Amnesty Press i östra Kongo: Ständigt på flykt i en konflikt utan slut

reportage | 2013-01-26

Kvinnor lagar mat i ett flyktingläger i Goma. Maten är hårt ransonerad och efter rebellernas senaste attack ska den räcka till dubbelt så många. Många förändrar ändå lägret framför osäkerheten i byn.

Människor i östra delen av Demokratiska republiken Kongo flyr striderna, kvinnor våldtas och befolkningen kämpar för att få tag i mat och skydd. Rebellgruppen M23 säger att de slåss för demokrati och rättvisa men i byarna i Norra Kivu har invånarna tröttnat på hoten och våldet. Amnesty Press har besökt Goma.

När mörkret faller töms gatorna i stora delar av Goma på folk. Vatten saknas och elen kommer och går. Rebellerna har lämnat staden men de beväpnade männen är aldrig långt borta. När mörkret faller gör de räder in i Goma.
– De stjäl mat och boskap, slår och våldtar. Innan polisen eller FN-trupperna som ska skydda befolkningen hinner göra något är de redan borta, säger Essie Koumbo.
I maj 2012 när de första striderna mellan 23 mars-rörelsen och armén bröt ut lämnade hon sin hemby. Tillsammans med tiotusentals andra flyktingar fick familjen plats i ett av flera permanenta tältläger strax utanför Goma. Här bodde de fram till för bara någon vecka sedan när de återigen hörde skottlossning. För andra gången i år fick Essie Koumbo ta de fyra barnen och familjens få ägodelar och flytta på sig.
– Rebellerna anfaller och befolkningen flyr. Så här är det hela tiden. Varje gång tvingas vi börja om från början, säger hon.

Fembarnsmamman Safi Muwanalina trängs med tiotusentals andra flyktingar i Mugunga.

Striden om Goma var över på mindre än 24 timmar. Samtidigt som Essie Koumbo flydde tillsammans med armén längs Kivusjön mot byn Sake drygt två mil bort kunde de 2 000 rebellerna i gummistövlar den 20 november tåga in i staden nästan oskadda. Den jublande folkmassan som samlats för att se på när överste Vianney Kazarama marscherade upp och ner längs den dåligt asfalterade huvudgatan verkade nästan lika förvånade som rebellerna själva över den snabba segern.
– Det är inte första gången Goma ockuperas, men ingen trodde att det skulle gå så snabbt, säger fembarnsmamman Safi Muwanalina.
Hon trängs tillsammans med hundratals andra nyanlända flyktingar i en bastuvarm presenningshangar i flyktinglägret Mugunga. Franska Läkare utan gränser organiserar hjälpen i Mugunga. Deras arbete består i första hand av att ge sjukvård för undernäring och hjälpa kvinnor som våldtagits.
– Kvinnorna och barnen flyr medan männen stannar i byn. Där riskerar de att rekryteras av rebellerna, säger Aurelie Baumel.
Hon ansvarar för MSF:s kriskommunikation.
Bara de senaste veckorna har 300 000 tvingats att lämna sina hem, berättar hon. Två miljoner är på flykt eller bor i flyktingläger efter konflikterna som plågat regionen i snart två decennier.
– Hälften av lägrets invånare kom för bara tre veckor sedan. Maten som redan var hårt ransonerad ska nu räcka till dubbelt så många.
När de inte får mat går kvinnorna ut i skogen för att samla ved. Där riskerar de att bli våldtagna.
– Många har förlorat sina hus, sina åkrar och sina djur. Men de föredrar ändå lägret framför våldet och ovissheten i hembyn.

Ett par mil norr om Goma har Sultani Makenga och hans män installerat sig i arméns övergivna baracker.

Norr om Goma breder bananfälten ut sig i alla riktningar. Snart dyker de första grönklädda soldaterna upp längs vägen. Tungt beväpnade och med blodsprängda ögonen under tunga ögonlock följer de lojt de förbipasserade. Uniformerna är förvillande lika kläderna som soldaterna i landets egen armé bär, men ungdomarna med Kalasjnikovs och raketgevär i gräset vid sidan av vägen tillhör M23-generalen Sultani Makengas privata säkerhetsstyrka. Generalen själv har installerat sig i arméns övergivna kaserner två mil norr om Goma. De långa stenlängorna byggdes ursprungligen för Mobutus trupper och är landets tredje största militärförläggning. Nu vaktar unga rekryter, några inte äldre än 16-17 år, ingången.
– Befolkningen har tröttnat på korrupta regeringar och en president som inte ser till landets bästa. De vill ha bättre vägar, el och vatten, skolor och sjukvård och samma fri- och rättigheter som invånarna i grannländerna. Det är för deras skull vi slåss, säger Sultani Makenga.

Sultani Makenga var precis som många av M23:s medlemmar del av Congrès national pour la défence du peuple , CNDP, den nationella kongressen för folkets försvar, som leddes av den karismatiske Laurent Nkunda. CNDP kontrollerade stora delar av Kivuprovinsen mellan 2006 och 2008. Den 23 mars 2009 tecknades ett fredsavtal mellan CNDP och regeringen. De tidigare upprorsmännen integrerades i armén och flera av fick höga positioner, bland dem Bosco Ntaganda som blev general i den kongolesiska armén trots att han är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag. Nkunda själv placerades i husarrest i Rwanda sedan Kongo och Rwanda ingått i en allians. Missnöjda med hur regeringen tolkade fredsavtalet bröt sig snart flera av de tidigare CNDP-medlemmarna ut ur armén.
De tog sin tillflykt till Norra Kivu där de genast återupptog sina gamla positioner.

Flyktingar på vägen mellan Mugunga och Goma.

I byarna norr om Goma, i Rutshuru-regionen, kontrollerar de befolkningen med hot och våld. De redan fattiga bönderna tvingas lämna ifrån sig grisar och höns. Har de inga pengar tar rebellerna ut skatt i ris och bönor. Den som vägrar betala misshandlas.
Ändå är det svårt att hitta en kongoles i norra Kivu som vill prata politik. Vinnaren idag kan vara morgondagens förlorare. Det är säkrast att bjuda regeringssoldaterna på cigaretter, rebellerna på öl. Men 63-årige Simon Mukvatete är gammal nog att strunta i teatern.
– Rebellerna säger att de kämpar för befolkningens bästa men vi vill inte ha dem här, säger han och gestikulerar så vilt att han är nära att trilla av träbänken som han sitter på.
Sedan ger han uttryck för en åsikt som många i östra Kongo verkar dela:
– Allt är Rwandaflyktingarnas fel. De måste ut härifrån, annars får vi aldrig fred.

Den som vill förstå konflikten som rasat i regionen de senaste två decennierna måste blicka österut över gröna fält och mjuka kullar, mot gränsen till Rwanda. Över den flydde många hutuer, ansvariga för folkmordet 1994, eftersom de fruktade att tutsierna skulle hämnas. I Kongo fick de mark och vapen av dåvarande presidenten Mobutu och fortsatte att göra räder in i Rwanda. En nyligen publicerad FN-rapport visar att Rwanda och Uganda fortsätter att köpa sig inflytande i regionen genom att stödja olika rebellgrupper. Samtidigt finns FDLR kvar i östra Kongo. Denna rwandiska hutugrupp har sina rötter bland de extremister som 1994 genomförde folkmordet.
– De beväpnar de stridande grupperna, dels för att skapa en buffertzon till Rwandas befrielsearmé, FDLR, men också för att kunna exploatera områdets naturtillgångar, säger statsvetaren Aloys Tegera på Pole-institutet i Goma.
– Trots att Kongo är ett av världens rikaste länder, sett till naturresurser, saknas det mesta. Asfalt till exempel. År av krig och vanstyre har krossat infrastrukturen. Det går inte ens att skicka ett brev. Men flygplanen med mineraler går punktligt. Koltan, guld och tenn lämnar landet varje dag, fortsätter han.
Grannarna Rwanda och Uganda ökar sin BNP, bruttontaionalprodukt, genom framgångsrik mineralexport, trots att det inte finns några sådana mineraler i de egna länderna. I svenska mobiltelefoner finns koltan bruten i gruvor som kontrolleras av olika milisgrupper. Så länge de råder krig och kaos är det rea och alla vill ha en bit av kakan.
– Rebellgrupper kommer och går, regeringen inleder förhandlingar men går aldrig till botten med problemet. Inför förra valet lovade presidenten decentralisering och ökat regionalt ansvar men inget har genomförts, säger Aloys Tegera.

Konflikten i Norra Kivu har pågått i nästan två decennier. Områden byter härskare och befolkningen flyr hit och dit. I flyktinglägret Mugunga har invånarantalet fördubblats efter M23:s senaste attack.

Monusco, en av världens största och mest utskällda FN-styrkor, sitter mitt i denna komplexa konflikt. Dess mandat är att skydda civilbefolkningen men de fredsbevarande trupperna får ofta kritik för att inte göra tillräckligt. Bakom höga murar och taggtråd sitter befälhavaren Felix Basse. Han ser trött ut.
– Norra Kivu är lika stort som två Rwanda, det är omöjligt att skydda civilbefolkningen överallt, säger han.
Ofta skapar Monuscos agerande förvirring och ilska. Vid strider där civila bedöms vara särskilt utsatta, händer det att FN-soldaterna skickas in som en buffert mellan rebeller och regering.
– Vi gör vad vi kan för att skydda civilbefolkningen. I Goma ville vi undvika en väpnad strid. Då blir människor arga för de vill att vi ska göra något vi inte har mandat att göra, att slåss med soldaterna, säger Felix Basse.

När M23 ockuperat Goma i över en vecka gick Kongos president Joseph Kabila med på att förhandla. Men samtalen, som hölls i Ugandas huvudstad Kampala, fick en dålig start när rebellerna vägrade lämna hotellet. Till slut la M23 fram en lång lista med krav på högre löner till armén, att regeringen tar på sig ansvaret för utomrättsliga avrättningar av tidigare CNDP-soldater, frisläppandet av politiska fångar och att president Kabila lever upp till tidigare vallöftena. När parterna äntligen möttes trasslade de snart in sig i diskussioner om formalia och förhandlingarna avbröts för att återupptas i början av januari.
– M23:s mål är att tillvarata de egna medlemmarnas ekonomiska intressen. Det finns ingen ideologi bakom, tvärtom är det samma våldsamma opportunister som har plågat Kivuregionen de senaste 20 åren, säger Aloys Tegera.

När rebellerna anföll tvingades Essie Koumbo fly för andra gången.

Strax efter solnedgången ekar skotten återigen över Mugunga. Snabbt lindar Essie Koumbo in familjens få tillhörigheter i ett lakan som hon placerar på huvudet. När hon placerar yngsta dottern på höften och börjar gå i riktning mot Goma syns de fredsbevarande FN-trupperna inte till.
– Så här är det alltid, suckar hon. När soldaterna väl behövs är de upptagna på annat håll. Än en gång lämnas befolkningen åt sitt öde.

Text och bild: Katarina Höije

Bakgrund: Konflikten i Norra Kivu

4 april 2012 bildas 23 mars-rörelsen, M23, när 300 soldater, många av dem med kopplingar till CNDP-gerillan, lämnar Kongos armé. Soldaterna är missnöjda med hur regeringen har tolkat ett fredsavtal från 23 mars 2009.
I maj kommer de första rapporterna om sammandrabbningar mellan M23 och regeringssoldater i Norra Kivu.
I juni och juli fortsätter striderna. Rebellerna tar de första städerna på väg mot miljonstaden Goma.
18 november hotar M23 för första gången Goma.
20 november möter rebellerna lite motstånd från armén när de intar Goma.
22 november utbryter våldsamma strider mellan regeringssoldater, hjälpta av Mai Mai-gerillan, och M23-rebeller i Sake två mil norr om Goma.
24 november träffas regionala ledare i Ugandas huvudstad Kampala. Rebellerna får 48 timmar på sig att lämna Goma.
1 december börjar M23 tillbakadragandet efter en 12-dagar lång ockupation. 9 december inleds förhandlingarna mellan M23 och Kongos regering i Kampala. Mötet bryts 21 december utan att parterna har kunnat enas.
4 januari 2013 återupptas förhandlingarna mellan M23 och regeringen. Rebellerna kräver bland annat att regeringen skriver under ett avtal om vapenvila men utrikesministern Raymond Tshibanda vägrar. Medan förhandlingarna drar ut på tiden ökar rädslan för nya attacker.

Läs mer

Democratic Republic of Congo: Letter to the five permanent members of the Security Council (Brev från Amnesty till säkerhetsrådet 23 november 2012)

Amnesty Press om Kongo

Rwanda och Uganda utpekas (Amnesty Press nummer 4/2012)

De glömda offren för sexuellt våld (nummer 1/2012)

” Kvinnor möter sina förövare varje dag” (20 december 2011)

Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo (1 mars 2011)

Åter till Kongo (Ledare i nummer 3/2010)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (6 april 2009)

Patience Mumbalana kom till Mugunga efter att ha tvingats fly från ett annat flyktingläger i byn Kanyarutshinya strax norr om Goma. ”Rebellerna trängde sig in i tälten och stal flyktingarnas filtar, mat och kläder”, säger hon.

reportage | 2013-01-26