Bakom den fina vinetiketten

Sydafrika är kända för sina luftiga viner med fylliga finess och fatkaraktär men det finns en hemlig ingrediens som inte står med i Systembolagets beskrivning, nämligen situationen för lantarbetarna på vinplantagen. En ingrediens som vid konsumentens vetskap ger en frän, bitter och dammig eftersmak.

Sedan importförbudet mot apartheidregimen hävdes i början på 1990-talet har den sydafrikanska vinkonsumtionen frodats i Sverige. Förra året omsatte den 4,6 miljarder svenska kronor. I Sverige konsumeras årligen cirka 37 miljoner liter Sydafrikanskt vin, vilket är 20 procent av allt vin som importeras. Majoriteten av pengarna stannar i landet, i Sverige alltså och ungefär 1-3 procent av intäkterna får arbetarens behålla. Ett förhållande som är tämligen signifikativt för hur situationen ser ut för arbetarna på de sydafrikanska vinodlingarna.

Kampanjen Rättvis Vinhandel är skapad av Afrikagrupperna och flera fackliga organisationer i Sydafrika, Chile, Argentina och Sverige. Målet är att upplysa de svenska konsumenterna om arbetsvillkoren för lantarbetarna och pressa Systembolaget till att satsa resurser på att förbättra arbetsförhållandena på vinodlingarna. I början av 2012 började Systembolaget arbeta efter en etisk uppförandekod, i ett försök att ta på sig mer ansvar för en etisk produktionskedja. En kod som Rättvis Vinhandel ser som ett steg framåt, men ett alldeles för litet steg framåt.

I ett seminarium den 14 mars, arrangerat av Afrikagrupperna diskuterades situationen för lantarbetarna. Emil Boss som är butiksanställd på en systembolagsbutik samt facklig representant för SAC deltog tillsammans med Sara Claasen från den sydafrikanska lantarbetarorganisationen Sikhula Sonke. Som representant för Systembolagets fanns Nina Johansson, som arbetar med företagsansvar (CSR).

Sara Claasen, Emil Boss och Nina Johansson. Foto: Annie Beckman

• Som anställd i en systembolagsbutik så får jag ofta svara på frågor om fatlagring och druvsort men sällan frågor om arbetsvillkor, sade Emil Boss

Många av de sydafrikanska lantarbetarna bor på odlingarna under förhållanden som Human Rights Watch beskriver som ”under all kritik”. Arbetet i det lynniga sydafrikanska vädret kan vara i tolv timmar om dagen sex dagar i veckan, bland farliga kemikalier utan skyddsutrustning. Efter att mat och hyra är betald återstår ingenting av lönen på cirka 1 200 svenska kronor till el, skola för barnen eller sjukvård.

En länga med familjeboende för lantarbetarna på odlingarna. Foto: Emil Boss

• Vi sliter så hårt men vi kräver inte mycket, vi begär inte guld och gröna skogar, vi vill bara kunna ge våra barn ett värdigt liv, sade Sara Claasen.

Av industrins 275 000 lantarbetare är 61 000 fast anställda. Resterande två tredjedelar utgörs mestadels av kvinnor och migrantarbetare som ofta arbetar på ackord och får betald per plockad druva. Trots att kvinnorna utför samma arbete som männen så motsvarar deras lön 65 procent av männens.

_**Ett flerfamiljshus. Foto Emil Boss**_

• Det här är inte en rättvis vinhandel, det är en inhuman exploatering av människor, ansåg Emil Boss.

Diskrimineringen av de kvinnliga arbetarna är genomgående. Kvinnor har rätt till fyra månaders obetald ledighet i samband med graviditeten och det finns inget som tvingar arbetsgivaren att betala ut lön under frånvaron. Det förekommer också att kvinnor inte får jobba kvar när det uppdagas att de är gravida. När en lantarbetarna sägs upp tvingas de och deras familjer flytta från sina hem, trots att ofta bott på gårdarna i generationer. Bostadskontrakten skrivs oftast med mannen vilket gör att många kvinnor tvingas lämna sina hem när deras män sägs upp. Även om de själva fortfarande jobbar på plantagen. Mellan 1994-2004 vräktes över 900 000 lantarbetare i Sydafrika.

• De som vräks från sina bostäder på odlingarna hamnar ofta i farliga ghetton, där barnen tvingas leva i än mer misär, beskriver Sara Claasen.

Entré. Foto: Emil Boss

Organisations- och mötesfriheten är heller inget lantarbetarna kan ta för givet. Det uppskattas att enbart 3-11 procent av lantarbetarna är fackligt anslutna. Fackföreningar som Sikhula Sonke motarbetas ofta av vinodlarna och att organisera sig kan leda till en osäkrare anställning eller till och med uppsägning.
Emil Boss som besökt flera odlingar i Sydafrika beskriver svårigheterna med att få insyn på odlingarna:

• Odlingarna är privat mark, vilket gör att det blir svårt för utomstående att få insyn i arbetsförhållandena eller för fackföreningar att komma in och informera om arbetsrätt.

Sara Claasen och Emil Boss. Foto: Annie Beckman

Något som Sara Claasen håller med om:

• Visst, det finns bra och dåliga arbetsgivare men de flesta farmare ser fackföreningar som ett hot.

Så ser situationen ut för arbetarna på vinodlingarna, till och med på odlingar vars viner har etiska kvalitetsstämplar.

• Vi inte att kunderna ska luras av den fina etiketten, vi vill få folk att reflektera över vad som föregår bakom den snygga ytan, sade Sara Claasen.

Sovrum. Foto: Emil Boss

Systembolaget är väl medvetna om situationen för arbetarna på vinodlingarna, det är inget som soppas under mattan. I Systembolagets ansvarsredovisning 2011 står det: ”Det är en relativt stor risk att det någonstans i vår världsvida leverantörskedja förekommer brott mot mänskliga rättigheter och arbetsvillkor”. I ett försök att ta ansvar för en etisk produktionskedja påbörjades vid årsskiftet ett arbetet med en ”etisk uppförandekod”.

• För att slippa uppfinna hjulet igen har vi valt att anamma en befintlig kod för att på ett lättare sätt arbeta med frågor som miljö, mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och korruption, sade Nina Johansson.

Rättvis Vinhandel är positiva till initiativet men anser att Systembolaget valt fel kod. Koden kallas Business Social Compliance Initiative(BSCI) och har över 600 företag som medlemmar, men i arbetet inkluderas inte lantarbetarnas organisationer. Trots detta beskriver Nina Johansson uppförandekoden som en stark kraft i att förbättra arbetsförhållandena för lantarbetare:

-Så fort det kommer till vår kännedom att det finns problem som bryter mot uppförande koden kommer vi att kontakta producenten och ta fram en tidsbunden åtgärdsplan och kontrollerar att det verkligen åtgärdas. Men då gäller det att vi får reda på när orättvisor sker.

Nina Johansson. Foto: Annie Beckman

Både Sara Claasen och Emil Boss är försiktigt inställda till den etiska uppförandekodens möjligheter till förbättring. Emil Boss kritiserar koden för att inte vara tillräckligt transparent och för att den inte har möjlighet till att följa upp missförhållanden ordentligt då lantarbetarna inte tas in i processen.

• Vad vi vill är att lantarbetarorganisationerna ska ses som centrala rådgivare i systembolagets etiska arbete och inte stängas ute, krävde Emil Boss.

• Hur kan vi vara säkra på att vi inte bestraffas av plantageägarna för att vi avslöjar missförhållanden på gårdarna, undrade Sara Claasen.

Nina Johansson påpekade flera gånger under seminariet att arbete med den etiska uppförandekoden är i sin vagga och att hon uppmuntrar till ett nära samarbete med de fackliga organisationerna. Under seminariet lämnades ordet öppet för frågor från publiken och flera av de närvarande frågade vad ”vi som konsumenter” kan göra för att påverka situationen till det positiva.

• Ska jag sluta köpa vin från Sydafrika? frågade en kvinna.

Faktum är att Rättvis Vinhandel inte arbetar för en bojkott av viner som produceras under vidriga förhållanden för att det skulle leda till en högre arbetslöshet. Emil Boss hade ett annat förslag:

• Konsumenterna bör fråga butikspersonalen hur arbetsförhållandena ser ut på den odling där vinet producerats, vilket gör att Systembolaget i slutändan måste anstränga sig mer för en etisk hållbar produktionskedja.

• Vi vill inte ha en bojkott, men när du köper en flaska sydafrikansk vin så ställ dig frågan: Hur har lantarbetarna det och kommer jag köpa detta vin igen även fast arbetarna utnyttjas? Men du måste själv ta reda på vad som döljer sig bakom etiketten, sade Sara Claasen.

Text: Jacob Bomgren

Foto: Annie Beckman & Emil Boss