tysta. En tystnad som Zdravko Cimbaljevic kom att bryta i slutet av förra året.
Innan Zdravko kom ut som homosexuell levde han ett lugnt liv i Montenegro med sin partner. Hbt-personer omnämndes då och då i Montenegro och men uppfattades mer som ett osynligt fenomen. Så, förra året blev Zdravko attackerad av en okänd man när han var ute och gick med sin hund. Han blev fysiskt misshandlad och hotad till livet. Mannen hade tagit reda på vem Zdravko var och visste att han var homosexuell.
– Det var ett solklart hatbrott, menar Zdravko.

Zdravko Cimbaljevic__.

Efter överfallet blev Zdravko uppmuntrad av sina vänner att anmäla misshandeln. Zdravko förstod att en anmälan skulle innebära att hans homosexualitet blev känd för myndigheterna. Men att inte anmäla skulle innebära ytterligare hot och fara för hans liv.
– Jag var livrädd. Men jag tänkte, nästa gång kanske han tar med sig sina vänner. Jag kände mig tvungen att anmäla för att rädda mig själv och min dåvarande partner, förklarar han.
Trots de allvarliga anklagelserna dömdes mannen till endast 250 euro, motsvarande cirka 2 300 kronor, i böter. Åklagaren menade att brottet föll under civilrätt. Men Zdravko valde att överklaga domen. Med hjälp från EU-kommissionen satte han press på de montenegrinska myndigheterna som till slut valde att erkänna fallet som straffrättsligt. Målet är ännu under utredning, trots fullständiga bevis.

Enligt Montenegros författning är diskriminering förbjudet. Trots detta diskrimineras hbt-personer i hela samhället, inte sällan av myndigheterna. Landet präglas av en utbredd homofobi och myndigheterna har länge vägrat erkänna hbt-personers existens. Landets minister för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, Ferhat Dinosha, är öppet homofobisk, förklarar Zdravko. Ministern har bland annat i en tv-intervju efter en konferens med Civil Rights Defenders i oktober 2010 sagt att det ”inte var goda nyheter” att det fanns homosexuella i Montenegro.
Efter hatbrottet bestämde sig Zdravko för att ta ställning mot förnekandet av hbt-personers rättigheter och startade i början av året en hbt-rörelse, den allra första i Montenegros fem år långa historia som självständig stat. Han blev generalsekreterare för rörelsen LGBT Progres och valde att, tillsammans med en journalist publicera en artikel om verksamheten. I artikeln framträdde han med namn och bild. Han blev på så sätt den första personen som öppet berättat om sin homosexualitet i landets medier.
– Det var en chock för hela samhället. Homofobin är så utbredd att ingen tidigare vågat stå för att vi finns. Men nu kunde folket se att vi finns och det var i alla fall ett steg på vägen.

Efter tillkännagivandet krävde LGBT progres att bli offentligt erkända av regeringen. Men de möttes av ytterligare negligering. När de inte fick någon respons från regeringen insåg rörelsen att de var tvungna att ta saken i egna händer och i april bestämde de sig för att börja planera för Montenegros första Prideparad.
– Detta var en ännu större chock för allmänheten, alla pratade om det. De flesta nöjde sig med att ge spydiga kommentarer, men det fanns också de som öppet visade sitt hat, förklarar Zdravko.
Efter nyheten om den kommande Prideparaden började olika hatgrupper organisera sig i sociala medier. Grupperna publicerade bilder på Zdravko med texter som ”Vi kommer att ta dig” och flera hot riktades mot honom och rörelsen. När rörelsens medlemmar anmälde facebookgrupperna till polisen blev deras identiteter avslöjade och hoten intensifierades. Zdravko är idag övertygad om att det var polisen som röjde deras identiteter.

Efter att Zdravko startat hbt-rörelsen LGBT Progres bildades flera hatgrupper på Facebook.

En av bilderna som användes i hatgruppen på Facebook hade texten, Cimbaljevic "vi kommer att ta dig".__

Hat uttrycktes också från statliga institutioner. Flera framstående professorer vid landets skolor gick ut och fördömde deras rörelse. De menade att homosexualitet var en defekt och de uppmanade föräldrar till hbt-personer att ta avstånd från sina barn.
Men de har också fått positiva reaktioner. Rörelsen som från början bestod av 10 personer har nu 50 medlemmar från hela landet och Zdravko menar att befolkningen har blivit mer medveten om hbt-frågor.
– Nu pratar man faktiskt om homosexuella personer som ett existerande fenomen. Bara att man nämner ordet homosexuell är ett framsteg, menar han.
Samtidigt har myndigheterna valt att inte ge sitt stöd till den kommande Prideparaden och de statliga myndigheterna har tackat nej till att delta i paraden, något som är nödvändigt för att vinna folkets stöd menar Zdravko.
– I Montenegro är politikerna som gudar. Har vi vunnit de högt uppsatta politikerna så har vi vunnit folket, säger han.

Enligt Zdravko är det lättare att lyfta frågan om hbt-personers rättigheter efter att Montenegro förklarats som självständig stat. Även om det finns ett hat och en utbredd diskriminering av hbt-personer så är hatet inte lika organiserat som i den tidigare unionspartnern Serbien. När Jugoslavien upplöstes i början av 1990-talet fortsatte Serbien och Montenegro att vara en stat fram till självständigheten 2006.
– I Montenegro finns inte organiserade hatgrupper som i Serbien. Jag tror att det är en av anledningarna till att vi kan genomföra en Prideparad över huvud taget.
Nu ser Zdravko att den största utmaningen är att möta folkets motstånd och att öka medvetandet hos befolkningen. Att landet är litet, med drygt 600 000 invånare, ser han inte som en fördel.
– Att splittra ett hat som finns hos 70 procent av landets befolkning är mycket svårare i ett litet land. Här är alla sammankopplade och vi måste övertyga alla på en gång.
Under onsdagen på Prideveckan medverkade Zdravko i ett seminarium tillsammans med 10 andra hbt-aktivister från Östeuropa, Sydost- och Centralasien. Seminariet anordnades av Civil Rights Defenders. Ett möte som betydde mycket, menar Zdravko Cimbaljevic.
– Det är väldigt viktigt att få träffa andra som är i samma situation. Ryssland har 150 miljoner invånare men även de har svårt att organisera en Prideparad. Det har fått mig att inse att hatet finns i alla länder, oavsett storlek. Att träffa andra som kämpar för samma sak har också gjort mig starkare som person.

Inbjudna gäster hos Civil Rights Defenders: Zdravko Cimbaljevic (Montenegro), Mark Ilansky (Ryssland), Siarhei Androsenka -sittandes (Vitryssland), Liliya Ten (Kirgizistan), Xheni Karaj (Albanien), Katezina Borsuk (Vitryssland), Huy Loung (Vietnam).

Zdravko ser nu positivt på framtiden och har inspirerats av sitt besök i Stockholm:
– När jag kommer till Pridefestivalen i Stockholm tänker jag att det är så här verkligheten kan vara. Samtidigt känns det lite som en dröm. Jag har svårt att tänka mig att ni började demonstrera för hbt-personers rättigheter redan för 40 år sedan.
– Nu vill jag inte vänta 40 år för att hbt-personers rättigheter ska erkännas i Montenegro. Jag hoppas att fler hbt-personer ska våga komma ut offentligt, så att vi äntligen kan börja bryta detta tabu.

Text och bild: Ida Persson

Läs mer om Pride i Serbien

5 000 poliser ska skydda Pride i Belgrad – högerextremister hotar stoppa paraden på söndag (Amnesty Press 4 oktober 2010)

Tredje gången gillt för serbiska Pride? (Amnesty Press 18 juni 2010)

140 skadade, 240 gripna under Belgrad Pride - president Tadic lovar hårda tag mot huliganerna (Amnesty Press 10 oktober 2010)

Återigen – ett inställt Pride i Belgrad (22 oktober 2009)

Se Amnesty-film om Pride i Belgrad 2010

”Vi kommer inte att ge oss innan hbtq-rättigheter erkänns”

Första punkten på fredagens solidaritetstema var ett möte med tre aktivister från afrikanska länder som arbetar under hårt motstånd, våld och trakasserier. De berättade om utmaningar i arbetet och en representant från UD fanns på plats för att berätta om vad Sverige gör för att främja hbtq-personers situation i andra länder.

Aktivisten Miles från Zimbabwe berättade om politikernas strategi att använda hbtq-organisationerna som syndabock för landets problem:
– Politiker, som citeras i medierna, säger att homosexualitet är något som har importerats från västvärlden. Frågan har använts av politiker för att skuldbelägga homosexualitet och hbtq-rörelsen länkas till de sanktioner omvärlden lägger på landet. Om något är det homofobin som importerats av västvärlden. Det är de konservativa som sprider homofobi, propagerar för dödsstraff och arbetar mot rätten till abort. Vi försöker visa genom att gå i arkiv och leta i vår historia efter exempel som visar att homosexualitet fanns innan kolonialiseringen.

– Det har inte varit lätt att arbeta med de här frågorna. Nu arbetar vi mycket med andra människorättsorganisationer och MR-advokater. Så fort någon i vår organisation utsätts för ett hatbrott kontaktar vi advokaterna som tar tag i ärendet. Vi har också lyckats ordna hemliga adresser till våra medlemmar.

– Vi har insett att kunskap är makt. Det viktigaste för oss är att samla och sprida information.

Miguel, Miles och Joshua upplever alla att politikerna skyller konflikter och stridigheter på västinfluenser. Till vänster om aktivisterna Carina Mårtensson. Modererade gjorde Andrea Bergström från Stockholm Pride.

Joshua från Uganda arbetar i en extremt homofobisk kontext. I början av året misshandlades en välkänd hbtq-aktivist, David Kato, till döds.
– Myndigheterna försöker hela tiden hitta ursäkter att inte respektera hbtq-rättigheter. Hbtq existerar överallt, även i Uganda. När myndigheterna hävdar att homosexualitet är importerat från väst tänker de inte på att vissa är extremt fattiga och inte ens kan skriva sina namn, hur ska de då kunna bli influerade utifrån? Jag föddes såhär, ingen har påverkat mig, det är inskränkt att säga något annat.

Trots svårigheterna att vara homosexuell i Uganda gör hbtq-organisationerna framsteg.
– Vi har ändå en stark hbtq-rörelse i Uganda trots allt. När Sydafrika försökte skicka en öppet homofobisk ambassadör till Uganda protesterade vi mot det - och lyckades stoppa beslutet, säger Joshua.

Och utöver det har till och med myndigheterna mjuknat på vissa fronter:
– Regeringen har äntligen visat en vilja att ha med hbtq-perspektiv i den nationella hälsoplanen, framförallt gällande hiv-prevention. Vi arbetar nu för att regeringen ska implementera detta och inte bara prata om det.

Men utmaningarna består och Joshua berättar om hur myndigheterna vid ett tillfälle hävdade att organisationen rekryterar unga genom att ha sex med dem.
– Vi fick slå tillbaka mot propagandan hårt och snabbt och tvingade dem att presentera bevis. De kunde de naturligtvis inte. Vi rekryterar ingen till vår organisation men vi försöker stärka unga människor att vara öppna och toleranta.

Joshua avslutade med en uppmaning till de som fortfarande gör motstånd mot hbtq-personers rättigheter
– Till dem vill jag säga att vi lever i en föränderlig värld. Vi kan inte bara stå still, vi måste röra oss framåt. Vi är en stark och energifull rörelse och vi kommer inte att ge oss innan hbtq-rättigheter erkänns i Uganda.

Miguel från Mocambique har upplevt samma koppling till västfientlighet som de andra aktivisterna.
– Föreställningen att homosexualitet kommer från väst kommer från en större rädsla hos makthavarna som tror att allt som utmanar etablerad makt, som demokrati med öppna val och mänskliga rättigheter är västpåfund. Desto mer demokratiskt ett samhälle är desto hbtq-vänligare är det.

Miguel menar att inte bara handlar om trakasserier eller polisvåld.
–Hbtq-rättigheter handlar om samhällets välfärd. Vi pratar med skolor men nu har vi också börjat prata med läkar- och psykologistudenter. Vi har också startat en anhöriggrupp, berättar Miguel och menar att det gäller att vara proaktiv:
– Varje gång media sprider konservativa budskap måste vi slå tillbaka omedelbart.

Carina Mårtensson från Utrikesdepartementet menar att UD arbetar intensivt med hbtq-frågor.
– Argumenten att homosexualitet kommer från väst är naturligtvis ingenting som sägs på internationella möten, det är propaganda till folket för att maskera internationella problem. Det påverkar vår förmåga att arbeta lokalt, vi måste då jobba mer bakom kulisserna.

Det har varit en lång kamp att ens få upp hbtq på agendan. Många länder ser inte hbtq-rättigheter som mänskliga rättigheter.
– Det behövs mycket kunskap om hur de lokala organisationerna fungerar, hur landets ambassad fungerar och hur myndigheterna fungerar. Det är komplicerade strukturer man måste förstå. Vi måste arbeta olika i olika länder. När det gäller enskilda fall och individer måste man arbeta snabbt och då finns det tydligare mallar att följa, förklarar Carina Mårtensson.

Text och bild: Yvette Lindholm

Läs mer om Uganda
”De tror att det är ett virus” - Hbt-rörelsen i Uganda kämpar mot myter (12 november 2010)

”Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv om jag kommer att överleva dagen” (2 augusti 2010)

Hetsjakt på hbt-personer i Uganda (19 januari 2010)

Jakt på solidaritet hos Migrationsverket

Det var en uppenbart irriterad publik i hörsalen på Kulturhuset i Stockholm när migrationsminister Tobias Billström fanns på plats för debatt på fredagen. Tobias Billström fick svara på kritik om Migrationsverkets brister på kompetens i hbtq-ärenden.

Sedan 2006 finns en ny process- och instansordning där politiker inte längre har sista ordet i asylärenden utan det har domstolsväsendet. Migrationsverket och handläggarnas bedömning har dock lett till kraftig kritik, bland annat från RFSL. Till exempel får en hbtq-flykting inte skickas tillbaka till ett land där de inte kan leva ute ur garderoben utan att bli förföljda. Trots detta avvisas människor med en uppmaning att leva som vanligt och inte avslöja sin sexuella läggning. Hbtq-flyktingar avvisas också för att de har berättat om sin läggning försent i processen när Migrationsverkets handläggare kräver att alla korten ska upp på bordet vid första mötet.

Vid programpunkten En ”fristad” med en ”human, rättssäker och ordnad asylpolitik”? som anordnades av RFSL, Ingen människa illegal, Ain’t I a Woman och FARR, flyktinggruppernas och asylkommitéernas riksråd, fanns debattpanel bestående av Tobias Billström, Maria Bexelius, författare och expert på genusfrågor, Trifa Shakely, chefredaktör för magasinet Bang och initiativtagare till nätverket Ain’t I a Woman, Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL och Frida Johansson Metso, ordförande för FARR. Samtalet modererades av Anne Brynolf, läkarstuderande och redaktör på Läkartidningen och sajten makthavare.se som bad publiken hålla applåder och andra känsloyttringar för sig själva under debatten.

-Jag kan som minister inte beordra att de juridiska ombuden ska ha hbtq-kompetens, svarade migrationsministern på kritiken att bara för att man har ett ombud innebär inte detta automatiskt att man får sina rättigheter tillgodosedda. Från vänster __Tobias Billström, Maria Bexelius, Trifa Shakely, Ulrika Westerlund, Frida Johansson Metso och Anne Brynolf.

– Vi gör väldigt mycket gott i asylfrågor ur ett globalt perspektiv. Sverige är världens fjärde största asylland. Av de 140 000 som kommit hit och sökt asyl sedan år 2006 har 80 000 fått stanna. En sak kan vi vara säker på, var och ett av de här fallen har fått en rättssäker prövning, säger Tobias Billström i sitt inledningsanförande och fortsatte:
– Utmaningen ligger inte i att ta fram nya lagar, direktiv eller förordningar utan att nå fram till den enskilde asylsökande och få honom eller henne att berätta sin historia på ett sådant sätt att det blir möjligt att fatta ett beslut just på grundvalen av dennes sexuella läggning.

Enligt Tobias Billström måste personen som gör denna prövning naturligtvis ha den kompetens som krävs i dessa komplicerade ärenden. Han säger att regeringen konsekvent har arbetat med att utveckla kompetensen, bland annat igenom att ställa krav på detta i regleringsbrevet till Migrationsverket 2006.
Detta menar Tobias Billström att regeringen har följt upp och att man även låtit externa parter granska arbetet. Efter kritiken förbereder Migrationsverket utbildning till all sin personal som arbetar med asylärenden.
– Vi har all anledning att sträcka på ryggen och vara stolta, för att vi har i högre utsträckning än andra länder satt oss ner och analyserat hbtq-perspektivet.

Tobias Billström blev emotsagd av Maria Bexelius som säger att den positiva förändringen har uteblivit. Även om fler kan få flyktingstatus nu istället för skyddsstatus är det fortfarande den manliga heteronormen som dominerar Migrationsverket. Hon ser flera bister i utredningsprocessen.
– Det är inte alltid sökande informeras om att sexuell läggning är grund för asylskäl. De personliga omständigheterna utreds inte tillräckligt under intervjun och det finns en brist på genusmedvetna frågor som kan leda till att människor inte berättar om tvångsgifte, våldtäkt eller sexuell läggning i ett första skede.
Andra brister handlar om att intervjuer sker på väldigt kort tid och att beviskraven är väldigt höga. Det kan vara väldigt svårt att producera skriftliga bevis eller vittnesmål om sexuellt våld eller sexuell läggning.
Många asylsökande som får avslag får sedan hjälp av människorättsorganisationer när de överklagar och får sedan rätt i migrationdomstolarna.
– Det är inte frivilligorganisationer som ska skydda individer, det är staten., säger Maria Bexelius och fortsätter:
– Man ser inte heller förföljelse av kvinnor och hbtq-personer som politik.

Trifa Shakley höll med om att det finns ett problem i att till exempel Ingen människa illegal har gjort utredningar i ärenden som Migrationsverket borde ha gjort från början.
– Jag har arbetat med hbtq-flyktingar som utvisats till länder som inte kan skydda dem. De utvisas enbart på grund av att Migrationsverket har bristande landsinformation, säger Trifa Shakley.
– I många fall beror avslagen på godtycklighet hos handläggare.

– Vi har en lag som skyddar hbtq-personer men Migrationsverket har problem med sin interna styrning. Rättschefen har vid flera tillfällen förtydligat hur hbtq-ärenden ska behandlas, vilket stämmer överens med lagstiftningen, men ändå följs inte detta, konstaterade Ulrika Westerlund.
Som exempel nämner hon ett rättsligt uttalande migrationsverkets rättschef gjorde så sent som i januari i år som förtydligade att man inte kan skicka hem asylsökande och uppmana till att de ska fortsätta leva i garderoben. Redan i maj stötte RFSL på två fall där handläggare gjort precis detta. När RFSL frågade rättschefen vad konsekvenserna av detta skulle bli fick de svaret ”det blir inga konsekvenser”.

Frida Johansson Metso berättade om hur handläggare sitter över hela landet och sliter sitt hår och inte förstår varför asylsökande inte berättar att de är homosexuella:
– Men det är så självklart, någonting som tidigare varit tabu och privat berättar man inte för en främmande myndighetsperson och man är orolig för vad som kan hända om man får avslag om man berättar. Dessutom ska man komma ihåg att alla länder inte är så insatta i queerteori. Av de som får frågan ”är du homosexuell” så finns det en hel del som svarar nej trots att de bara haft samkönade relationer.
Frida Johansson Metso säger också att bara för att man kan överklaga ett avslag betyder inte det att systemet är rättssäkert. Alla kan inte ta del av denna rätt. De som kommer hit kanske inte förstår det svenska asylsystemet eller språket, de har inte pengar eller människor omkring sig som kan hjälpa till.

Irritationen nådde sin höjdpunkt när Tobias Billström fortsatte insistera på att Migrationsverket inte har några allvarliga problem, att alla får en rättssäker asylprocess hos Migrationsverket och att de problemen som faktiskt finns, de är bara produkten av en inlärningsprocess:
– Inlärningskurvan kan tyckas vara lång men vi kommer att få bättre beslut.
Och att det kan verka som ett oöverstigligt hinder att presentera bevis och överklaga håller han inte med om.
– Man blir tydligt upplyst om att man har rätt till ett juridiskt ombud, säger Tobias Billström.

Ulrika Westerlund svarade på det att hon inte alls tror att det är mer tid Migrationsverket behöver:
– Problemet är att handläggarna inte följer den lag som finns och de instruktioner de får. Om jag var ansvarig för den här myndigheten hade jag efter all den upprepade kritiken gjort en utredning av vad som är fel på myndighetens interna styrning.

– Om man nu har ett 15-årsperspektiv och hoppas att det ska bli bättre med tiden är det rimligt att uppmana Migrationsverket att vara mer försiktiga i sina bedömningar så att asylsökande ska få ännu större marginaler, påpekar Frida Johansson Metso.
– Som migrationsminister är det då bra att ge signalen att det är bättre att människor som inte löper risk att råka illa ut får stanna än att människor som löper risk skickas tillbaka, säger Frida Johansson Metso och får trots den tidigare uppmaningen en applåd.

Tobias Billström hänvisade då till en nyligen gjord utredning från 2009 där regeringen fick besked om att ordningen var så som riksdagen beslutat. Maria Bezelius påpekade att den utredningen varken hade genus- eller hbtq-perspektiv i sin analys.

Tobias Billström fick avsluta med att förklara vad han skulle ta med sig från dagens debatt.
– Jag vill fortsätta på den vägen jag har slagit in på. Vi kommer konsekvent se till att det finns kompetens inom Migrationsverket och se till att vi bygger vidare på en rättssäker ordning. Och jag är helt övertygad om att Sverige har en asylpolitik som andra inte kan mäta sig med trots att vi inte har pratat om de internationella perspektiven, svarade han.

Efter 75 minuter avslutades debatten med en muttrande publik som garanterat inte hade träsmak efter att ha vridit sig i sina stolar.

Text: Yvette Lindholm
Foto: Ida Persson

"Det finns en misstänksamhet som sätter säkerheten ur spel"

Redan på tisdagsmorgonen började diskussionen om hur hbtq-flyktingar hamnar i en rävsax när enskilda handläggare på Migrationsverket säger att om man lever i garderoben, då är det ju inga problem, fortsätt så i ditt hemland. Samtidigt kan de som har tagit steget ut få höra att de skapat sina egna problem när de blir trakasserade och förföljda – de får skylla sig själva.

Det var Ung vänster som stod för seminariet Hbtq-flyktingars situation med en panel bestående av Stig-Åke Pettersson, flyktinghandläggare på RFSL, Mira Unde från nätverket Ingen människa illegal, Aino Gröndahl, juriststudent och aktiv i RFSL och Carlos Garcias, utbildare på RFSL.

– Människor har enligt lag rätt till asyl om de inte har möjlighet att leva ut sin sexuella läggning i sitt hemland, säger Aino Gröndahl.
Enligt henne gör migrationsverkets handläggare godtyckliga bedömningar som Migrationsdomstolen sedan skrotar och skickar tillbaka till verket.
– Migrationsdomstolen tittar istället på landinformationen när de gör sina bedömningar. Finns det en risk för hbtq-personer så ska de inte skickas tillbaka, säger Aino Gröndahl.

- Ingen människa illegal förespråkar fri invandring. Så länge en enskild handläggare ska övertalas och bevis ska läggas fram är risken för stor att det blir fel, säger Mira Unde längst till vänster. Bredvid henne från vänster __Stig-Åke Pettersson, Aino Gröndahl, Carlos Garcias och moderator Amanda Möllenhoff från Ung vänster.

– Ofta stirrar Migrationsverket sig blinda på lagstiftningen i asylsökandes hemland. Till exempel kanske de ser att landet nyligen avskaffat dödsstraffet för homosexualitet och då är det helt plötsligt ok att skicka tillbaka dem, säger Aino Gröndahl.
Det har till och med hänt att homosexuella har skickats tillbaka till Iran, där homosexualitet är belagt med dödsstraff, för att risken för att de ska dömas till döden har bedömts som väldigt liten.

Idag finns ingen obligatorisk utbildning i hbtq-frågor på migrationsverket. RFSL har sedan länge en utbildning som Migrationsverket ibland köper in där Carlos Garcias arbetar som utbildare.
– Migrationsverket måste själva visa intresse för utbildningen och de som väljer själva att gå utbildningen är oftast inte de som behöver den, säger Carlos Garcias och fortsätter:
– Det måste finnas en obligatorisk utbildning där man försäkrar att den här kompetensen finns.

– Tyvärr går dialogen med Migrationsverket segt, berättar Stig-Åke Pettersson.

Den samlade panelen var överens om att lösningen på problemet är kompetens hos migrationsverket. Lagarna finns men tillämpas inte.
– En vanligt förekommande fråga på utbildningarna jag håller i är ”hur kan jag veta att en människa är en hbtq-person?” Det visar verkligen på kärnan, det finns en misstänksamhet som sätter säkerheten ur spel, säger Carlos Garcias.

Text och foto: Yvette Lindholm

RFSL kräver moratorium

Även Kristdemokraterna i Stockholm stad arrangerade under prideveckan ett panelsamtal för att lyfta frågan om Sveriges öppenhet för asylsökande hbt-personer. Det var det enda samtalet där Migrationsverket fanns representerade, också Kristdemokraterna och RFSL var med i samtalet. Panelsamtalet kom att präglas av stark kritik av både Migrationsverket och Kristdemokraterna, då ett flertal besökare fanns på plats just för att ifrågasätta deras deltagande i Prideveckan.

Panelsamtalet hölls av Magnus Kolsjö (KD) och panelen bestod av Anna Wesser från Migrationsverket, Emma Henriksson från Kristdemokraterna och Stig-Åke Petterson, flyktinghandläggare på RFSL. Frågan var: Hur öppna är Sveriges gränser?

Trots ett förtydligande i utlänningslagen år 2006 har Sverige misslyckats att ge skydd åt asylsökande hbt-personer. Nu satsar Migrationsverket på att utbilda sin personal i normkritik och att tydliggöra sina regler för asylsökande hbt-personer. Anna Wesser förklarade att man nu lyckats utbilda 600 anställda i projektet Beyond Borders. Detta projekt ska nu bli permanent och Migrationsverket planerar också att anställa en person som jobbar enbart med frågor om hbtq-flyktingar.

Stig-Åke Petterson menade att det finns stora brister i Migrationsverkets hantering av hbt-personers asylansökningar, men att man vill ha en dialog med Migrationsverket istället för att stå som en motståndare till dem.

Emma Henriksson representerade Kristdemokraterna och blev inledningsvis ifrågasatt för partiets val att vilja behålla tvångssterilisering av transpersoner som vill göra könskorrigering. Om tvångssterilisering kan vara grund för asylskäl, hur kan ni då förespråka tvångssterilisering på hemmaplan? var frågan.

Utanför på Sergels torg hade en demonstration mot tvångssterilisering av transpersoner precis avslutats. Många av deltagarna gick direkt in till Kulturhuset för att ställa Kristdemokraterna på plats.

– Vi genomför just nu en diskussion i partiet i frågan om tvångssteriliseringar, men har ännu inte kunnat komma fram till ett beslut, sade hon.

Vidare menade Emma Henriksson att Kristdemokraterna länge motionerat om att göra sexuell läggning till grund för asylskäl, men att man senare reserverade sig för att man ansåg att Migrationsverket hade bristande kompetens i frågan.

– Vi såg att det skulle kunna bli en förändring i teorin, men inte i praktiken. Vi ville se till att det fanns tillräcklig kompetens inom Migrationsverket innan vi genomförde några förändringar.

Anna Wessel förklarade att Migrationsverkets landinformation innehåller information om hbt-personers situation i sina länder och att man jobbar hårt för att öka sin kompetens, men betonade att kompetenshöjning är en lång process.

Stig-Åke Petterson poängterade att Migrationsverkets landinformation sällan bygger på information från oberoende källor, såsom Amnesty eller Human Rights Watch, något som RFSL är kritiska till. Han ansåg också att bedömningen var alltför fokuserad på ländernas lagsystem.

– När man avslår en asylansökan tittar man oftast på huruvida det är lagligt eller olagligt att vara hbt-person i hemlandet. Detta är väldigt problematiskt eftersom man bygger hela sina bedömningar på domar. Finns det inga domar eller dokumenterade kränkningar av hbt-personer så bedömer man att det inte finns någon risk. ”Vet vi ingenting så riskerar du ingenting”, lite så låter argumentationen.

RFSL vill att man ska kunna anta moratorium för de asylansökningar som gäller hbt-personer, från de länder där det finns en hög risk för förföljelse i hemlandet. Det är något som migrationsministern har avvisat vid flera tillfällen.

– Skulle vi börja anta moratorium för alla dessa fall så skulle vi behöva öppna gränserna helt och hållet, menar Emma Henriksson som efter detta uttalande möttes av jubel från publiken.

Text och bild: Ida Persson

Utanför i en delad stad

Hur är det att vara gay eller transperson i ett land som drunknar i flera konflikter på samma gång? Yonathan Gher, chef för Open House Jerusalem, en välkänd hbtq-organisation i Israel gästade Pride i Stockholm.

– Jerusalem är delad i öst och väst, i östra delen bor palestinier och i västra bor judar. Staden är också delad i norr och syd där är norra delen är ortodox och södra delen är sekulariserad. När man växer upp i en så delad stad lever man i en egen bubbla, man träffar inte de andra som bor där. Första gången jag träffade en palestinier var när jag gick till Open House för första gången då jag var 21 år.
Yonathan Gher växte själv upp i sydvästra delen av Jerusalem.

Yonathan Gher var inbjuden till Pride-fesivalen av Stockholms domkyrkoförsamling, Sensus, Centrum för religionsdialog och Religion ♥ HBT.
Jerusalem Open House grundades 1997 och öppnade ett center 1999. Det ligger i mitten av staden så att alla grupper ska få tillgång till centret. Open House arbetar på tre fronter, först för hbtq-personer i Jerusalem som behöver stöd och hjälp, de har till exempel ungdomsprogram, en hiv-klinik och kulturevenemang. Den andra delen av organisationen arbetar med lobbying för att förbättra hbtq-personers status i lagen. Den tredje delen arbetar mot dem som ser Jerusalem som en helig plats, speciellt troende hbtq-personer.
– De ska kunna känna sig bekväma med att be mot Jerusalem. Just nu sänder staden ut ett hatbudskap, det kan vi inte ensamma ändra på, säger Yonathan Gher.

Yonathan Gher på blixtvisit i Stockholm. -När jag åker härifrån kommer prideflaggorna vid hus och på bussar fortfarande sitta kvar. Så för mig kommer det alltid vara Pride i Stockholm.
I höst kommer han tillträda posten som generalsekreterare i den israeliska Amnestysektionen.

I Israel tillåts inte samkönade äktenskap och inte heller äktenskap mellan personer som tillhör olika religioner. Men samkönade äktenskap som ingås utomlands godkänns. Israel tillåter också män att skaffa barn med surrogatmödrar i till exempel Indien, en väg Yonathan Gher och hans partner tog för att skapa en familj.
– Inrikesministern sade nyligen att Israel är ett av de mest progressiva länder på hbtq-rättigheter, det stämmer inte riktigt. Om vi säljer ut hbtq-rättigheter till andra länder och godkänner det som händer någon annanstans så finns det fortfarande många som inte kan ta del av detta. Alla har inte råd att sätta sig på ett flygplan och åka till Kanada för att gifta sig, säger han och påpekar att de rättigheter politiker nu tar åt sig äran av är beslut tagna av rättssystemet, de är inte politiska beslut.

– Desto längre bort du är från vit heterosexuell man i Israel, desto mindre rättigheter har du, säger Yonathan Gher.
Sedan 2009 finns ett speciellt program för palestinier på Open House.
– Det är svårt att vara palestinier och gay, bara att ta sig till centret innebär flera fysiska hinder. Blir de sedan gripna på vägen dit måste de förklara för sina familjer varför.

För Yonathan Gher har hans religiösa övertygelse varit något som fått honom att fundera på vilka prioriteringar som görs i det religiösa samhället.
– Det finns andra ”brott” eller avvikelser i bibeln som är värre än homosexualitet, som mord. Men homofobin ger oproportionerligt mycket fokus på delarna som handlar om homosexualitet.
Yonathan Gher förklarar lite ironiskt hur Open House var stolta över att förena imamer, rabbiner och kristna präster inför Pride-paraden i Jerusalem 2009. De förenades över religiösa gränser i sitt hat mot homosexuella och den kränkning paraden skulle bli för Jerusalem.

Den politiska kartan i Israel är så präglad av konflikten att det är svårt att åstadkomma någon riktigt förändring på andra områden. Hbtq-rörelsen i Israel har nu tagit steget utöver deras egna rättigheter och inser behovet av att arbeta på flera plan för mänskliga rättigheter.
– Hur ska vi kunna öka våra rättigheter när folk lever under så olika villkor, när kvinnor tjänar hälften av vad män gör. Det handlar om alla mänskliga rättigheter, de hör ihop, säger Yonathan Gher.

Text och bild: Yvette Lindholm

Solidaritet fick visa vägen under glädjefylld gala

Fredagen på Pride fylldes av solidaritet då man höll en stor solidaritetsgala på Stora Scenen i Pride Kungsan. Glädje, stolthet och tacksamhet präglade kvällen som fylldes av musik och dans men också av allvarsamma vittnesmål från en värld där Pridefestivaler och lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning är ett avlägset mål.

Solidaritetsgalans huvudsyfte var att uppmärksamma Stockholm Prides årliga solidaritetsfond. Stockholm Pride använder solidaritetsfonden för att stödja pridefestivaler utanför Sverige som själva inte har möjlighet att genomföra sitt firande utan ekonomiskt och politiskt stöd. Tidigare år har intäkterna från fonden gått till pridefestivaler i Warszawa och Zagreb. I år går fondens intäkter till en queerkulturfestival i St. Petersburg, Ryssland. Pengarna till fonden kommer från festivalens olika inkomster, som bland annat skivor med årets pridelåt, pant på PET-flaskor och gåvor under festivalen.

– Att ni visar solidaritet gör att ryska hbtq-personer kan känna sig stolta och faktiskt – känna sig som människor, förklarade en av grundarna bakom St. Petersburg queerkulturfestival.

Två av grundarna till St. Petersburgs queerkulturfestival var på plats på Stockholm Prides Solidaritets__gala för att ta emot bidraget från 2011 års solidaritetsfond.

Efter våldsamma attacker mot 2011 års försök att fira Pride i Moskva förklarar Stockholm Prides internationella samordnare, Andrea Bergström, på Stockholm Prides hemsida att det kändes väldigt angeläget att ge stöd åt det ryska initiativet i år. Det var den 28 maj i år som ett antal hbtq-aktivister greps av polis när de försökte hålla en Prideparad i den ryska huvudstaden. Polisens brutalitet förstärktes av ultra-ortodoxa grupper som tilläts misshandla deltagarna i paraden utan polisens ingripande. Nu vill grundarna av St. Petersburgs queerkulturfestival kunna ha fredliga firanden i framtiden.

Tshepo Kgositau besökte solidaritetsgalan för att berätta om livet som transsexuell i Botswana.

På fredagen förklarade man att även lördagens parad skulle präglas av solidaritet för utländska hbtq-aktivister. En del av Prideparaden på lördagen bestod av en grupp med namnet ”Marching for those who can’t”, för att uppmärksamma de hbtq-personer som runt om i världen inte själva kan genomföra pridefiranden.
En av gästerna under Solidaritetsgalan var Tshepo Kgositau , transsexuell kvinna och hbtq-aktivist från Botswana. Hon förklarade hur hennes transsexualitet lämnar henne helt rättslös i vissa lagliga ärenden i hemlandet. Hon är till exempel inte tillåten att ha någon egen identifikationshandling. Hon förklarade också hur fattigdomen gör det svårt för en transsexuell person att genomgå könskorrigering. Ingreppet måste i stort sätt betalas helt från egen ficka. På så sätt är gåvor från fonder såsom Solidaritetsfonden mycket viktiga, menar hon. Hon avslutade med en uppmaning:
– Fortsätt er kamp och gör världen till en mer hbtq-vänlig plats!

Jan Hammarlund sjöng flera bejublade sånger under kvällen.

Kvällen hade många musikinslag. Ett av dem framfördes av proggartisten och en veteran när det gäller kampen för hbtq-personers rättigheter, Jan Hammarlund. Han valde att framföra låten Ville som han en gång framfört för 30 år sedan, också det i Kungsträdgården. Då togs den inte emot med lika entusiastiska applåder, menade han.

Text och foto: Ida Persson

Läs mer om Ryssland

Russian Federation: Further information: LGBT people denied right to hold Slavic Pride (blixtaktion från Amnesty 13 juli)

Moscow authorities ban gay pride event (Amnesty 18 maj)

Högljudd kamp för hbt-rättigheter i Ryssland (Amnesty Press 17 januari 2011)


Jan Hammarlund sjunger Ville

Amnesty Press på Pride

Första gången för Juholt, framsteg i Vietnam och vad är barnens bästa?

Turkiska hbtq-aktivister på Pride (3 augusti)

Amnesty Press på paraden

Foto: Yvette Lindholm

reportage | 2011-08-09