Nu har Bashar al-Assad uppnått ett militärt övertag i Syrien

Den syriska regimens militära triumf i Aleppo, Donald Trumps tillträde som USA:s president och Turkiets politiska omsvängning är faktorer som gör att en slutlig seger för oppositionen ter sig mer avlägsen än någonsin efter det snart sex år långa kriget i Syrien. Samtidigt fortsätter lidandet för Syriens befolkning.

artiklar | 2017-01-24
Av: Petter Svensson

Turkiets president Erdoğan i möte med Irans president Hassan Rouhani i New York under FN:s generalförsamling 2014. Ryssland, Turkiet och Iran har tagit initiativ till de fredssamtal som 23-24 januari hölls i Kazakstans huvudstad Astana. Foto: president.ir/wikimedia

Under rubriken ”Syrien-tragedin i ny fas” bjöd ABF den 11 januari in till ett seminarium i Stockholm under ledning av Thomas Hammarberg.

Efter nästan sex år av krig i Syrien, där det beräknas att 400 000 personer kan ha dödats och ett ofattbart humanitärt lidande, som lagt delar av flera av landets största städer i ruiner – vädrar den syriska regimen morgonluft. Bashar al-Assads seger mot rebellerna i östra Aleppo i slutet av år 2016, vilket möjliggjordes tack vare bundsförvanterna Ryssland och Iran, bekräftar regimens militära övertag gentemot de oppositionella grupperingarna.

Regimen och dess allierade har nu säkrat kontroll över de viktigaste städerna och de mest tätbefolkade områdena i Syrien, och från ett militärt perspektiv ser situationen nu ljusare ut för Assad än på många år – detta till stor del tack vare Rysslands intervention i Syrien hösten 2015.

– Det är dock fullt möjligt att det idag inte finns någon part som är tillräckligt stark för att ta över hela Syrien på ett stabilt sätt. Även om regimen är starkare än på länge är den slutkörd och ses som så illegitim i omvärlden och i stora delar av Syrien att det är svårt att tänka sig att regimen kan återta kontrollen på det sätt som var fallet innan 2011, men det får framtiden utvisa, säger Aron Lund, journalist och författare som noga följer utvecklingen i området.

Aron Lund har skrivit ett par kritikerrosade böcker om kriget i Syrien, ”Drömmen om Damaskus ” och ”Syrien brinner”.

Aron Lund. Foto: Petter Svensson

Flera av de största rebellfästen som alltjämt finns i Syrien, såsom provinsen Idlib i nordvästra Syrien, rymmer många olika grupperingar men domineras av extremistgrupper såsom Jabhat Fateh al-Sham (tidigare Nusrafronten), Jaish al-Islam och Ahrar al-Sham, varför det inte utgör en sannolik grogrund för en förnyad, västunderstödd kraftsamling i syfte att få bort Bashar al-Assads regim. Medan Jabhat Fateh al-Sham är terroriststämplat av FN stoppade USA, Storbritannien och Frankrike Rysslands försök förra året att terroriststämpla även Jaish al-Islam och Ahrar al-Sham.

IS och andra islamistgruppers skräckinjagande framfart har också gjort att president Assad i västs ögon inte längre framstår som ett fullt lika dåligt alternativ som han gjorde för några år sedan. Och de länder som tidigare stött oppositionella extremistgrupper, såsom Saudiarabien och Qatar, har för närvarande andra prioriteringar: den regionala maktfaktorn Saudiarabien har exempelvis fastnat i ett blodigt ombudskrig i Jemen och håller en lägre profil i Syrien-konflikten än tidigare.

Ett annat skäl till Assadregimens pånyttfödelse, och den kanske viktigaste förändringen vad gäller maktbalansen i området, är Turkiets pågående politiska omsvängning. President Recep Tayyip Erdoğan, Assads viktigaste externa fiende och tillika sponsor av viktiga oppositionella grupperingar, håller av allt att döma på att revidera sin tidigare hållning gentemot Assad-regimen i ljuset av att en slutlig oppositionell seger nu ter sig allt mer långsökt.

I praktiken innebär det att Turkiet i allt högre grad fokuserar på kurdfrågan, vilket bland annat syftar till att hålla kurdiska grupperingar, med PYD och dess militära gren YPG i spetsen, på behörigt avstånd från den turkisk-syriska gränsen. Dessa betraktas av den turkiska regimen som landets största säkerhetshot på grund av dess kopplingar till PKK. PKK och turkiska staten befinner sig åter i krig sedan sommaren 2015.

Kurdiska soldater i YPJ, den kvinnliga milisen, 2015. Kurderna i norra Syrien har fått stöd av USA och Ryssland men ses med misstänksamhet i Turkiet. Foto: BijiKurdistan

Det var också fruktan för ytterligare ökat kurdiskt inflytande, vars territoriella område i norra Syrien med stöd från USA succesivt har växt under krigets gång, som var det huvudsakliga motivet till Turkiets militära intervention i Syrien i augusti 2016. Enligt många bedömare är det sannolikt att Rysslands president Putin har erbjudit Erdoğan sitt stöd i dennes kamp mot kurdiska grupperingar i utbyte mot att Erdoğan avhöll sig från att intervenera på oppositionens sida i slaget om Aleppo. För USA, Frankrike och Storbritannien har PYD och YPG setts som det mest viktiga vapnet i kampen mot IS

– Ryssland ser ett egenvärde i att dra Turkiet närmare sig och göra det beroende av ryskt stöd eftersom Turkiet är ett nyckelland i Nato. Den store drömmen för Ryssland vore att Turkiet går ut ur Nato en vacker dag, även om ingen går och väntar på det just nu, menar Aron Lund. Turkiets mål är att hitta en situation där man får hjälp av Ryssland att kontrollera gränsen och där Ryssland inte motsätter sig de turkiska målen. Och man hoppas att man genom Ryssland kan få Assad att vända sig emot de kurdiska grupper som har kopplingar till PKK.

Även utvecklingen i övrigt tycks gå Assads väg. Donald Trumps tillträde den 20 januari innebär att en till synes Rysslandsvänlig, och, i förhållande till Hillary Clinton, icke-interventionistisk president tar plats i Vita Huset. Trump har beklagat USA:s militära engagemang för att få bort Assad-regimen och säger sig istället vilja fokusera på att slå ut IS och andra islamistgrupperingar. Även om det i dagsläget är högst oklart i vilken mån Trump kommer att förverkliga sina utrikespolitiska utspel framstår det under alla omständigheter som osannolikt att så kallade moderata oppositionsgrupper kan räkna med något betydande stöd från USA framöver.

En vägspärr utanför Syriens huvudstad Damaskus med president Bashar al-Assads porträtt. Foto: Elizabeth Arrott/ VOA//Wikimedia

– Liknande tongångar kan man ana vad gäller kandidaterna i det franska presidentvalet senare i år, där både François Fillon (högerkandidaten) och Marine Le Pen (extremhögerns kandidat) har vänskapliga förhållanden till Ryssland som i sin tur stödjer Assad, säger Aron Lund.

– Det är tydligt att många aktörer i konflikten nu avvaktar Trumps tillträde innan man gör något då man så att säga inte vill riskera att hamna på fel sida, då det ju kan vara riskabelt, säger han.

Michaela Friberg Storey, operationell chef för Svenska Röda Korsets internationella insatser, vittnar om den pågående mänskliga tragedin i Syrien där uppskattningsvis 13 miljoner människor är beroende av humanitär hjälp. Röda korset når varje månad ungefär 4,5 miljoner av dessa, i ett land där cirka 60 procent av all sjukvård är utslagen.

Michaela Friberg Storey, operationell chef för Svenska Röda Korsets internationella insatser. Foto: Petter Svensson

– Man ska komma ihåg att människor har rätt att få hjälp, det är en del av Genèvekonventionen och alltså en del av folkrätten, och vi har mandat att leverera den hjälpen, men det svårt att komma fram, säger hon.

– Målet är att komma in och få tillträde där de stridande parterna har kontroll men också i områden där de stridande parterna inte omfattas om avtal om eldupphör. Vi välkomnar naturligtvis möjligheten till en vapenvila. Men den i sig, något dokument som är påskrivet vare sig det råkar vara i Moskva, Genevé eller Ankara, skyddar inte vår personal. Vi behöver få säkerhetsgarantier från de män och kvinnor som håller i gevären på marken, i varje vägkorsning, i varje checkpoint, i varje by. Först då kan vi ta oss fram. Och de löftena hålls inte alltid. Vi har förlorat över 60 kollegor under konflikten, exempelvis den konvoj som bombades vid Aleppo i höstas. Kopplingen mellan tillträde och säkerhetsgarantier är för oss den absolut största utmaningen för att nå de människor som behöver hjälp.

Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin berättar om barnens utsatta situation:

– 2,8 miljoner barn är idag internflyktingar och 2 miljoner barn går inte i skolan, och de lever under mycket svåra omständigheter. En av fyra skolor är bortbombade eller har övertagits av någon av de stridande parterna. Att gå i skolan är förstås väldigt viktigt, dels för att få en normal tillvaro och skapa förutsättningar för en framtid, men också för att äldre barn inte ska radikaliseras, utan något hopp kanske man vänder sig någon annanstans, säger hon.

Elisabeth Dahlin är generalsekreterare i Rädda Barnen. Foto: Petter Svensson

– Det råder brist på vatten, medicin, läkare och antibiotika i Syrien. Nu när det är kallt handlar det mycket om att ge filtar och matpaket. Gravida kvinnor är särskilt utsatta, vi arbetar därför med ambulerande mödravård. Vi har även i vissa fall lyckats föra ut svårt sjuka barn från Idlib och Aleppo till Turkiet. Ibland går det, ibland inte, säger Elisabeth Dahlin .

Situationen bland de som lever i flyktingläger i Syriens grannländer, såsom Libanon och Jordanien, är mycket svår. Det råder brist på resurser som gör att många tvingas lämna lägren. Många ser ingen annan utväg än att företa den farliga resan över Medelhavet även om försöken att ta sig till Grekland har minskat sedan EU slöt sitt avtal med Turkiet våren 2016. Många flyktingar från Syrien har också fastnat i Grekland då vägarna norrut är stängda.

Många flyktingar från Syrien finns fortfarande kvar i Grekland. Det hårda vintervädret gjorde att UNHCR den 10 januari var tvungen att flytta flyktingar på ön Lesbos till bättre bostäder. Foto: UNHCR

– Man säger ibland att närområdet ska hjälpa de syriska flyktingarna, men det är inget alternativ. Det finns 2,5 miljoner barn i regionen, ett av fem av dem finns i läger under knappa förhållanden. Vår oro är att fler kommer att lämna och att grannländerna inte orkar ta emot fler. Det finns 250 000 skolbarn i Libanon, medan det finns 350 000 syriska skolbarn där. Det visar på problematiken, det går inte att bygga upp dubbelt så många skolor på bara några år. Världssamfundet måste ställa upp, vi har inte råd att låta Syriens barn bli en förlorad generation, säger Elisabeth Dahlin med eftertryck.

– En annan sak som oroar oss är att barnäktenskap och barnarbete ökar snabbt i Libanon och Jordanien. Desperata föräldrar gör desperata val när pengarna är slut.

Både Michaela Friberg Storey och Elisabeth Dahlin framhåller vikten av att man påminner sig om att det bakom all statistik rör sig om verkliga människors sorg och umbäranden.

– Först när vi orkar komma ihåg den enskilda individens rätt till hjälp kan vi börja närma oss den tragedi som drabbar den civila befolkningen, säger Michaela Friberg Storey.

Att människors medkänsla ökar när krigets förödande konsekvenser tydliggörs genom enskilda människoöden blev inte minst tydligt hösten 2015 när bilderna på den döde pojken Alan Kurdi på en turkisk strand nådde världen.

– De bilderna gjorde att vi samlade in mer pengar på en månad än vi gjort under fem års tid. Det är fantastiskt att människor visar generositet, men det visar också risken för att Syrien-kriget liksom puttrar på i bakgrunden då det sker långt borta, jag vill betona att hjälpen behövs hela tiden, säger Michaela Friberg Storey.

Niklas Kebbon, Sveriges ambassadör i Damaskus 2008-2014. Foto: Petter Svensson

Frågan nu är om den förändrade militära maktbalansen i sig kan komma att öppna upp för vissa humanitära förbättringar?

– Kanske. Man hoppas ju på det. Men man hoppades även tidigare att Ryssland skulle se intresse av att inte fastna, men man har fortsatt att driva en militär strategi. Möjligen har man kanske nått en punkt nu då man tycker att man har konsoliderat regimens kontroll över de viktigare delarna av landet, och därför ser till att få politisk legitimitet genom att få med världssamfundet på en politisk uppgörelse. En uppenbar bättre förutsättning är också Turkiets nya roll, men vi får se. Att få slut på våldet är nödvändigt av humanitära skäl och den enda öppningen för en politisk process, säger Niklas Kebbon, Sveriges ambassadör i Damaskus 2008-2014, som idag är ansvarig för Sveriges Syrienpolitik vid utrikesdepartementet.

Petter Svensson
petter.svenne@gmail.com

Läs också
Ny chans för fred i Syrien? (23 januari 2017)

Läs mer från Amnesty Press

Frivillig i kriget mot IS – Från tryggheten i London till fronten i Rojava (23 oktober 2016)

PYD samlade till kongress i Bryssel – söker internationellt erkännande för kampen mot IS (15 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: Patrick Cockburn: ”Kriget i Syrien göder sig självt” (3 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien” (24 september 2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2016)

En kvarts miljon barn under belägring i Syrien (15 mars 2016)

Syrienkriget fem år: Fast i flyktens limbo (14 mars 2016)

Inför 25 januari: Ett litet hopp om fred i Syrien (16 januari 2016)

På flykt undan terrorn från IS mot homosexuella (22 december 2015)

Lösningen finns i Damaskus (Ledare i Amnesty Press nr 4/2015)

ALMEDALEN2015: Ny svensk strategi för Syrien – grannländernas börda ökar (6 juli 2015)

Oljefatsbomber sprider skräck i Syrien (Amnesty Press 3 mars 2015)

Nyanserat om kriget i Syrien (recension av Aron Lunds bok ”Syrien brinner” i Amnesty Press nr 4/2014)

Kobane – en symbol för frihet (krönika av Joakim Medin i Amnesty Press nr 4/2014)

Tidning ger röst åt kvinnor i krigets Syrien (Amnesty Press 25 november 2014)

BOKMÄSSAN: ”Assads regim i Syrien kommer att överleva ” (26 september 2014)

UNHCR slår larm (ledare i Amnesty Press nr 3/2014)

Kamp för att möta grundläggande behov i Aleppo (14 augusti 2014)

ALMEDALEN: Flyktingströmmar och nya kartor – Syrienkriget och konsekvenser för regionen (4 juli 2014)

ALMEDALEN: Syrien - ett högt pris för medierapportering kring kriget (3 juli 2014)

Häften av de palestinska flyktingar i Syrien på flykt undan inbördeskriget (1 maj 2014)

Libanon på bristningsgränsen (Amnesty Press nummer 3/2013)

På flykt undan kriget i Syrien - Amnesty Press i östra Libanon (25 juli 2012)

Syrisk oppositionsledare på årsmötet (6 maj 2012)

SNC-ledare på Sverigebesök: ”Tvång är det enda regimen i Syrien förstår” (23 maj 2012)

Syrien på randen till inbördeskrig (analys av Aron Lund i Amnesty Press nr 1/2012)

På flykt från Syrien (15 augusti 2011)

Syrien– försiktig optimism sedan Bashar tog över makten (13 februari 2001)

artiklar | 2017-01-24
Av: Petter Svensson